Våldet går inte i pension

Kunskap om våld i nära relationer är efterfrågat och uppmärksammas alltmer, såväl inom forskningen, som hos myndigheter, socialtjänst och hälso- och sjukvårdens aktörer. Men i vilken utsträckning blir äldre personer inkluderade i kunskapen? De är närmast osynliga i diskussionerna. Kan denna relativa frånvaro bero på att det för många är en avlägsen tanke att tänka på äldre personer som antingen våldsutsatta eller som våldsutövare?

Den tunga frågan är ett viktigt perspektiv som redaktören Lena Östlund lyfter redan i förordet i antologin Äldre personers utsatthet för våld i nära relationer, med undertiteln Interprofessionella perspektiv.

Det kan vara svårt att tänka sig att våldsutövaren är en partner, ett barn, ett barnbarn eller vård- och omsorgspersonal. Samtidigt får denna relativa tystnad och kunskapslucka konsekvenser: framför allt för den våldsutsatta, men även för möjligheterna att behandla våldsutövaren.

Antologin består av nio kapitel och omfattar 240 sidor. Av bokens titel står det klart att den utgår från ett interprofessionellt perspektiv, det vill säga när flera olika professioner bidrar med sin kunskap och syn. Denna ambition framgår med all tydlighet av författarlistan.

Sammanlagt medverkar tretton författare, både forskare och praktiker, med bakgrund i till exempel genusvetenskap, folkhälsovetenskap, kriminologi, medicin, socialt arbete och vårdvetenskap. Denna bredd av författarbakgrunder är måhända lite ovanlig, men skapar onekligen förutsättningar att kunna belysa våld mot äldre personer ur ett flerdimensionellt perspektiv.

Teoretiskt tar boken sin utgångspunkt i att förstå våldets många uttryckssätt och komplexitet, vilket innebär att våld inte bara omfattar fysiska yttringar, utan även kan ta sig uttryck i form psykiskt våld, sexuellt våld, ekonomiskt/materiellt våld samt i form av försummelse och vanvård.

I boken argumenteras för behovet av att anlägga en ekologisk modell för att förstå våld och våldsutsatthet, vilket innefattar såväl individnivå, relationsnivå, närmiljönivå och samhällsnivå för att uppmärksamma och förstå våldets uttryck, komplexitet och vardagliga erfarenheter.

Bokens inledande kapitel ger en god bakgrundsbeskrivning om den befintliga kunskap som finns om våld i nära relationer bland äldre personer, och att den kunskap som finns troligen döljer ett stort mörkertal. Vidare får vi på ett intressant sätt läsa om svårigheter med att jämföra befintliga studier både inom och mellan länder.

Det beror dels på att definitionen av vem som är äldre eller vad som ska definieras som våld skiljer sig åt, dels att uppfattningen om vad som ska definieras som ett uttryck för våld måste förstås utifrån kulturella och sociala normer samt de värderingar som finns i olika samhällen. De inledande kapitlen innehåller även en historisk tillbakablick på våld mot äldre personer och hur det har uppfattats i samhället.

Kapitel fyra kan vara extra läsvärt för de som vill veta mer om vilka ansvarsområden olika samhällsfunktioner har när det gäller att förebygga, uppmärksamma och agera vid kännedom om våld. Kapitel fem som fokuserar på våld i nära relationer vid kognitiv sjukdom kan väcka många tankar och funderingar. Hur talar man om våld i nära relationer med en person som lever med en kognitiv sjukdom, och i vilken utsträckning kan en våldsutövande person som lever med kognitiva funktionsnedsättningar ses som ansvarig för sina handlingar?

Bokens andra halva har ett större fokus på tips, råd och lärdomar om hur yrkesverksamma inom olika verksamhetsområden kan identifiera, tala och agera vid kännedom om att det föreligger en våldsutsatthet. I dessa kapitel redogör författarna även för olika aktörers ansvarsområden och tillämpbara lagar och föreskrifter. I ett av dessa kapitel, Brott i relation, presenteras även ett fiktivt fall, Elsa 73 år som lever med en demenssjukdom, där läsaren på ett intressant och informationsrikt sätt får följa hur en anmälan som leder till en rättsprocess kan se ut.

Det är med stor behållning som jag har tagit del av denna antologi. De olika kapitlen överlappar och kompletterar varandra, eventuella upprepningar i texten fungerar som en viktig påminnelse. Jag uppskattar särskilt att boken genomgående lyfter in kritiska perspektiv på ålder, genus, makt, sexualitet och könsidentitet. Ett exempel på det är den särskilda risk för våldsutsatthet som kan finnas bland äldre hbtqi-personer samt bland äldre personer som redan lever i utsatta livssituationer.

Efter varje kapitel finns också en referenslista för den som vill förkovra sig i det område som respektive kapitel belyser samt ett antal reflektionsfrågor, vilket gör att boken med fördel kan läsas av en arbetsgrupp och följas av gemensamma diskussioner. Författarna skriver att boken i första hand är tänkt för högskoleutbildningar i vård, omsorg och medicin, men jag tror också att den, tack vare sin struktur och sitt breda innehåll, med stor fördel kan fungera som kompetenshöjande för yrkesverksamma inom de flesta människovårdande organisationer.

För våld i nära relationer går inte i pension. Det är en viktig reflektion jag har efter att ha läst klart boken.