Magdalena Elmersjö. Foto: Anna Hartvig

”Jag vill jämföra frågan om en god äldreomsorg med klimatkrisen”

Vårdbiträdet som blev doktor i socialt arbete och ledamot i regeringens äldreforskarråd tycker att vi måste acceptera en omfördelning av resurser.

Äldreforskaren Magdalena Elmersjö berättar att hon alltid har haft intresset för åldrandet, framför allt för att det ställer allmänmänskliga frågor på sin spets, men att intresset för äldreomsorg har kommit med hennes praktiska arbetslivserfarenheter.

Hennes färd till forskningen började med att hon arbetade som vårdbiträde inom omsorgen innan hon valde att vidareutbilda sig till undersköterska för att arbeta på sjukhus. Hon berättar att hon ganska snabbt insåg att hon mest var intresserad av att prata, fundera och diskutera med de äldre, det vill säga den sociala biten. Då tog hon ytterligare ett steg och utbildade sig till socionom, något som hon dock aldrig kom att jobba som.

– När jag skrev min magisteruppsats blev jag tillfrågad av Nybro kommun om jag ville ingå i ett forskningsprojekt som handlade om kompetens inom äldreomsorgen. De valde senare att finansiera mig till en licentiat och därifrån läste jag vidare på en doktorsutbildning, säger hon.

Kombinationen av den praktiska erfarenheten och intresset för åldrandet gjorde att Magdalena Elmersjö valde att rikta in sin forskning på äldreomsorgen. Och då särskilt om relationen mellan behov och beroende.

– Det handlar om de behov vi har under vår livstid som vi inte kan tillgodose själva och som gör att vi hamnar i ett beroende av andra. Det är inte åldersspecifikt, utan allmänmänskligt. Men när man är äldre handlar det om många olika aktörer och samhälleliga resurser som ska hjälpa en, säger hon.

Det som framför allt driver henne som forskare är en stark vilja att bidra till en positiv förändring i samhället.

– Det är socialarbetaren i mig som gör att jag aldrig får slut på drivkraft. Mitt engagemang är samma som gjorde att jag valde att söka mig till socionom­utbildningen – att bidra till ett bättre samhälle för de allra mest utsatta.
Och hur förändrar man ett samhälle så att det blir bättre? För Magdalena Elmersjö handlar det bland annat om att sprida forskning till så många som möjligt på ett tillgängligt sätt.

– Jag anstränger mig för att inte bara skriva vetenskapliga artiklar, utan också kapitel till antologier, rapporter som kan användas av både praktiker och studenter och att ha samtal med politiker, till exempel genom att vara ledamot i regeringens äldreforskarråd. Det gäller att hela tiden göra mig relevant för samhälleliga frågor, säger hon.

I slutet av 2019 etablerade regeringen ett äldreforskarråd. Magdalena Elmersjö är alltså en av 15 forskare som ingår i rådet. Uppdraget består av möten och workshops där forskarna får dela med sig av sin kunskap till politikerna.

– Det har handlat om konkreta förslag, men också en kritisk diskussion om att många problem som finns inom dagens äldreomsorg inte har en snabb lösning. Sen återstår det att se om det leder till en förändring, men att det har funnits möjlighet för oss forskare att föra fram kunskap och konstruktiv kritik tycker jag är jättebra.

MAGDALENA ELMERSJÖ

Ålder: 42 år

Avhandling: Kompetensfrågan inom äldreomsorgen: hur uppfattningar om kompetens formar omsorgsarbetet, omsorgsbehoven och omsorgsrelationen. Linnéuniversitetet 2014.

Senast publicerat:

  • Magdalena Elmersjö m fl (2021). ”Is it normal to be depressed in old age?” Needs assessors’ conceptions of older people’s mental illness. Health & social care in the community.
  • Magdalena Elmersjö & Elisabeth Sundin (2021). En spaning på tillitsbaserad hemtjänst – styrning, organisering och rättssäkerhetsfrågan. I Wolmesjö & Solli (red): Framtidens välfärd. Studentlitteratur.

Bästa publicering (i eget tycke): Jag tycker alltid att min senaste publicering är den bästa.

Om jag var Joakim von Anka: Eftersom alla i samhället, oavsett ålder, mår bra av att veta att det finns en fungerande äldreomsorg, skulle jag använda mina obegränsade resurser till att skapa just det.

 

I dag är hon aktuell med tre publikationer och en drös pågående forskningsprojekt. En av publikationerna är ett kapitel i antologin Framtidens välfärd om hur ett förändrings­arbete inom hemtjänsten i Sundsvall vände upp och ner arbetet – på ett positivt sätt. Tillsammans med Elisabeth Sundin, professor emerita i företagsekonomi vid Linköpings universitet, genomförde Magdalena Elmersjö en studie för att undersöka vad som gjorde förändrings­arbetet, som har fått namnet Skönsmo­modellen, så framgångsrikt.

– Det vi såg var att när man gav personalen utrymme att använda sin kompetens och möjligheter att få styra sitt arbete i större utsträckning så förändrades hela organisationen – till det bättre. Det kan till exempel handla om att de får mer tid till att utföra sitt arbete eller att de själva får bestämma sin schemaläggning, säger Magdalena Elmersjö.

