Stor måltid slår många små

Betydelsen av många mellanmål inom äldreomsorgen har under senare år betonats för att äldre med nedsatt aptit ska få i sig tillräckligt med näring och energi. Frukost, lunch och middag kan kompletteras med så många som fem mellanmål per dag. Men nu visar Stina Engelhearts doktorsavhandling vid Örebro universitet motsatsen, nämligen att en stor måltid om dagen är viktigare för det totala intaget av energi och protein än att sprida ut ätandet.

Det är viktigt att måltiderna innehåller till­räckligt med protein för att minska muskel­nedbrytningen som sker vid stigande ålder. Kött, fisk, baljväxter och mjölkprodukter är bra proteinrika livsmedel. För övrigt är en varierat diet förstås bra för att få ett heltäckande näringsintag. För de som inte orkar äta mycket föreslår Stina Engelheart en liten, men energi- och näringsrik måltid.

– Man kanske också kan tänka sig en trerättersmåltid med förrätt, huvudrätt och efterrätt, säger Stina Engelheart

Avhandlingen visar också att det är bra med en helhetssyn på nutritionstillståndet, vilket innebär att olika yrkesgrupper behöver samarbeta i team, bland annat för att se till att de äldre får i sig maten vid rätt tider på dygnet.

– När det handlar om näring lägger man det ofta på dietisten, då får man fokus på mat­perspektivet. För de äldre är det så mycket annat som spelar in, vilket innebär att man måste få till ett bra samarbete mellan flera olika yrkesgrupper i dessa frågor.

Stina Engelheart läste dietistutbildningen på masternivå vid Uppsala universitet och tog examen 2002.

Varifrån kommer intresset för just nutrition?

– Jag vet faktiskt inte. Jag fastnade för näringslära reda på högstadiet och sen har det bara eskalerat!

Hur kom det sig att du började forska?

– När jag var färdig med dietistutbildningen fick jag jobb i ett forskningsprojekt inom en fou-enhet inom Stockholms läns landsting och norra länets kommuner. Jag hade då ingen ambition att forska själv, men ingick i ett team med två doktorander inom fysisk aktivitet och nutrition i ett geriatriskt öppenvårdsprojekt. Det var en kul och lärorik miljö och det var nog då som forskar­intresset började så smått.

Flera år senare fick Stina Engelheart veta att Örebro universitet sökte doktorander inom den nystartade forskargruppen Nutrition and physical activity research center, NUPARC.

– Det passade ju som hand i handske för mig. Samtidigt öppnade sig en möjlighet att jobba som dietist i Örebro kommun.

Så blev det, och 2012 började Stina Engelheart arbeta som doktorand på halvtid och dietist på halvtid.

Hur kom inriktningen på avhandlingen till?

– En stor fördel inom forskargruppen NUPARC var ett nytt synsätt på avhandlingens innehåll. Inom nutrition och fysisk aktivitet fick vi själva välja vårt fokus på avhandlingen – såklart med stöd av handledare och seniora forskare. Jag hade nog en idé redan när jag sökte doktorandtjänsten, men sen utvecklades det.

Vilka är de viktigaste resultaten som du har fått fram?

– Det är nog att jag har föreslagit en modell på hur man kan se på nutritionstillståndet, särskilt hos äldre personer. I avhandlingen har jag bekräftat den modellen på lite olika sätt genom att under tre år följa en grupp med personer över 65 år i hemsjukvården i Örebro kommun. I modellen har jag försökt att visa komplexiteten i nutritionstillståndet, att man inte bara kan fokusera på maten utan behöver sätta in det i ett brett perspektiv. Och eftersom det sällan är enbart maten som är orsaken till nutritionsproblem så kan inte heller den vara enda lösningen.

Ett annat viktigt resultat kommer alltså från artikeln där Stina Engelheart studerade måltidsordningen hos personerna hon följde.

Var det något som överraskade?

– Ja, och det är särskilt intressant eftersom resultaten går emot det som vi generellt rekommenderar till personer med liten aptit: att äta flera små måltider under dygnet. Men i den studien kunde vi också tydligt se att när på dygnet man väljer att äta är mycket individuellt. Bland annat tittade jag på hur många personer som åt något för alla dygnets timmar – det är ett tydligt tecken på att de hade olika mönster. Det behöver vi ta med oss när vi möter personer inom äldreomsorgen som behöver stöd vid måltider och ätande.

Var det något i avhandlings­arbetet som var svårtolkat?

– Ja, men det ligger ju också inbyggt i att jag har valt att se nutritionstillståndet i ett så brett perspektiv. Jag har alltså samlat in data inom flera olika områden och hade till slut ungefär 100 variabler där jag skulle försöka hitta något mönster. Då kan man inte låta bli att undra om eller vad det är som man missat…

Det bästa under doktorandtiden tycker Stina Engelheart var perioden med datainsamling.

– Jag har ju cyklat runt bland deltagarna och träffat dem en gång i halvåret under tre år. På den tiden hinner man skapa en relation och det är trevligt att ses och prata – det har både de och jag tyckt!

Finns det något som inte var lika bra?

– Det skulle väl i så fall vara att min forskningsgrupp inte fick någon fortsatt finansiering. Det gjorde att vi splittrades lite. Dessutom gjorde de andra doktoranderna forskningen på heltid, till skillnad från mig. Så de är ju klara sedan länge.

För Stina Engelheart har det också varit en utmaning att delvis bryta ny mark genom att som doktorand vara anställd i kommunen och inte bara i en region.

– Kommunerna har inte alls samma stödfunktioner och organisation kring forskning och utveckling som regionerna har, säger hon,

Vad gör du nu?

– Nu jobbar jag heltid i Örebro kommuns vård- och omsorgsförvaltning. Det känns roligt att kunna satsa all min tid på det. I förvaltningen har jag ett övergripande uppdrag inom utveckling och utbildning. Jag har också några uppdrag på regional och nationell nivå. Det är stimulerande att få göra ett lite vidare avtryck.

Får du användning av kunskaper och erfarenheter från forskar­utbildningen?

– Det skulle jag säga. Att ha en forskningsbakgrund när man funderar över och planerar utbildning och utveckling är en trygghet.

Stina Engelheart vill lyfta fram Örebro kommun som ett föredöme.

– Verkligen! Vi har haft ett mycket gott samarbete under åren och de har stöttat mig mycket under vägen och varit mycket flexibla. Bland annat har hemsjukvårdens sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter hjälp mig att samla in data – utan dem hade det här inte varit möjligt!

Att vara doktorand som är anställd i en kommun är också förhållandevis ovanligt.

– Det kan jag rekommendera fler kommuner och doktorander. Det har gett mig helt unika förutsättningar för att kunna implementera mina egna och andras resultat av forskningen.

Har du några planer för fortsatt forskning?

– Inte just nu. Jag håller på att färdigställa de två artiklarna i min avhandling som ännu inte var publicerade när jag disputerade i slutet av februari. Det får bli ett första steg – sen får vi se!