Hon vill stoppa ­våldet mot äldre

Det är en solig och ovanligt varm höstdag i Umeå när jag träffar Britt-Inger Saveman. Hon berättar varmt om hem­stad­en på vägen till en av hennes favoritlunchrestauranger, fiskbutiken Två fiskare.

Där vi sitter utanför fiskbutiken, i en stor hall med glastak, flyter samtalet snabbt och en­kelt. Ibland är det Britt-Inger Saveman som ställer frågorna.

–  Jag har alltid varit nyfiken på människor, vilket jag tycker är en bra egenskap även om vissa tycker att det låter som att man lägger näsan i blöt, säger hon och ler.

Britt-Inger Saveman är en av landets ledande experter på våld mot äldre och har arbetat med det till och från under de senaste 40 åren, både nationellt och internationellt. Hennes passion och drivkraft för ämnet har inte avtagit med åren, men hon har ändrat sin forskningsinriktning ett antal gånger och även studerat andra åldersgrupper under sin karriär.

I grunden är Britt-Inger Saveman sjuksköterska, ett yrkesval som stod klart för henne redan som femåring.

– För mig handlar det om en vilja att förstå att förstå människor. I början var jag särskilt intresserad av vårdkvaliteten­ i äldrevården, som senare kom att utvecklas till att jag arbetade med frågor om nära relationer och våld mot äldre personer, säger Britt-Inger Saveman.

När hon arbetade på akutmot­tagning tog hon steget och på­- började sin forskarutbildning vid Umeå universitet. Först arbetade hon med ett projekt om skador bland barn, men fokuset ändrades när frågan om våld mot äldre kom upp på forskning­­agen­dan.­ 1994 disputerade Britt-Inger Save­man med avhandlingen Formal carers in health care and the social services ­witnessing abuse of the elderly in their homes.

Under sin forskarutbildning flyttade hon ner till Kalmar och blev en av de första forskarna i Sverige som tog sig an ämnet våld mot äldre personer, först som docent, senare som professor. Men finansieringen visade sig vara en utmaning.

–  Det var ett tungt ämne och ibland kände jag att jag inte togs på allvar. Inte som person, utan för att ämnet i sig var svårt att få gehör för. Det var enklare att få forskningsmedel till projekt om andra omvårdnads- och medicinska ämnen, men nästan aldrig till att undersöka äldres utsatthet för våld, berättar hon utan att skräda orden.

Den påfrestande finansiella situationen ledde till att Britt-Inger Saveman behövde bredda sin forskning. Hon återgick till att undersöka familjefokuserad omvårdnad, till exempel barns olycksfall och familjers situation när någon blir sjuk.

Om du hade haft tillräckligt med pengar och möjligheter  –  tror du att du hade fortsatt ­fokusera din forskning på våld mot äldre?

För första gången under intervjun tvekar Britt-Inger Saveman. Hon funderar länge innan hon ger ett försiktigt svar:

–  Ja, det tror jag. Jag har alltid sett betydelsen av att synliggöra den här problematiken. Hade jag haft riktigt goda förutsättningar hade jag nog stannat inom det området.

Vid tiden för intervjun har det gått två år ­sedan Britt-Inger Saveman pensionerade sig från sin tjänst som professor i omvårdnad vid Umeå universitet. De sista tio åren innan pen­sionen fokuserade hon sitt arbete på katastrof­medicin, både globalt och i Sverige, och alltså breddat sig ytterligare.

Britt-Inger Saveman berättar att det fortfarande är utmanande att omfamna livet som professor emerita till fullo.

– När jag gick i pension försökte jag verkligen att sluta arbeta. Jag tänkte: »Nu ska jag bara titta på tv-serier!«. Det var kul, men efter ett tag kände jag mig rastlös. Jag funderade på att måla, sticka, läsa… men jag fastnade inte för något av det.

Efter intervjun går vi in i Umeås stadsbibliotek. Britt-Inger Saveman plockar direkt upp Barbro Westerholms biografi. »Hon gjorde mycket för äldre personer«, säger Britt-Inger Saveman. Foto: Mai Engström

Tack vare pensionen har hon också fått tid till att fördjupa sig ytterligare i sitt ursprungsområde: våld mot äldre personer.

Britt-Inger Saveman började ägna mycket tid åt att försöka förstå hur äldrevården i staden fungerar. Hon konstaterade snabbt att den inte gör det på många områden.

– För ett tag sedan var det ett väldigt graverande fall i äldreomsorgen här i Umeå, där det var en sjuksköterska som försökte larma om allvarliga missförhållanden i vården av en äldre kvinna. Men ingen trodde henne och ingen hjälpte henne. Kvinnan som det gällde dog till slut till följderna av trycksår och un­der­näring. Jag kunde inte släppa det fallet. Det finns en moral i att arbeta med de här svåra frågorna­  –  man kan inte bara titta bort.

