Män står för 70 procent av självmorden i Sverige. Av dem är äldre män, oftast 85 år och äldre, överrepresenterade. Dessutom visar statistik från Socialstyrelsen att allt fler äldre kvinnor får medicinering mot ångest och depression. Trots att äldre personer utgör en stor andel av befolkningen som lider av psykisk ohälsa, är de underrepresenterade i forskning om ämnet, och enbart tre procent får psykologisk behandling för sina symptom. I stället får de antidepressiva mediciner.
Mattias Damberg är forskaren och överläkaren som vill förändra detta. I både sitt kliniska arbete och i sin forskning har han på senare år haft ett tydligt äldre- och åldrandefokus, särskilt när det gäller demens, depression och ångest.
– I dag finns det myter, både i samhället och inom vården, om att äldre personer inte kan tillgodogöra sig psykologisk behandling, eller att man inte vill ha den typen av behandling. Men det stämmer inte. Ofta handlar det om att äldre personer undviker att söka vård för nedstämdhet eller ångest för att man inte vill få psykofarmaka, säger Mattias Damberg bestämt.
Det han säger är inte gripet ur luften, utan baseras på tidigare studier och flera års erfarenhet av att ha arbetat nära äldre patienter. Mattias Damberg är dessutom molekylärbiolog i grunden och vet ett och annat om läkemedel. Men när han var yngre var drömjobbet att bli läkare.
Mattias Damberg fick tidigt upp ögonen för läkaryrket. Det var via en av hans klasskamrater på gymnasiet, vars föräldrar var läkare.
– Jag tyckte att människokroppen lät fascinerande! Men efter gymnasiet kom jag inte in på läkarprogrammet och funderade ett tag på vad jag skulle göra i stället. Valet landade på läkemedel och läkemedelsforskning, berättar Mattias Damberg.
Under studietiden växte hans intresse för forskning om hjärnans sjukdomar, särskilt depression och ångest, men också demenssjukdomar. 2002 lade han fram sin avhandling vid Uppsala universitet om hur signalsubstansen serotonin är kopplat till personlighet och depression. Serotonin är framför allt förknippat med känslolivet.
Men samtidigt som han arbetade med sin avhandling insåg Mattias Damberg att han ville arbeta närmare människor och särskilt med patienter. Han sökte in till läkarprogrammet – och den här gången blev han antagen.
Efter några intensiva studieår gick Mattias Damberg ut läkarprogrammet samma år som han blev docent. Sedan dess har han arbetat som specialistläkare i allmänmedicin, överläkare i geriatrik, chef på olika nivåer i Region Västmanland och forskare.
– När jag arbetade som familjeläkare i Västerås trivdes jag jättebra med den äldre patientgruppen. Min patientlista på omkring 2 000 personer bestod mestadels av multisjuka äldre. En period arbetade jag på ett äldreboende och trivdes jättebra med att arbeta med de äldre patienterna och deras anhöriga. Där insåg jag också att det finns mycket man kan göra för att livskvaliteten ska bli bättre för de äldre.
I 18 år har han varit docent och överläkare på geriatriska kliniken i sin hemstad Västerås, kombinerat med att vara ledare för forskargruppen GLiMHeR, som står för Geriatric lifestyle and mental health research, vid Uppsala universitet.
– I GLiMHeR undersöker vi kopplingen mellan olika livsstilsfaktorer, såsom fysisk aktivitet och mat, hjärt-kärlsjukdom och metabolt syndrom, samt depression och demens. Men mitt största forskningsspår är diagnostik och behandling av depression hos äldre, berättar Mattias Damberg.
I dagsläget handleder han fyra doktorander som, likt honom själv, kombinerar ordinarie arbete med doktorandstudier och forskning. Han har även två postdoktorer i sin grupp. Och att forska under i sjukvården i regionen är ganska annorlunda från att forska i akademin.
– Om man arbetar som klinisk forskare, då är det ens patienter som är personerna man har med i studierna. Och forskningen görs inom ramen för den vanliga kliniska verksamheten. Just i Västerås finns det väldigt bra förutsättningar för forskning. Där har Region Västmanland ett centrum för klinisk forskning som faktiskt är en institution under medicinska fakulteten på Uppsala universitet.
Men regionforskningen har inte varit utan sina utmaningar. Mattias Damberg vittnar om att det är en ganska ensam tillvaro, eftersom det oftast är få forskare på varje klinik. Han önskar att det vore en större skara som bedrev forskning inom region och kommun. Det är också en av anledningarna till att han har börjat söka sig allt närmare akademin.
Sedan sommaren 2023 är han nämligen adjungerad lektor i geriatrik vid Uppsala universitet, och kommer under 2024 att börja ett nytt arbete som överläkare på geriatriska avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Jag ville komma närmare universiteten och mina doktorander, och framför allt arbeta ännu mer integrerat med forskningen och den kliniska tillämpningen. Även om jag alltid har gjort detta så är möjligheterna större att kunna påverka vården och akademin när man sitter i ett akademiskt nav som Uppsala.
