Vårdvetaren med doktorsexamen i arkitektur

Patientrum på sjukhus och mottagningar för rehabilitering är några exempel på så kallade vårdmiljöer. För många är den mentala bilden av dessa vårdmiljöer ganska enformig. Vita och gulbleka väggar, vinylgolv, enkla möbler i trä eller plast med enfärgade dynor. De är också alltid sparsamt inredda. Och i ärlighetens namn rätt deprimerade.

Men det har inte alltid varit så. Sjuksköterskan och statistikern Florence Nightingale levde på 1800-talet och hade idéer om att miljöns utformning hade betydelse för patienternas välbefinnande. Hon förespråkade framför allt ljus, frisk luft och estetik.

I dag är forskning om miljöernas utformning och betydelse för patienters välmående ett växande fält internationellt. I Sverige har vi Marie Elf, professor i omvårdnad vid Högskolan Dalarna, som är en aktiv forskare inom området vårdmiljö. Hon har forskat mycket på hur miljön kan hjälpa personer som har drabbats av stroke och äldre personer i deras rehabilitering.

– Inom rehabilitering pratar man mycket om att personer ska återfå en så optimal fysisk funktion som möjligt för att självständigt klara sitt dagliga liv. Då handlar det inte bara om att återfå funktionen i en hand eller en annan kroppsdel, utan också att man kan vara delaktig i samhället. Jag har särskilt undersökt hur man kan fortsätta rehabilitering utanför sjukhus eller vårdcentraler, till exempel i hemmet.

För att möjliggöra rehabilitering i hemmet är det viktigt att tänka på design och urformning, berättar Marie Elf och använder termer och begrepp som tillhör arkitekturen. Det gör hon av den enkla anledningen att hon inte doktorerade i vårdvetenskap, utan i just arkitektur. Marie Elf är alltså en tvärvetenskaplig forskare som kombinerar två väldigt olika forskningsområden.

Marie Elf började sin karriär som sjuksköterska och tog sjuksköterskeexamen på 1990-talet. Då hade hon ingen tanke på att bli forskare och var bland de sista personerna som gick sjuksköterskeutbildningen innan den utökades med ett år, och inkluderade en kandidatexamen.

– I och med att vi var den sista kullen, visste jag att det någon gång i framtiden skulle den akademiska biten krävas av mig för att jag skulle kunna få jobb. Så jag sökte till en kombinerad utbildning på Uppsala universitet där jag fick både en kandidat- och magisterexamen inom vårdvetenskap.

Under sin tid i Uppsala arbetade Marie Elf, parallellt med studierna, som sjuksköterska på en avdelning för patienter med blodcancer. Avdelningen hade precis börjat arbetet att erbjuda cytostatikabehandling i patienternas hem, vilket inspirerade Marie Elf till att genomföra en studie där hon intervjuade patienter om hur de upplevde den nya behandlingen.

Efter studien blev hon rekommenderad av sina kursledare att söka till en doktorandutbildning i omvårdnad under ledning av Per-Olow Sjödén, en av Sveriges första professorer i omvårdnad. Och hon blev antagen.

Men doktorandutbildningen blev kortvarig. Marie Elf fick flera barn under en kort period och det blev allt svårare att balansera studierna och privatlivet. Hon förklarar att doktorandtjänster såg väldigt annorlunda ut på 1990-talet.

– I dag när man blir inskriven som doktorand måste fyra års studier redan vara finansierade, och hela vägen fram till sin disputation har man kurser som man går. Allt är väldigt reglerat och strukturerat. Under min tid som doktorand plockade vi ihop vår utbildning och finansierade den på alla möjliga sätt. Ibland fick jag 30 000 kronor här och 10 000 kronor där. Det gick inte att överleva på, så jag tog
en paus.

I stället började Marie Elf arbeta på Dalarnas forskningsråd som projektstödjare för personer som genomförde projekt inom det dåvarande landstinget. En dag kom en professor från Chalmers tekniska högskola tillsammans med en chef på fastighetsavdelningen på besök. De ville studera hur man på bästa sätt kunde planera och arbeta för att skapa de bästa vårdmiljöerna.

I det arbetet ville de inkludera en vårdvetare i en doktorandtjänst. Marie Elfs chef föreslog att hon skulle söka tjänsten.

– Jag sa nej flera gånger, medger hon och skrattar.

– Jag tänkte ”Vad ska jag göra på Chalmers? Nej, tack”. Men min chef insisterade och undrade varför jag tackade nej till en helt betald utbildning.

Hans poäng var att ingen kommer att fundera över varför en vårdvetare har en doktorsexamen i arkitektur och se det som en nackdel – det kommer bara bli allt vanligare med tvärvetenskaplig forskning.