Fördelen med en sådan arbetsmiljö är att chefer slipper detaljstyra och i stället kan vända blicken utåt och se till att personalen har allt de behöver. Det kan också handla om att man som ledare tar ansvar att det finns team som består av olika yrkeskategorier som gör att äldre får en heltäckande vård och omsorg.

En annan aktuell publicering är en vetenskaplig artikel som Magdalena Elmersjö har skrivit tillsammans med studenter på socionom­utbildningen på Södertörns hög­skola. Artikeln handlar om bistånds­bedömare och deras före­ställningar om äldres psykiska ohälsa.

– Där såg vi att äldres ledsamhet riskerar att ses som normalt, som något man kan förvänta sig av dem. Det kan leda till att psykisk ohälsa i vissa fall kan bortses från i biståndsbedömningar och då får äldre inte den hjälp de behöver, säger hon.

Att normalisera äldres psykiska ohälsa blir ett särskilt stort problem när biståndshandläggare ser att en äldre inte mår bra, men inte har diagnostiserats. Då kan handläggarna få svårt att ta hänsyn till den psykiska ohälsan i besluten, något som enligt Magdalena Elmersjö behöver förändras.

Trots stark drivkraft, många forskningsprojekt och en lång rad publiceringar finns det något som Magdalena Elmersjö tycker är jobbigt och svårt: känslan av att inte göra tillräckligt.

– Jag anser att forskare är en privilegierad grupp, det finns inte mycket att klaga på, men det kommer med ett visst ansvar, att utifrån min privilegierade position i samhället göra tillräckligt för att med hjälp av forskningsresultat bidra till att förändra samhället till det bättre. Och ibland känns det inte som att det man gör räcker till, säger hon.

Det är något som har blivit extra tydligt under coronapandemin.

– Det har varit jobbigt att vara forskare för det har satt fysiska och sociala begränsningar på mitt arbete. Jag har inte kunnat vara ute på fältet, men det som har varit riktigt jobbigt är att som äldreforskare ta del av det som har hänt inom äldreomsorgen. Det väcker verkligen en känsla av otillräcklighet, säger Magdalena Elmersjö.

Om det är en sak som hon önskar att man tar med sig från all hennes forskning så är det att äldreomsorgen borde prioriteras högre än vad som görs i dag.

– Vi mår alla bra av att veta, oavsett ålder, att det finns en fungerande äldreomsorg. Det skulle betyda något för många att veta om en anhörig har det bra på ett äldreboende. Eller om man i framtiden själv har turen att bli gammal, då kan det vara skönt att veta att man kan få den hjälp man behöver.

Magdalena Elmersjö beskriver vad som händer om till exempel organiseringen inom äldreomsorgen inte fungerar: Sjukskrivningarna ökar bland personalen, något som i sig leder till ökad frustration som gör att man till slut inte orkar arbeta kvar, och omsorgsmottagarna blir missnöjda och tycker att de inte får tillräckligt med hjälp. Det leder också till stora säkerhetsproblem, både för personal och omsorgsmottagare.

Det kan handla om att verksamheter inte har hållbara rutiner och i stället driver fram omorganiseringar och förändring hela tiden, utan att ge processer tid. För många verksamheter handlar det om att hantera minskade resurser.

– Faran där handlar framför allt om kortsiktigheten inom politiken, vi saknar politiker som står för hållbarhet på längre sikt. Där är jag nästan så djärv att jag vill jämföra frågan om en god äldreomsorg med klimatkrisen. Vi måste alla acceptera en omfördelning av resurser för att kunna skapa en hållbar äldreomsorg. Det finns ingen quick fix, äldreomsorgen måste få kosta, säger hon.

Som äldreforskare har Magdalena Elmersjö funderat en del på sitt eget åldrande. Hon hoppas att hon får bli gammal, hon har sagt till sina barn att hon ska bli minst 100 år. Tjusningen i att bli gammal ligger i att få vara med så länge som möjligt, berättar hon.

– Jag vill se vad som händer i samhället i stort och följa mina barn. Och jag vill bidra med mitt arbete så länge jag kan, säger hon och fortsätter:

– Sen är det inte mycket man vet om sitt eget åldrande. Det pratas ibland om att man ska planera sin framtid, man ska förbereda sig, hålla sig aktiv, värna sitt sociala sammanhang och tänka på boendet. Men jag skulle säga att det blir svårare och svårare. Hur mycket man än planerar verkar det vara väldigt osäkert om det kommer bli så som man har tänkt sig. Den politiska kortsiktigheten oroar mig.

Fler porträtt

Hett case för lundaforskare

Smal, men bred. Det kan man kalla inriktningen för CASE vid Lunds universitet. All forskning berör nämligen samspelet mellan den åldrande befolkningen och…

”Mitt perspektiv har alltid varit att skydda de äldre”

Mats Thorslund är professor emeritus i socialgerontologi, ledamot i Coronakommissionen och har blivit kallad domedagsprofet för sin kritik av äldreomsorgens villkor.

Fördjupande om samers önskemål vid livets slut

Det saknas kunskap om vilka behov, önskningar och prioriteringar som finns hos samer vid livets slut. Dessutom saknas vård som specifikt utformats för…