Britt-Inger Saveman kände att hon behövde agera. På eget initiativ började hon genomföra intervjuer, försöka få till samtal och besöka äldreboenden i Umeå. Hennes reflektioner utifrån det hon såg och kunskapen från över 40 år av erfarenhet sammanfattade hon i en rapport, som hon skickade till kommunens politiker och beslutsfattare.

Reaktionerna blev starka. Britt-Inger Save­man kallades till ett dialogmöte där hon satt ensam med två politiker med ansvar för äldre­vården och fyra högt uppsatta tjänstemän från kommunen. Själv kallar hon det för ett korsförhör.­

I rapporten föreslog Britt-Inger Saveman ett flertal lösningar, bland annat något som hon valde att kalla en äldrepluton.

–  De reagerade på namnet. »Pluton? Det ­låter krigiskt« sa de. Då sa jag: »Jag vill faktiskt strida mot vanvård och misshandel av äldre. Jag för ett krig mot vanvård och misshandel – inte riktat mot personalen, utan mot systemet«.

Men budskapet gick hem till slut, äldrenämndens ordförande skakade hand med Britt-Inger Saveman och plutonen blev verklig. I dag leder hon gruppen som består av 27 pen­sionärer som arbetar för att förbättra vården och omsorgen för äldre personer i Umeå.

Tanken är att gruppen ska anställas av kommunen och få uppdrag, exempelvis att besöka äldreboenden, stötta och utbilda personalen. Britt-Inger Saveman arbetar hårt med att ha löpande dialoger med politikerna, även om äldrenämndens politiker ville att gruppen skulle ha ett annat namn.

– De tycker att namnet Äldreplutonen låter för hårt och tror att det kan väcka felaktiga asso­ciationer för personer som har flytt krig. Nu kallas vi i stället för Savemansgruppen, säger Britt-Inger Saveman med en liten suck medan hon himlar med ögonen på skoj.

Ju längre intervjun pågår, desto tydligare blir det att hon verkligen brinner för att ändra hur äldre personer behandlas.

Det senaste året har Britt-Inger Saveman uttalat sig ofta i medier kring äldrevården. I ett fall sa hon att män som arbetar inom hem­tjänsten skulle förbjudas att utföra vissa arbetsuppgifter. Bakgrunden var ett uppmärksammat övergrepp hos en äldre kvinna.

– Ja, det där väckte reaktioner! Många tyckte att det var diskriminerande. Men jag menade inte att män helt skulle förbjudas inom hemtjänsten, utan att män kanske inte ska utföra intimhygien på äldre kvinnor. Det handlar om trygghet och integritet. Men jag tänker också: hur mycket diskrimineras inte äldre själva? Hur ofta blir de inte ignorerade och illa behandlade?

Britt-Inger Saveman tänker ofta på sitt eget åldrande. Hon hoppas att hon ska få fortsätta vara frisk, men hon oroar sig för tre saker: Alzheimers sjukdom, stroke med afasi och att behöva bo på ett hem där hon inte blir sedd.

Vad ska man göra om man själv eller någon ­annan blir utsatt för våld?

– Våga prata. Det är svårt, men man måste försöka. Många äldre personer är bundna av tystnad och beroende, både av närstående och personal. När jag föreläste mycket om detta var det ofta som äldre kvinnor hörde av sig till mig och sa att de äntligen vågade prata om våldet nu när deras män var döda. Det är så sorgligt.

Britt-Inger Saveman tar en tugga på sin lunch, men har inte släppt det viktiga ämnet än. Hon fortsätter:

– Och vårdpersonalen måste bli bättre ­på att se tecken på rädsla, till exempel att någon tystnar när partnern talar för dem. Det är inte alltid man kan säga: »Skilj dig« – det är mer komplicerat än så. Vi måste hitta sätt inom vården och omsorgen att upptäcka och våga fråga.

Och hon hoppas att Savemangruppen ska bidra till förändringen, åtminstone i hemstaden Umeå. Britt-Inger Saveman berättar att hon efter intervjun ska skriva dagordningen till gruppens möte som äger rum några dagar senare. Savemangruppens arbete har bara börjat, men Britt-Inger Saveman är fast besluten om att driva det så mycket hon orkar.

–  Det här är ett arbete som jag är väldigt stolt över. Jag tycker att kommunen borde omfamna vårt arbete och använda oss mer. Tänk om det fanns liknande grupper i hela landet!