Lena Kroik. Foto: Privat.

Fördjupande om samers önskemål vid livets slut

Det saknas kunskap om vilka behov, önskningar och prioriteringar som finns hos samer vid livets slut. Dessutom saknas vård som specifikt utformats för samer. Det konstaterar Lena Kroik i sin avhandling om den samiska kulturen kring liv, död och närvaro efter döden.
Ref.
AVHANDLING

Samer och livets slut – kunskap om traditioner för att utveckla framtidens vård

Lena Kroik, Umeå universitet 2021

Avhandlingen som Lena Kroik disputerade på före sommaren är en del av forskningsprogrammet DöBra, som lyfter frågor kring döende, död och sorg för att möjliggöra förberedelse för livets slutskede. Programmet var redan från början bland annat inriktat på samiska förhållanden och undersöker hur kultur, miljö och samtal kan förbättra för den döende och de närstående oavsett var man vårdas i livets slutskede.

Lena Kroik är distriktssjuksköterska och arbetar med vårdutveckling på Glesbygdsmedicinskt centrum, GMC, i Storuman i Västerbotten. Själv både same och renägare och sedan länge intresserad av att ge sig in i forskningen lyssnade hon extra noga när Olav Lindqvist från Umeå universitet som var en av ledarna för DöBra kom till gmc och bland annat berättade om forskningsprogrammets uttalat samiska aspekter.

Vad lockade med att forska?

– Nyfikenheten, att lära sig något nytt. Jag har läst hela livet, jag gillar att förkovra mig. Och sen tyckte jag metodfrågor var ganska spännande, med olika sätt att hämta in data och analysera. Redan när jag gick sjuksköterskeprogrammet i början av 1980-talet tyckte jag att det verkade intressant.

Hon sökte alltså en tjänst inom DöBra och blev senhösten 2015 antagen som doktorand, med just Olav Lindqvist som handledare. Startskottet för den samiska inriktningen inom DöBra var när han i en vardagssituation lyssnade på två män som talade samiska med varandra, och insåg att han inte visste något om vad samer har för önskemål och prioriteringar när det gäller vård i livets slut.

– Så är det ju, samers hälsa är väldigt lite beforskad över huvud taget. Man vet väldigt lite om allt som kan drabba en ur hälsoperspektiv, från vaggan till graven. Det finns en stor mission att göra där, säger Lena Kroik.

Har erfarenheterna från GMC påverkat?

– Det perspektivet är ju oerhört viktigt med tanke på att 70 procent av alla samer bor i glesbygd. Dessutom har gmc haft ett särskilt uppdrag att arbeta med samers hälsa.

I arbetet med avhandlingen har Lena Kroik intervjuat samer från 18 upp till över 80 års ålder om livets slut.

– Jag inbillade mig att det här med döden skulle vara en ganska känslig fråga, men jag har inte mött något motstånd över huvud taget. Jag var också lite rädd för att historien med rasbiologiska institutets övergrepp – med skallmätningar och annat av samer – skulle påverka, men så har det inte alls varit.

Från samtalen framgick att döden ingick i ett kollektivt sammanhang för respondenterna, möjligt att inordna i teorin om ett så kallat dödssystem, som kan spåras också i andra kulturer. I det samiska dödssystemet finns olika komponenter som samverkar: människor, platser, objekt och symboler, och tiden. Släkt och familj utgör ett nätverk av resurser som blir viktiga när livet närmar sig slutet, men också språk, mat och jojk – kulturyttringar som hör samman med den samiska identiteten. De ingår i funktioner som att vårda den som är döende och ta hand om den döda kroppen. Och sen att finna någon slags mening i döden.

– I det samiska dödssystemet finns andligheten och olika väsen, att man ska hålla sig väl med naturen för att inte bli straffad tillbaka och hålla sig väl med förfäder och förmödrar för att det ska gå bra. I språket kan man se olika benämningar för de avlidna. De har fortfarande en roll att spela för oss, säger Lena Kroik.

Det var lite förvånande att andlighet har en så stor plats fortfarande, och att man gärna pratar om det.

– Det finns både de som bekänner sig som kristna och drag av en äldre samisk andlighet, där naturen spelar en stor roll och landskapet har en mycket stor betydelse, som en resurs när man är i en skör period vid livets slut. Då blir det så viktigt med landskapsanknytningen och platsen, att man lever i tiden: både med förmödrarna, förfäderna och det som är samtidigt.

Lena Kroik tror att det är viktigt att hålla fast vid både ritualer och symboler som kommer fram till exempel vid begravningar.

– Det finns annars ganska små möjligheter att träffa många samer. Det blir som en statsbegravning med folk från olika håll, var det en som uttryckte.

