Rapport från de gamlas land

På senare år kommer allt fler rapporter om hur det är att bli och vara äldre av de berörda själva.

Ett journalistiskt exempel är Karin Thunberg i Svensk­a dagbladet, men det finns exempel även på litterära eller självbiografiska epos, som Sven-Eric Liedmans essäistiska I November som kom 2022, när han blev 83. Äldre i Centrum har också skrivit om trenden tidigare, i artikeln Äldre hjältar intar scenen.

Forskare, som jag själv, har gjort otaliga studier där vi intervjuat äldre i strukturerad eller i friare form och försökt utröna hur de gamla har det.

I dag kan jag ha viss vånda över vårt ­tillvägagångssätt, både med intervjuerna och med intervjuformulären, där vi i bästa fall också hade utrymme för deltagarnas egna kommentarer till frågorna. Av sådana och ­liknande data har vi försökt förstå hur de gamla har det.

Om jag låter ironisk får man samtidigt betänka att detta, att fråga de äldre själva, var något nytt och nästan sensationellt, när det gjordes första gången med drygt tusen slumpvisa äldre i 1954 års Åldringsvårdsutredning.

Problemet är förstås att vi stereotypt ser äldre som grupp, även om vi nödtorftigt delar upp dem, eller oss, i undergrupper. Påpekar vi att bara en minoritet har hjälpbehov och så vidare, genmäls det att vänta bara.

Nu kan det vara dags att låta äldre som individer själ­va komma till tals, som i projektet Hemtjänst i äl­dres vardag, lett av Tove Harnett; en del av materialet är dagboksanteckningar där ­deltagarna fick självständigt formulera hur det var med gamlandet för egen del.

En av deltagarna var då 90-åriga Eva-Mari Köhler i Lund, som rapporterade utförligt i dagboksform om hur det är att vara nästan helt beroende av hemtjänsten. Den har nu kommit ut som bok, Sjukt gammal, med ett mycket bra förord av Tove Harnett, som bland annat pekar på hur högtidliga teser om värdighet i omsorgen ofta kränks. Boken har roliga illustrationer av författaren själv.

Eva-Mari Köhler förde dagbok under sex veckor, där hon noterade exakt när besöken kommer  –  tre gånger per dag  –  och hur länge de stannar, oftast kortare än schemalagt. Hon bokförde också vad de gjorde och hur välgjort det blev. Någon genomförandeplan har hon aldrig sett eller godkänt.

En del av vård­biträd­ena – hon använder sällan det ordet utan kallar dem vid namn  –  uppskattar hon, andra är mindre bra. Med något undantag vill hon ”inte ha en man i rumpan”. Några vårdbiträden ömmar hon särskilt för och ger goda råd om utbildning med mera.

Dagboken är detaljerad, om mathållningen och medicinerna, om avföringen och ”ett hav av kiss och bajs i sängen” och på andra ställen, med snittslad gång till badrummet: Att få inkontinens­skydd av rätt modell och storlek krävde tre veckors ihärdigt tjat: Den manlige hemtjänstassistenten visste förstås vilken modell hon skulle ha.

Hygienen är allmänt ett problem och hon känner sig ofta smutsig, för­söker dölja med cologne hon kallar ”eau de piss”.

Flera olika ”samordnare” figurerar och ­medicinleveranserna strular också. Från ­kommunen kommer en enkät som skall ­besvaras digitalt, som hon fullständigt ger fan i.

Eva-Mari är psykolog, doktorerade 1973 och fortfarande yrkesverksam i mindre skala, med gamla klienter som hon handleder via dator och telefon, trots egen svår hjärtinsufficiens. Hon har tre barn, två läkare och en akademiker, och vill inte ha hjälp av dem, men tar emot enstaka ­bistånd ändå.

Flera andra personer bistår också, oklart hur hon känner dem och relationen. En före detta älskare ringer en gång, lite sval, tycker hon.

Mathållningen är ett särskilt kapitel, hon verkar överleva på blaskiga soppor och olika påvra färdigrätter i bästa fall och aptiten är inget vidare. I kylen anhopas möglig mat och hemtjänstens flickor – flera är mycket unga och någon är tatuerad – har inte tid att hålla sällskap vid måltiderna. Några är vaccinerade, andra tror inte på sånt och munskydd, handskar och förkläden saknas ibland.

Mathållningen i hemtjänsten, ja: I ett annat projekt undersöker doktoranden Glenn Möller­gren just detta: 23 av Skånes 33 kommuner erbjuder någon form av matleverans, varav hälften som varma matlådor.

Vårdtagaren Eva-Mari är uppenbarligen van att formulera sig och att kunna ställa krav, men för det mesta försöker hon hålla tand för tunga, för att undvika dålig stämning. Det blir det ändå någon gång, som då resulterar i förebrående dubbelbemanning. Eva-Mari rannsakar sig själv, hon inser att hon kan vara och låta ned­låtande när hon anser att hjälpen är undermålig.

Att behöva be om hjälp är inte roligt, någon gång kan hon få hjälp av barnbarn med sådant som ligger utanför eller kompletterar hemtjänstens åtagande. Vid ett tillfälle åker hon rentav över dagen med Sven till sin småländska gård med fem fastigheter och 150 hektar, för att hämta älgkött.

Dagboken avslutas med ett efterord där Eva-Mari berättar om senare eskapader – blev jubeldoktor med mera – och längre sejourer på sjukhus: hon är inte bra än!

Lunds socialförvaltning rannsakar kanske hemtjänsten, eller tycker man att Eva-Mari Köhler bara är en gnällspik? Hur som helst är det viktigt att röster som hennes nu kan höras. Vi är också allt fler, nära hälften av alla, som kommer att hamna på hårt ransonerade äldre­boenden, oftast helt kort före livets slut.