Svårsmält om psykofarmaka

Mitten av oktober. ST-läkaren i geriatrik Jon Brännströms avhandling ska precis gå i tryck. Han är lite nervös inför disputationen som ska ske i början av november. Nervositeten beror inte enbart på att han har lagt ner närmare fem års arbete på sin avhandling.

– Jag är ganska välutbildad rent forskningsmässigt, men till exempel det här med att skicka material till tryckerier är nytt. Och det är lite mer nervöst för att min avhandling handlar om forskning som utmanar etablerade sanningar, säger han.

Jon Brännström har forskat om hur psykofarmaka, det vill säga läkemedel mot psykisk sjukdom, påverkar äldre personer. Då med särskilt avseende på om användningen av psykofarmaka leder till förtida död och höftfrakturer.
Intresset för forskning om äldre personer föll sig relativt naturligt för Jon Brännström.

– Jag har en ganska brokig karriär, säger han och skrattar innan han fortsätter: Jag började plugga ganska sent. Jag jobbade i många år som musiker, men sen började jag lite av en slump att arbeta som vårdbiträde inom äldreomsorgen.

Den forne gitarristen i världskända hardcorepunkbandet Re­fused blev direkt förälskad i arbetet och mötet med de äldre personerna.

Upplevelsen gjorde att han senare började plugga på Komvux. Han hade till en början tänkt att bli sjuksköterska, men valet föll senare på att bli läkare.

– Och under hela studieperioden har jag tyckt, eftersom jag trivdes så bra med att jobba på äldreboende, att gruppen sköra äldre har känts roligast för mig.

När han sedan började på läkarprogrammet och läste geriatrik var det tydligt för honom att det fanns för lite forskning och kunskap om äldre personer, jämfört med andra grupper i samhället. Ett möte med geriatrikprofessorn Yngve Gustafson ledde in Jon Brännström på forskningsbanan. Han beskriver den framstående professorn, bland annat känd från SVT-programmet Sveriges bästa äldreboende, som karismatisk och charmerande.

– När det var dags för forskningsdelen av läkar­programmet sökte jag upp Yngve Gustafson och frågade om jag fick forska hos honom i en termin. Sen dess har vi arbetat med varandra och i dag är han dessutom en av mina handledare.

Med stöd från ytterligare två handledare, Hugo Lövheim och Peter Nordström, har Jon Brännström alltså producerat en avhandling inom geriatrisk medicin.

– Jag har försökt granska något som många har undersökt tidigare, nämligen kopplingar mellan användningen av psykofarmaka och det man  tänker är biverkningar. Trots att mycket forskning har gjorts på ämnet vet man inte om det finns något orsakssamband, säger Jon Brännström.

Ändå framställs det som att psyko­farmaka leder till förtida död och fallolyckor hos äldre personer, något som bland annat Socialstyrelsen varnar för, säger Jon Brännström.

Han utvecklade en ny metod för att granska sambanden över tid (se faktaruta). I två av avhandlingens studier har han undersökt användningen av psykofarmaka och risken för död hos människor över 85 år och hos personer med demenssjukdom. I de andra två studierna undersökte han risken för att få höftfraktur året innan behandling med psykofarmaka hade påbörjats.

Ett av de mest slående resultaten från avhandlingen är att äldre personer som använder psykofarmaka har en kraftig risk för att falla, men den risken är lika hög eller högre innan psykofarmakabehandlingen ens har börjat.

– Det resultatet talar ganska tydligt för att det inte finns något starkt orsakssamband. Jag tror att bakomliggande sjukdomar orsakar fallen, snarare än psykofarmaka. De som använder psykofarmaka är oftast sköra och multisjuka äldre som har en ganska stor skaderisk redan innan behandling, säger Jon Brännström.

Risken för att få en höftfraktur är som högst månaden innan personerna börjar använda sin medicin. Jon Brännström tror att det är för att dessa personer har en högre förekomst av olika sjukdomar, de bor oftare på särskilt boende och är en skörare population.

Ett annat resultat från avhandlingen är att det finns en könsskillnad i vilken effekt psykofarmaka har på risken att dö i förtid, något som väldigt få har undersökt enligt Jon Brännström.

För män visade det sig att antidepressiva läkemedel har en skyddande effekt gällande förtida död, medan det inte var så för kvinnor. Däremot var det tvärtom med lugnande mediciner – där var risken högre för männen än för kvinnorna.

– Det är ett helt nytt fynd som ingen annan har studerat, så det finns inget att jämföra det med. Fortsatta studier behövs för att slå fast vad som orsakar skillnaden. Men det är väldigt viktigt att veta om det skiljer sig mellan könen, eftersom behandlings­rutinerna ser likadana ut för män och kvinnor i dag.

Reaktionerna på avhandlingens delstudier har varit blandade. Vissa har hört av sig och uttryckt stöd och intresse, medan andra har varit kritiska till studierna om sambandet mellan höftfrakturer och psykofarmaka.

– Det har länge varit en ganska befäst sanning att psykofarmaka leder till fall och frakturer. Vissa som har hört av sig har varit kritiska och uttryckt att det är något fuffens med siffrorna. Det tog även lång tid för Yngve Gustafson att ta till sig resultatet från höftfrakturstudierna. Riskerna med läkemedelsbehandling av äldre är ju en av hans kärnfrågor. Det har varit svårsmält för honom, ska jag säga, säger Jon Brännström och skrattar.

Han hoppas att resultaten kommer till nytta både kliniskt och forskningsmässigt. De kliniska implikationerna är att risken för allvarliga biverkningar av psyko­farmaka är mindre än vad man trodde förut. Han tycker att de som arbetar som kliniker inte ska vara rädda för att förskriva psykofarmaka till äldre patienter, men att det viktigaste är att man noggrant ska följa upp effekterna för varje enskild patient.

När det gäller forskningen blickar Jon Brännström framåt.

– En sak är tydlig och det är att det behövs fler studier om könsskillnadernas utbredning och orsaker. Jag tror också att metoden vi har använt oss av i höftfrakturstudien kan fungera bra i andra sammanhang, framför allt vid epidemiologisk forskning, säger han.

Framtiden för Jon Brännström innehåller i nuläget inte så mycket forskning.

– Jag får energi av att få interagera med andra människor och förlorar energi av att sitta själv och skriva. De delar av forskningen då vi har gjort hembesök är något som jag bara har upplevt som positivt och givande, på samma sätt som kliniskt arbete, berättar han.

Det tuffaste med avhandlingsarbetet var att sitta timme ut och timme in med långa formuleringar, tycker Jon Brännström. Han har nämligen ganska dålig självdisciplin.

Just nu berättar Jon Brännström att han är ganska trött och intellektuellt urlakad av att ha skrivit en avhandling. Beroende på vad som dyker upp i framtiden så kanske han återgår till forskningen.

En av hans handledare, Hugo Lövheim, forskar om alzheimer och framtida behandling, något som Jon Brännström kommer göra sitt bästa för att bidra till.

– När Hugos behandlingsstudie kommer igång kanske vi behöver starta ett forskningscentrum här i Skellefteå, där jag befinner mig, som jag kan utveckla vidare. Så helt stänger jag inte dörrarna för forskningen, säger han.

Efter disputationen finns det bara en sak han ska göra: vara föräldraledig med sitt första barn. Under våren kommer han att återgå till sin roll som ST-läkare, med målet att bli specialist inom geriatrik. Men nu ska han alltså ta några månaders paus – för hjärnans skull.