År 2000 sökte hon tjänsten som doktorand vid sektionen för arkitektur och blev antagen. Fem år senare lade Marie Elf fram sin avhandling med titeln Modelling of care processes – the use of simulation models for the design of health care environments som undersökte den fysiska vårdmiljön på strokeenheter.

Åren på Chalmers tekniska högskola beskriver hon som någorlunda utmanande. Dels för att det var en mansdominerad miljö på den tiden, dels för att det är en institution som funnits länge, vilket gör att det finns egna forskningstraditioner.

– Arkitektforskarna där hade sina egna metoder, medan jag hade helt andra metoder från vårdvetenskapen. Det tog ett tag för mig att bli varm i kläderna. Om jag hade velat göra det enkelt för mig själv skulle jag ha forskat i min gamla bana med cytostatikabehandling i hemmet. Men det gjorde jag inte, jag kämpade mig igenom åren på Chalmers tekniska högskola, säger hon och skrattar.

Nu i efterhand ångrar sig Marie Elf inte alls, även om det till en början var svårt att förklara vad hon forskade om, särskilt när det var dags att söka finansiering.

– Till exempel Forte kunde säga ”Du har sökt pengar för vårdvetenskap, men det där projektet handlar om arkitektur”, vice versa.

Att arbeta tvärvetenskapligt som Marie Elf gör har inte alltid varit lätt, och är till viss del fortfarande lite svårt. Men i samma veva som hon disputerade 2007, lanserades en ny vetenskaplig tidskrift i USA: Health environments research and design journal, HERD.

Där har Marie Elf och många andra forskare i samma område hittat en hemstad för sitt tvärvetenskapliga arbete, och hon har även hjälpt till med att granska artikelbidrag.

– Alldeles nyligen blev jag tillfrågad om jag ville sitta i styrgruppen och arbeta med strategin för tidningen. Nu känner jag mig väletablerad, i och med frågan, och kan nästan kröna karriären med den rollen!
Marie Elf är också särskilt stolt över att ha byggt upp en del av kunskapen om vårdmiljöer för äldre personer eller de som har drabbats av stroke. Hon har varit med och startat forskargruppen Miljö, teknik och delaktighet som har över tjugo medlemmar i dag.

– Jag har etablerat ett otroligt bra nätverk. Mina doktorander och kollegor har vuxit så mycket de här åren och jag känner att jag kan lämna mitt arbete i goda händer när det är dags för pension.

Men Marie Elf har några år kvar till pensionen, då hon planerar att nästan helt sluta med forskningen. Förutom att leda sin forskargrupp är hon involverad i många olika projekt i dag. Ett av hennes nyare projekt kallas för In home där hon ska utveckla en modell för att personal ska kunna integrera olika miljöer i rehabiliteringsarbetet. Den senaste tiden har Marie Elf också varit involverad i projekt kring hur man kan stödja individers egenvård och stärka det sociala nätverket kring patienter med funktionsnedsättning.

Även om hennes forskning har breddats sedan hon disputerade, kommer Marie Elf alltid tillbaka till platser och miljöns positiva och negativa betydelse för välmåendet, särskilt hos personer med stroke eller äldre.

– I dag pratar man mycket om holistiska och personcentrerade vårdmodeller, men oftast glömmer man bort att miljön kan hjälpa till att skapa dem, särskilt i det egna hemmet. Men där är det svårt att gå in och börja ändra inredningen eftersom bostaden är så förknippad med den egna identiteten. Många personer med stroke brukar berätta att de känner att hemmet är så förändrat när de kommer hem, för att de själva har förändrats på grund av sjukdomen. Det är samma vid till exempel kognitiva nedsättningar.

– Vårdmiljön på institutioner är en sak, den är skyddad och ser ut ungefär på samma sätt överallt, men när det handlar om någons hem finns det så mycket mer vi måste lära oss.

Efter att ha riktat in sin forskning på personer som har drabbats av stroke och äldre, är det kanske inte oväntat att Marie Elf ofta tänker på sitt eget åldrande.

– Jag har ofta studerat äldre som ska ta beslut kring vad man behöver i sitt framtida boende, och just nu står jag och min man själva inför valet att byta bostad. Jag är otroligt noggrann med hur närområdet ser ut, om det finns trappor eller hur badrummet är i förhållande till andra rum. Om jag inte kan röra mig, vad har jag då för utsikt? Jag hoppas att min kognitiva förmåga består så att man kan vara med och ställa krav på sitt boende.

Hon drar paralleller till sitt eget arbete.

– Vi i hälso- och sjukvården måste arbeta mot att ta med personer i beslut som rör deras liv.