Spretig antologi om AgeCaps forskning

Antologin A multidisciplinary approach to capability in age and ageing är redigerad av forskare vid Centre for aging and health, AgeCap, vid Göteborgs universitet, med bidrag från många av de forskare som är aktiva inom forskningscentrumet. Inledningsvis beskriver redaktörerna hur och varför antologin kommit till. Förutom välkända argument om vikten och nödvändigheten av flervetenskaplig forskning inom det högaktuella och breda forskningsområdet om äldre och åldrande beskriver de att forskarna inom AgeCap tidigt enades om att använda Amartya Sens begrepp capability approach som gemensam ansats och referensram för den mångfacetterade forskningen inom centrumet.

Målgruppen för antologin är inte tydligt uttryckt, men jag tolkar det som att redaktörerna och författarna i huvudsak vänder sig till forskarsamhället. Målet för antologin är att redogöra för hur begreppet och ansatsen capability kan tillämpas i forskning om äldre och åldrande. Redaktörerna beskriver hur de författare man bjöd in fick tre frågor:

1. Hur definierar ni capability inom ert specifika forskningsområde?
2. Hur använder ni begreppet och ansatsen?
3. Hur relaterar ni er forskning till micro-, meso- och makronivåerna?

Antologin innehåller totalt 17 kapitel samt en kort avslutande reflektion författad av bokens redaktörer. Efter inledningskapitlet, ett kapitel om den referens­ram som forskarna inom AgeCap utvecklat med Amartya Sens capability approach som grund samt ett kapitel som beskriver ett instrument för att mäta äldre personers capability följer 14 kapitel som speglar forskning om äldre och åldrande inom en mängd discipliner och hur forskarna tillämpar capability. Dessa kapitel utgår från exempelvis epidemiologi, psykologi, neurovetenskap, vårdvetenskap, designvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap, arbets- och organisationsforskning.

Några kapitel förhåller sig tämligen allmänt till capability, medan andra tagit sig an begreppet och referensramen på ett konkret sätt och redovisar resultat från empiriska studier med en sådan ansats. Det finns flera intressanta kapitel som skrivits av de forskare inom AgeCap som är väl förankrade inom gerontologi och geriatrik. De beskriver hur de kombinerar teorier och metoder inom åldrandeforskningen med capability, vilket ger nya infallsvinklar inte minst när det gäller samhälls­nivån (mesonivån).

Mest intressanta är dock de kapitel som skrivits av författare som inte bedrivit omfattande forskning om äldre och åldrande tidigare. Här återfinns exempel från historia, design, arbete, organisation etcetera, där forskarna kombinerar teoribildning från respektive disciplin med capability. Flera av dem redovisar resultat från nya projekt som säkert kan generera nya forskningsfrågor och därmed tjäna som utgångspunkt för framtida forskningssatsningar.

Med denna beskrivning som grund konstaterar jag att an­tologin är ”ett barn av sin tid” eftersom den adresserar forskning om äldre och åldrande ur ett fler­vetenskapligt perspektiv. Det blir allt vanligare med storskaliga satsningar som adresserar aktuella samhällsutmaningar, men det är en betydande utmaning att utveckla forskning av hög kvalitet på ett långsiktigt hållbart sätt inom sådana miljöer. Att välja ett begrepp och utveckla en gemensam referensram och ansats med detta som grund är ett bra sätt att skapa förutsättningar för samarbete och utveckling av ny kunskap över traditionella disciplingränser. Det är lovvärt att forskarna inom AgeCap tagit steget att också skriva en antologi som beskriver en storskalig ambition i den riktningen.

Jag måste dock medge att jag fått anstränga mig för att läsa antologin i sin helhet, vilket beror på att varken redaktörer eller författare arbetat med integration mellan kapitlen på ett tydligt sätt. Exempelvis inleds flertalet kapitel med korta och oftast ytliga beskrivningar av capability approach, vilket innebär att man som läsare måste ta sig igenom sådan text onödigt många gånger i stället för att få hänvisningar till det inledande kapitlet om AgeCaps referensram för capability.

Å andra sidan innebär detta att man med behållning kan läsa ett antal kapitel fristående, vilket kan vara en fördel om man är särskilt intresserad av några forskningsinriktningar inom det mångfacetterade forskningsområdet äldre och åldrande.

Jag uppfattar antologin som tämligen spretig och ojämn, men antar att det är oundvikligt när man tar sig an ett ambitiöst försök att samla forskare från vitt skilda discipliner kring ett gemensamt begrepp och ansats.

I sin avslutande reflektion resonerar redaktörerna om olikheter mellan kapitlen, och konstaterar att det inte finns något ”rätt eller fel” sätt att förhålla sig till capability inom forskningen om äldre och åldrande. Jag håller med om det, men saknar samtidigt en kritisk diskussion om såväl capability som om den forskning som beskrivs i antologin.

Amartya Sens begrepp är ett av flera som skulle kunna lämpa sig som grund för flervetenskaplig forskning om äldre och åldrande, men redaktörerna tar inte upp den tråden alls. För att verkligen leda forskningen framåt krävs mer än att beskriva att och hur man kan förhålla sig till capability inom olika discipliner som ägnar sig åt forskning om äldre och åldrande.

Vilken ny kunskap leder det till att utgå från begreppet och tillämpa den ansats Amartya Sen beskriver? På vilket sätt flyttas kunskapsfronten fram och vilka resultat ger det? Leder den begreppsapparat och referensram för forskning om äldre och åldrande, som forskarna inom AgeCap utvecklat med capability som grund, till nyskapande projekt? Vilka utmaningar och svagheter identifierar forskarna utifrån hittills gjorda erfarenheter? Hur och i vilken riktning vidareutvecklas AgeCaps begreppsapparat och referensram? Skapar ansatsen capability förutsättningar för att öka integrationen mellan discipliner och gå från flervetenskaplig forskning till tvärvetenskap?

Den typen av frågor adresseras inte, vilket jag förväntat mig i ett avslutande kapitel med betydligt högre ambition än den kortfattade reflektion som redaktörerna presenterar.

Sammanfattningsvis är antologin ändå ett intressant bidrag till utvecklingen av flervetenskaplig forskning om äldre och åldrande som visar på värdet och potentialen av att forskare från olika discipliner möts, diskuterar och utvecklar en gemensam begreppsapparat och referensram. AgeCap visar med sin antologi om capability att det är möjligt och har potential för framtiden. Jag hoppas att man fullföljer sin gemensamma ambition och återkommer med ytterligare bidrag som visar vad denna forskningsansats verkligen leder till i form av nyskapande forskning och ny kunskap om äldre och åldrande.