Rent forskningsmässigt kommer det inte innebära en så stor omställning i inriktning eller med kollegor. Nyligen beviljades Mattias Damberg ett anslag på fem miljoner kronor från forskningsrådet Forte för sitt arbete om psykologisk behandling för äldre med depressionssymptom, en del av forskningsprojektet Depactive.
I projektet utvärderar Mattias Damberg tillsammans med kollegorna Johnny Pellas, Lena Lönnberg, Ylva Nilsagård, Maria Hälleberg Nyman och Marina Arkkukangas, effekten av så kallad beteendeaktivering. I Depactive ingår även hans fyra doktorander.
– Beteendeaktivering är en del av kognitiv beteendeterapi, KBT, där man som behandlare hjälper patienten att identifiera och komma igång med aktiviteter som de tycker känns meningsfulla och viktiga. Det kan till exempel handla om att få patienterna att återuppta fritidsintressen. På så sätt blir behandlingen också personcentrerad och värdeskapande för patienten, säger Mattias Damberg.
I en pilotstudie som de genomförde under coronapandemin erbjöd de äldre patienter med depressionssymptom beteendeaktivering via telefon under en kort period. Resultaten visar att enbart fyra samtal räckte för att lindra depressionen och göra dem mer aktiva i deras vardag. Nu hoppas Mattias Damberg se liknande resultat i en större studie.
– Om vi ser att det även fungerar att göra detta via telefon, då kan jag tänka mig att det är ett tänkbart behandlingsalternativ, i stället för fysisk psykologisk behandling eller läkemedel. En viktig fördel med att ha behandling via telefon är att det kan vara långa avstånd mellan patienter och vårdcentraler eller sjukhus.
Förutom Depactive, bedriver han också forskning för att se om personer i 40–50-årsåldern med metabolt syndrom, en grupp av faktorer som ökar risken för bland annat hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes, har en högre tendens att utveckla demenssjukdom och depression.
Ett annat projekt Mattias Damberg är inblandad i, tillsammans med sin doktorand Martin Janson, handlar om att ta fram ett elektroniskt verktyg för att underlätta diagnostiseringen av psykiska sjukdomar hos äldre.
– Just det här projektet är inriktat på äldre personer som behöver specialistpsykiatri, till exempel vid psykoser, svår depression eller om de har flera andra psykiska sjukdomar samtidigt. De kan också ha demenssjukdom, vilket försvårar diagnostiseringen och behandlingen ännu mer, säger han.
Det som driver Mattias Damberg som forskare och läkare är vetskapen om att det inte krävs så mycket för att förbättra livskvaliteten för äldre personer.
– Det är tyvärr många som tänker att nedstämdhet och depression är en naturlig del av åldrandet. Även anhöriga och kollegor har sagt att det är en del av livet, men det stämmer inte. Detta är behandlingsbara sjukdomar även för äldre.
Hur förbättrar man livskvaliteten för dessa äldre?
– Dels är det viktigt att vården lyssnar på dem och vad de berättar om sitt psykiska mående, dels är det viktigt att man ställer rätt diagnoser, till exempel att man inte förväxlar depression med demens. Då kan man erbjuda rätt behandling. I Socialstyrelsens riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom står psykologisk behandling först, följt av läkemedel och fysisk aktivitet. Men tyvärr får endast tre procent av alla äldre med depression psykologisk behandling.
Tack vare sin långa karriär som både forskare och läkare, känner sig Mattias Damberg trygg i sin roll och i sitt eget åldrande.
– För mig har varje ålder varit bra, men ju äldre jag blir, desto tryggare blir jag i mitt arbete. Där har mitt eget åldrande nog gjort livet enklare på vissa sätt. Det är väldigt skönt att inte känna sig ny och osäker på sitt arbete och sin kompetens, skrattar han och fortsätter, i lite allvarligare ton:
– Men det är klart att jag har besökt vissa äldre- eller demensboenden och sett hur vardagen har varit. Det är klart att jag vill vara frisk så länge som möjligt, men när man arbetar nära äldre patienter finns tanken på sjukdom och att det kan drabba mig alltid i närheten. Jag har dock blivit bättre på att ha en viss känslomässig distans till sjukdomar och döden.
I dagsläget har Mattias Damberg ganska många år kvar till pensionen och kan tänka sig att vara verksam länge. Han berättar att han förmodligen kommer att fortsätta kombinera forskning med kliniskt arbete.
– Mitt arbete ger mig så mycket som person, men jag vill inte gå över till akademin helt och hållet. Jag tycker att det är för roligt att arbeta med patienter, för mig är det en lyx att kunna göra både och. Och att få undervisa läkarstudenter igen, något som jag gjorde mycket tidigare som doktorand, är förstås väldigt roligt. Det är en möjlighet att få vara med och forma framtidens läkare, vilket också är en viktig del av forskningen.
