Sjukstugorna– en modell för nära vård

Glesbygdens avstånd ställer många gånger stora krav på invånarna när de behöver vård. Det är långt till sjukhus och specialistsjukvård. Som ett svar på behovet av en mer lokal vård finns ett system med sjukstugor i norra Norrlands ­inland.

Det är en vårdform med gamla anor, som främst finns kvar i de allra mest glest befolkade delarna av Sverige, då sjukvården utvecklats mot specialisering, och moderna transporter krympt avstånden till större samhällen. Sjukstugan är en primärvårdsenhet, men har platser att också lägga in patienter.

– I sjukstugorna har primärvårdsläkare ansvaret även för inneliggande vård och akutsjukvård. Här stannar också ambulansen nästan alltid för åtminstone en första bedömning och ofta färdighandläggning, berättar Mante Hedman.

Han är själv en erfaren sjukstugeläkare, som nu har disputerat med en avhandling vid Umeå universitet om sjukstugornas vård, läkare och patienter.

Mante Hedman har i många år arbetat vid sjukstugan i Storuman i Västerbotten. I sitt ­doktorandarbete gjorde han fyra studier om ­vilka patienter sjukstugorna tar emot, hur vården skiljer sig gentemot den på sjukhusen, samt hur läkare på sjukstugor i Sverige och Nya ­Zeeland ser på sitt arbete och sin roll i lokalsamhället. Ett viktigt, men kanske inte så överraskande resultat var att det främst är äldre, multisjuka patienter som läggs in på sjukstugorna.

I Mante Hedmans intervjustudier säger många läkare att de lägger in patienterna på sjukstugan för att de tycker att det faktiskt ger dem bättre vård. I Västerbotten blir det en ganska tydlig arbetsfördelning där patienter som behöver en medicinskt enklare vård och omvårdnad, stannar på sjukstugorna, medan sjukhuset i Lycksele får ta hand om patienter med exempelvis behov av intensivvård.

Faktum är att det nästan låter som om sjukstugorna är en förebild för hur samhället vill att vården ska fungera. Speciellt i ljuset av övergången till en nära vård.

–  Ja, sjukstugemodellen är värd att diskutera. Ska vi ha bara superspecialistsjukhus? De vanligaste akutpatienterna är ju äldre och kan man hitta ett hälsoekonomiskt klokt sätt att ta hand om dem, så att de inte hamnar som satellit­patienter på någon specialistavdelning, vore det ett framsteg. Även om vi blir allt äldre innan det händer, så kommer vi till slut att behöva läggas in på sjukhus, och den biten är inte primärvårdens­ ansvar, annat än på sjukstugorna i dag, säger Mante Hedman.

– De patienter som oftast läggs in är de som behöver inneliggande vård, men där sjukstugans läkare gör bedömningen att det inte krävs någon högkvalificerad specialistsjukvård på sjukhus. En hög andel av våra inne­liggande patienter är äldre, medianåldern ligger kring 80 år, och ju äldre patienterna är, desto större är sannolikheten att de blir inlagda på sjukstuga i stället för att skickas till sjukhus.

De vanligaste diagnoserna bland de inlagda är hjärtsvikt och lung­inflammation, och det är samma diagnoser som orsakar flest inläggningar även i övriga landet. Förutom på sjukhuset i Lycksele, visar det sig. Västerbottens inland har nämligen fördelen att ha ett sjukhus som samarbetar med regionens alla sjukstugor. Och dessa patienter tas i stor utsträckning emot av sjukstugorna i stället.

–  Det är lite klurigare i Norrbotten, där fler sjukhus är inblandade gentemot sjukstugorna, säger Mante Hedman.

Han berättar att han delvis gjorde studien för att få ner det sjukstugornas läkare redan vet på papper, och att resultaten följer de mönster de känner igen. Tanken på att doktorera dök upp i diskussioner med Peter Berggren, som byggde upp Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman, en del av regionens verksamhet som arbetar med forskning, utbildning och innovation kring hur man kan tillgodose en god, nära och jämlik vård i glesbygd.

–  Jag hade egentligen inte trott att jag skulle ge mig på forskning nu. Men det finns sjukstugor på många platser  –  i Norge, England, Skottland, Nya Zeeland, Australien  –  och det finns mycket vetenskaplig litteratur som beskriver deras modeller. Men inte i Sverige. Så jag kände att jag nog skulle behöva göra det. Ur vissa aspekter finns ju inte det som det inte forskats om.