Hon lyfter fram den positiva kraft som finns i släkt- och familjebanden.

– Det finns resurser, jag kallar det brobyggare, personer som kan den samiska kulturen och samhället väldigt bra och kan hjälpa den som är svårt sjuk.

Lena Kroik vill att resultaten från hennes forskning ska användas av beslutsfattare och myndighetspersoner.

– Här finns ett startskott för att göra insatser, till exempel för de som är helt samisktalande och går tillbaka i språket när de blir äldre. Vem ska hjälpa dem om det inte finns en anhörig? Den frågan har inte jag något svar på, men jag tänker mig att jag genom att ha skrivit den här avhandlingen och att den blir läst och kanske omskriven, att den ramlar ner i vården på nåt sätt. Det är det jag hoppas.

I sin avhandling utvecklade Lena Kroik urfolksmetoden, där man genomför fokusgruppsdiskussioner utomhus.

– Vandrande fokusgrupper kallar jag dem. Då har jag haft människor ute på fjället och vi har börjat med att titta på gravar från förkristen tid, alltså tagit hjälp av arkeologin. Det är viktigt för många att se spåren: Här har vi bott och levat. Så börjar vi diskutera utifrån det. Varför är den här personen begravd här? Av vilken anledning har man använt just den här delen av landskapet? Är det närheten till renarna kanske? Och så har vi kokat kaffe och fikat på fjället och haft den där renskötarmiljön inpå fokusgrupperna och på så sätt har berättelserna kommit fram och fått stå i centrum.

Det är mycket annat som också är viktigt med urfolksmetoden: att man ska ha respekt för äldre, att man inte avbryter någon, att man följer de ritualer som finns. Två sådana utfärder i fjällmiljö blev ett bra sätt att kunna samtala kring döden.

Avhandlingen ger en sammanhängande berättelse om Lena Kroiks forskning, där hon flikar in de olika studierna som ligger till grund för analysen.

– Det som var svårt var att inte hamna i det triviala, i det vi redan vet. Det undkom jag med urfolksmetoden och att fokusera på att se på det som är friskt: salutogen metod.

Vad var det bästa med att vara doktorand?

– Att få nya kollegor och att kunna djupdyka i sådant som man aldrig hade haft tid med annars. Att lära sig hur man jobbar på ett vetenskapligt sätt. Ett program som DöBra möjliggjorde också resor utomlands, att föreläsa på andra ställen och delta på internationella konferenser. Det var jättespännande. Baksidan var just att det blev förfärligt många resor, utifrån min horisont att ha elva mil till närmsta busstation. Det blev väldigt tungt. På det sättet blev pandemin en befrielse när alla var hänvisade till länk.

– Sen har det sina sidor att doktorera och bli ifrågasatt när man som jag är 55 plus och van att själv fatta beslut.

Hur tänker du om fortsatt forskning?

– Jag tror att jag vill titta mer på livet i stället för döden. Kultur och kulturyttringar är också väldigt spännande, kulturgeografi.

Då hamnar du bortom omvårdnadsämnet?

– Det gör jag kanske. Men samtidigt är omvårdnad så brett. Jag tycker som glesbygdsbo att geografin också borde ingå i omvårdnadsperspektivet. Jag tänker på alla de utmaningar vi har med avstånd till sjukvård. Vi har ju en vård som ska vara jämlik i Sverige. Då menar jag inte att den ska vara samma för alla, vi har olika behov. Men jag tror det har sina utmaningar att bo i glesbygd och få en vård som är likvärdig.

Kommer du fortsatt att få användning för forskarkunskaperna?

– Det är jag helt säker på. Dels behöver vi forskningskompetens på GMC. Några är disputerade, men vi behöver vara fler – folk ropar efter samarbeten på olika håll. Inom det samiska hälsofacket behövs det fler för att lyfta saker och ting så att vi kan åstadkomma en förändring. Man måste väl nödvändigtvis inte vara disputerad för att orsaka förändring, men det kan ju hjälpa till.

Fler porträtt

Hett case för lundaforskare

Smal, men bred. Det kan man kalla inriktningen för CASE vid Lunds universitet. All forskning berör nämligen samspelet mellan den åldrande befolkningen och…

”Mitt perspektiv har alltid varit att skydda de äldre”

Mats Thorslund är professor emeritus i socialgerontologi, ledamot i Coronakommissionen och har blivit kallad domedagsprofet för sin kritik av äldreomsorgens villkor.

Hur gick det sen Björn Högberg…

…som 2019 disputerade vid Umeå universitet med en avhandling om hur välfärds­politik påverkar jäm­likhet i hälsa och välmående?