Han har full koll på pensionsåldern

Mikael Stattin, professor i sociologi vid Umeå universitet, har fyllt ­65 år. En siffra som fortfarande signalerar pensionsålder för många i vårt samhälle. Men han har inga planer på att sluta jobba. Flera forskningsprojekt rullar på, och med stort engage­mang i rösten beskriver han sitt forskningsfält: äldre i arbetslivet.

Mikael Stattin började studera dessa frågor tidigt i sin karriär. Redan avhandlingen handlade om pensionsåldern. Men det blir lite speciellt att själv kliva in i åldersgruppen som man har forskat om i alla år.

–  Nu, när jag själv är 65, har jag konstaterat att pensionsfrågan faktiskt är svår och komplex. Forskningresultaten som jag har pratat om i alla år stämmer överens med verkligheten.

Mikael Stattin skrattar till och funderar en liten stund.
–  Ja, det är en process som pågår under en tid och påverkas av många faktorer, som hälsa, ekonomi, arbetsmiljö. Det är mycket man överväger.

Det är förstås lättare att fortsätta arbeta länge i ett yrke där kunskap och erfarenhet värderas högt, och när jobbet inte är så fysiskt belastande. Just universitetslärare är ett yrke där många medarbetare stannar kvar länge, konstaterar Mikael Stattin. Det är betydligt svårare för dem som har fysiskt belastande yrken att orka.
–  Det finns inte många byggnadsarbetare som inte har någon­ form av förslitnings­skada i kroppen vid 65 års ålder.

Tidpunkten för när män­niskor väljer att gå i pension påverkas alltså av en mängd olika faktorer. Dessa kan studeras på flera nivåer, förklarar Mikael Stattin. En är den övergripande makronivån som handlar om ­pensionssystemet och strukturer i samhället. En annan är mikronivån, närmast individen. Den kan handla om familjesituationen, den individuella hälsan och ekonomin.

En tredje nivå, som inte har studerats lika mycket, är den så kallade mesonivån, som ligger mellan de förra två. Då hamnar vi på organisationsnivå, på arbetsplatserna. Hur ser arbetsmiljön ut för att människor ska orka vara kvar? Hur mycket kan arbetet anpassas till äldre personers ändrade förutsättningar?

–  Det finns en spänning mellan dessa fält. Politiken vill en sak, att fler ska jobba längre. Men det är många individer som varken vill eller orkar göra det. Och arbetsgivarna verkar inte heller göra mycket åt det, om man ska vara ärlig.

Vi möts i Stockholm, utanför ett hotell på Söder­malm, där det just pågår en konferens om ett hållbart arbetsliv. Mikael Stattin, som leder ett större Forte-finansierat forskningsprogram, ska snart presentera några av sina resultat.

Vid Eriksdalsbadet i Stockholm. Här har Mikael ­Stattin varit en del förr, när sonen tävlingssimmade. Foto: Enikö Arnell-Szurkos

Men först går vi en kort promenad för fotografering, och pratar om allt annat som hör livet till, bortom universitetets och kon­ferensernas korridorer. Här i krokarna runt Eriksdals­badet i Stockholm, har Mikael Stattin­ nämligen hängt en del i en helt annan roll  –  som med­följande pappa till ena sonen, som har tävlings­simmat i många år.

Nu har ­barnen flyttat hemifrån, men jobbet har inte fått sluka all Mikaels tid ändå, påpekar han. Stugan i fjällen drar. Flugfiske, fågelskådning och tid i naturen vill han gärna hinna med. ­När han inte kan ­le­verera något klockrent svar på en av frågorna, säger han skämtsamt:

–  Du får hellre fråga om harr eller Ammar­näsöringen.

Mikael Stattin har nära till skämt, är lätt att prata med och tar sig tid att förklara komplicerade sammanhang inom sitt forskningsområde. En betydande fördel förstås, sett till hans roll. När vi kliver tillbaka in i konferensmiljön, på väg till hans föreläsning, stannar han upp flera gånger för att hälsa på bekanta. Det är just nätverkandet han uppskattar mest med dessa tillställningar, säger han och spanar ut över den sorlande, minglande folkmassan i foajén.
–  Vi lyssnar under konferensen till flera forskare som jobbar med liknande frågor som vi gör, och konstaterade att vi behöver ses igen och prata vidare.

Det har blivit dags för föreläsningen i en nära fullsatt seminarielokal. Mikael Stattin står snart utrustad med mikrofon framför publiken och berättar om sin forskning. Han sammanfattar målsättningen – att faktiskt förbättra för äldre medarbetare att orka och kunna vara kvar längre på jobbet, om de själva önskar det. Även personer med tyngre och slitsamma yrken borde få möjligheten.

–  Vi har tittat på anställdas egen inställning till sin pensionsålder och väljer att kalla det för pensionspreferens. Vi ser att det är förändrings­bart, den egna pensionsåldern är inte huggen i sten. Och ur ett arbetsgivar­perspektiv är detta intressant.