I intervjuerna med sjukstugornas läkare beskriver många sitt arbete som mer person­centrerat och holistiskt än de upplever sjuk­vården i stort.

–  Det är svårt att bara diskutera sjukvård utifrån medicinska aspekter när man pratar om människor som är multisjuka gamla. Ju närmare­­ döden, desto fler etiska aspekter kommer in. ­I bästa fall finns det en kontinuitet så att läkaren har en personlig kännedom, och kan lägga in patienten i närheten av anhöriga som kan komma och hälsa på.

En annan viktig aspekt är att allmän­läkarna på sjukstugorna är generalister och hanterar många olika tillstånd, om än inte på högsta spe­ci­alistnivå. Patienten skickas inte mellan ­avdelningar för olika utredningar.­ Mante ­Hedman­ beskriver det som att det ligger i allmän­läkarrollen att ha ett helhetsperspektiv och inte bara se till diagnoserna, utan se till människan.

Det är också ett perspektiv som styrks av avhandlingsarbetet, där Mante Hedman jämförde sjukstugornas vård med sjukhusvården.

Foto: Sofia Berggren

Sjukstugorna hade exempelvis lika mycket läkaranteckningar om patienterna, men de var gjorda av färre läkare. På sjukhusen tog man också tre gånger så många labbprover per dag, en stor skillnad som han tänker att man kan tolka på olika sätt. Dels att det har med kontinuiteten att göra  –  nya läkare vill ta nya prover. Dels att man i primärvården väljer prover mer utifrån den kliniska bilden, snarare än tar hela provbatterier.

–  Det här grundar sig egentligen i att sjukstugorna inte riktigt följt med i den super­specialiserade vårdens sätt att jobba. Men tre gångers skillnad är påtagligt och värt att ­diskutera. Det är inte alltid etiskt att ta för mycket prover.

Södra Lapplands vård har pekats ut även av Världshälsoorganisationen WHO som ett intressant vårdexempel. Det har lett till att det med jämna mellanrum kommer utländska delegationer för att titta på sjukstugornas verksamhet, och inte minst de digitala vårdlösningarna som regionen byggt upp.

Det kan alltså tyckas som om det vore ett drömjobb att vara allmänläkare på en sjukstuga i Norrlands inland med närhet, personkännedom, helhetsansvar. Mante Hedman berättar att många provar att arbeta hos dem, och det är inte jobbets innehåll som gör det svårt att få dem att stanna i glesbygden.

Det är tvärt om väldigt uppskattat att ha hela det vanliga ut­budet av primärvård, men också kunna göra mer för dem med kroniska sjukdomar och lättare akuta besvär. Plus utmaningen med akutfall som behöver bedömas, ett ansvar primärvårds­läkare annars sällan har.

Själv bor Mante Hedman numera i Umeå, då han har både fru, barn och barnbarn där, och han dessutom är deltidslärare på läkar­programmet. Men han har trivts väldigt bra med att både bo och arbeta i Storuman, och är glad att avhandlingen gett uppmärksamhet till sjukstugorna.

Han började doktorera redan 2016, parallellt med sitt kliniska arbete, men i perioder har det varit svårt att fokusera på forskartiden. Inte minst när de haft ont om personal på sjukstugan. Och det är inte helt säkert att han fortsätter med forskningen framöver.

–  Jag är ju inte långt från pensionsåldern, så det är ett sent äventyr det här. Hade jag varit tio år yngre hade jag ju satsat på min forskar­karriär, men jag fyller 64 i höst. Det känns ändå som att när jag öppnat det här ­forskningsområdet ­i Sverige, då måste jag åtmin­stone se till att det får mer fart på något sätt.

Han tycker att det finns många frågor kvar att besvara, inte minst behöver någon prata med patienterna också. Men även andra delar av vården skulle behöva fångas upp av forskningen. Dessutom finns det ett visst intresse för att ­starta nya sjukstugor och då behövs en hälso­ekonomisk utvärdering av den här vårdmodellen.

Det han har noterat lite extra i sin forskning är den stolthet som sjukstugeläkarna har för ­sitt jobb.

– Det präglar mycket av resultatet. Det kanske är naturligt när man intervjuar folk kring deras yrkesval och vad de håller på med, men jag är ändå lite förvånad att man kände sig så stolt över vad man gjorde, alltså jobbets innehåll och betydelsen för närsamhället. Men jag kan föreställa mig att om man ställer frågan på en hälsocentral, i en stad där folk kan flytta runt mellan olika enheter från den ena dagen till den andra, att man kanske inte känner den här känslan av förankring.