Käringen mot vinden

Det är inte alla förunnat att lämna arbetslivet med en doktorsexamen under bältet. Ännu färre disputerar efter pensionen. Men Lena Ede, som i november 2020 la fram sin avhandling i socialt arbete vid Karlstads universitet, tillhör de välsignade undantagen. Fast kanske hade hon hellre önskat att hon hade haft något annat att skriva om.

– Bakgrunden till min avhandling är de omfattande förändringarna som skett på arbets­marknaden och inom socialpolitiken under de senaste decennierna och som fortfarande pågår. Gruppen behovsanställda, det vill säga arbetstagare som kallas in efter arbetsgivares tillfälliga behov, har sedan 1990-talet ökat från en till åtta procent, säger Lena Ede.

Avhandlingens titel Arbete i motvind pekar på att många tvingas arbeta mot sin övertygelse, när institutionella och strukturella villkor för lönearbetet hindrar förverkligandet av egna krav på kvalitet. Då uppkommer en känsla av att arbeta i motvind – något som Lena Edes studier berättar om.

En viktig del i arbetet har varit att synliggöra arbetsförhållandena för två av Sveriges största yrkesgrupper: undersköterska och vårdbiträde. Där är 91 procent av arbetstagarna kvinnor och sex av tio arbetar deltid.

– En stor förändring inom äldreomsorgen har varit implementeringen av styrsystemet new public management. Avsikten är att effektivisera den offentliga verksamheten som uppfattas som kostsam, säger Lena Ede.

Tidigare studier som ligger till grund för avhandlingen visar att arbetsgivarens effektiviseringskrav på omsorgskvalitet lämnas åt arbetstagaren att lösa.

–Relationer är omsorgens kärna. I dag har många av under­sköterskorna inte tid till att vårda relationerna till vårdtagaren. Konflikten mellan vad som är möjligt inom tidsramen och vad som räknas som god omsorg upplevs som frustrerande.

Resultatet i studierna visar att om inte relationsbyggandet hinns med riskeras arbetsglädjen och tillfredställelsen med arbetet att försvinna, säger Lena Ede.

För egen del beskriver Lena Ede ett arbetsliv som snarare har seglat i medvind, om än gått mot strömmen när det gäller tidpunkten för avhandling.

– Ja det är bakochfram på nåt sätt. Jag var 40 när jag bestämde att nu vill jag läsa. Innan dess hade jag bland annat varit projektledare på en reklambyrå och deltagit i uppbyggnaden av en konferensanläggning på Gran Canaria.

Men så ville hon gör något annat och började läsa folkhälso­vetenskap – och upptäckte att det var jättekul. När hon studerade vad som gjorde folk sjuka såg hon också att det i hög grad var kvinnor som det handlade om – och började läsa genusvetenskap för att lära sig mer.

– Så blev jag intresserad av forskning och då var det ganska naturligt att gå över till sociologi, tyckte jag. Sen blev jag erbjuden ett jobb i ett forskningsprojekt och det var då jag fick ingången till psykisk ohälsa.

När projektet tog slut fick hon anställning på en nyinrättad FoU-enhet inom socialtjänst, genom vilken hon knöts till en grupp på Arbetslivsinstitutet, som utvärderade Hela­projektet, en nationellt satsning på heltidsanställningar dels inom äldreomsorg, dels inom handel – kvinnodominerade branscher med utbrett deltidsarbete.

– Under ganska många år tillbringade jag i stort sett all arbetstid i äldreomsorgen i Värmland och studerade hur personalen mottog erbjudandet om heltid. Det jag möttes av, och det var där mitt stora intresse uppstod, var när projektledarna berättade att personalen och facket ville ha heltid, och de var så nöjda och det här skulle bli så bra. Men när jag började intervjua personalen så var de arga. Det där förstod inte jag riktigt, för de hade ju fått det de ville ha: De hade fått heltid. Men när jag började titta på sättet de gjorde heltid på så förstod jag.

I korthet byggde arbetsorganiseringen på en modell för icke-schemalagd arbetstid, med syftet att skapa heltidstjänster inom äldreomsorgen utan kostnader för arbetsgivaren. Arbetstagaren vet inte när, var eller om den icke-schemalagda arbetstiden kommer utföras.

– Jag hann inte tränga ner i problematiken på riktigt allvar, mer än att jag förstod att det går bara inte. Samtidigt kom jag in i ett svensk-norskt projekt som studerade långtidssjukskrivningar och där fick jag möjlighet att undersöka varför undersköterskorna i Helaprojektet var så arga. För när jag intervjuade de långtidssjukskrivna möttes jag också av ilska och uppgivenhet. Det var då jag började första att de brottades med hinder som försvårar deras strävan efter att utföra arbetet med den kvalitet som de menar är nödvändig för att de ska känna sig professionellt tillfredsställda.

Under tiden som Lena Ede arbetade läste hon doktorandkurser för att lära sig mer om både forskningsmetodik och äldreomsorg och psykisk ohälsa.

– Så jag betade väl av kurserna och skrev artiklar i forskningsprojekten. Men så var det någon som ingick i något av projekten som sa ”men det här är ju en doktorsavhandling, gör bara kappan nu så är du klar sen”. Och då gjorde jag det.

Det är nästan 20 år mellan den första omsorgsunder­sökningen och disputa­tionen.

– Ja, jag gick ju in och ut i olika forskningsprojekt, och parallellt undervisade jag i forskningsmetodik och om förändringar inom socialpolitiken. Men så slutförde jag avhandlingen när jag hade blivit pensionär. Jag tyckte att det där var så kul så jag ville fortsätta tills det blev färdigt. Jag tyckte också att det inte var schysst mot alla som hade funnits med under tiden att bara avbryta.

– Och jag fick faktiskt lite skjuts under pandemin, när jag förstod att det är viktigt att föra fram undersköterskors och vårdbiträdens arbetssituation. För arbetstidsmodellen som jag studerade 2002–2003, med flytande tid och en del av arbetstiden som inte är reglerad – när jag började titta på gigekonomin och pandemin så föll alltihop på plats. Då tog jag upp intresset igen och tittade djupare på heltidsmodellen. Pandemin tydliggör hur äldreomsorgen har misshandlats under så många år. Då var det en drivkraft för mig att bli färdig. Få det här på pränt.

– Det är av yttersta vikt att titta på hur anställningsförhållandena ser ut inom äldreomsorgen, och lyfta röster från dem som arbetar inom området. Även om det har uppmärksammats under pandemin, behövs det vidare granskning, säger Lena Ede.