Nu fokuserar Mikael Stattin och hans forskar­grupp på att ta reda på mer om vilka arbetsplatsförhållanden som spelar en stor roll för att fler ska orka och vilja arbeta längre. Den första frågan handlar om vad arbetsgivarna faktiskt gör idag. Ett stort antal arbetsplatser, både i offentlig och privat sektor, större och mindre arbets­platser, har därför fått en enkät med frågor om vad de gör för att behålla den äldre arbetskraften.­

Mikael Stattin frågar vad publiken tror om resultatet, och det blir lite surr i åhörarskaran. När ingen räcker upp handen för att våga sig på en gissning, visar Mikael Stattin sina staplar.

–  Åtta av tio arbetsplatser har inga strategier för att underlätta ett förlängt arbetsliv för sina äldre medarbetare. Här finns både stora behov och en mycket stor utvecklingspotential.

En pratstund med gamla studentkamraten Maria Vigren, Svenska Miljöinstitutet, efter föreläsningen. Foto: Enikö Arnell-Szurkos

Enbart sex procent av arbetsplatserna hade särskilda, riktade insatser till äldre med­arbe­tare, och ytterligare elva procent hade delvis det. Mikael Stattin ser ut över publiken och frågar varför de tror att situationen ser ut så här. ­­

Några åhörare kommer med sina funderingar och ­Mikael Stattin bidrar själv med en egen analys:
–  Arbetsgivarna gör ofta samma insatser för alla. Den svenska traditionen av kollektiva lösningar är så pass stark, att det kan te sig främmande för arbetsgivare att ta till särskilda grepp för vissa grupper. Det här är en utmaning som handlar om normer och kultur.

Kollegan Daniel Seldén, som också är med och presenterar, berättar om ett nätverk som forskarna startat i norra Sverige. Sammanlagt 17 forskare möter praktiker för att diskutera vad som kan göras på arbetsplatserna. De vill se vilka hinder det finns, men också vilka möjliga vägar som kan öppnas.

Sammanfattningsvis är bilden dessvärre dys­ter, enligt båda forskarna, som ser behov av insatser på flera nivåer.
–  Vi ser att det är brist på kunskap, brist på insikt och en väldigt låg beredskap, säger Mikael Stattin.

För att det ska ske en förändring på arbetsplatserna behövs det vilja och engagemang högt upp i organisationerna vilket i sin tur skulle styra mer mot anpassningar i arbetets utformning, arbetstiden, ergonomin och mycket annat. Gruppen äldre är väldigt heterogen vad gäller möjligheter och intresse av att arbeta i hög ålder, förklarar Mikael Stattin. Men det finns faktiskt många som vill jobba längre.

–  Den gruppen växer. Det ser vi inte minst på olika bemanningsföretag som dyker upp för just pensionärer.

Mikael Stattin kommer sedan med en glad nyhet, som får publiken att applådera. Forskar­gruppen har just fått besked om finansiering för ytterligare ett projekt inom området – att kartlägga jobbonärer, den växande gruppen av pensionärer som faktiskt arbetar vid sidan av pensionen.

Det finns uppenbart mycket kvar att göra. ­Efter föreläsningen konstaterar Mikael Stattin­ att det nog få dröja ett tag innan han själv blir pensio­när. Just nu handlar vardagen om att få till en god organisation kring alla forskningsprojekt. En aktuell utmaning är att få in deltagare och organisationer som vill vara med i programmen. Men det är också väldigt givande att forska inom ett fält, där det finns ett stort samhälls­intresse, slår Mikael Stattin fast.

–  Det är motiverande att få arbeta med ­angelägna frågor som får en praktisk betydelse.

Och allmänintresse har verkligen funnits, ända sedan Mikael Stattin drogs in i pensionsåldersfrågan på 1990-talet. Då låg fokus på att förstå varför så hög andel av befolkningen var förtidspensionärer. Nu, tre decennier senare, handlar det om en viktig välfärdsfråga igen – att fler behöver jobba längre för att kompetensförsörjningen ska räcka till, inte minst inom offentlig sektor.

Mikael Stattin har själv jobbat inom industrin som ung, och sett saker som behöver förbättras. Foto: Mattias Pettersson

Mikael Stattin är uppvuxen i en medelklass­familj, som en av fem bröder. Det var inte helt självklart att studera vidare direkt efter grundskolan. Men ändå valde han att gå personal­vetarprogrammet efter ett tag, vilket han förklarar med ett tidigt engagemang i samhälls- och arbetslivsfrågor.
–  Jag var i industrin en del som ung. Det var en tuff jargong och miljö, och jag upplevde att det kanske inte borde vara riktigt så …

Fortfarande finns mycket av utmaningarna kvar i industrins arbetsmiljö. För att personer ska orka ett helt yrkesliv behöver en del förändras både där och i många andra branscher. Det här är pudelns kärna och det som fortfarande engagerar Mikael Stattin lika starkt. Det går att påverka.

–  Det finns handlingsutrymme. Det tycker jag är spännande, att arbetsförhållanden kan anpassas och faktiskt påverka när människor väljer att gå i pension.

Föreläsningen är slut. Mikael Stattin försvinner in mängden bland kaffedrickande kollegor på konferensen. Snart står han mitt i ett nytt engagerat samtal med en bekant. Troligen handlar det om olika vägar till ett längre arbetsliv. Men kanske, kanske berättar han om den sällsynta Ammarnäsöringen.