kratt och förvånade utrop. ”Oj, ska jag dra på mig det här?” Så låter det i omklädningsrummet när åtta sjuksköterskestudenter och jag ska förvandlas till äldre personer genom att klä på oss så kallade äldredräkter.
Vi befinner oss på Högskolan i Skövde, närmare bestämt på Skaraborgs Hälsoteknikcentrum, SHC, högst upp i en av de äldre byggnaderna på campus. På väggen i omklädningsrummet visar tio rejäla planscher olika exempel på personer vi kan bli. Vi ska nämligen inte bara få känna oss äldre, utan även få uppleva sjukdomar som drabbar äldre, genom att bära olika accessoarer.
Övningen, med efterföljande reflektion, ingår i utbildningen för alla som går fjärde terminen på sjuksköterskeprogrammet här. På borden under planscherna ligger tillbehören uppradade.
Äldre i Centrums chefredaktör är redo i sin dräkt. Foto: Enikö Arnell-Szurkos
Jag drar på mig en viktväst på tio kilo och ett benskydd på höger ben som jag fäster med kardborreband och drar åt. Nu är benet stelt.
På ankeln på samma fot fäster kursledaren Björn Bouwmeester Stjernetun en extra vikt på mig. Han är expert på alla dessa kläder, eftersom han följer övningarna inom ramen för sina doktorandstudier. Nu får jag även ett knäskydd till andra knät, med piggar inåt i en cirkel runt knät, eftersom jag har artros.
Jag ska bli en äldre person ”med hemipares, neglekt, stelhet och smärta i nacke och vänster knä. Personen har också stelhet i händer, balanssvårigheter, tinnitus samt synnedsättning.”
När jag har fått på mig mitella, skinnhandskar för stelhet i händer, glasögon som minskar synen rejält, samt skor med lite rundade sulor som får mig ur balans, ger Björn Bouwmeester Stjernetun mig en käpp i handen. Skönt att få något att luta sig emot.
Tillsammans med studenterna, som också har förvandlats till olika äldre personer runt mig, linkar vi långsamt i väg mot en lägenhet längre ner i samma korridor. Syftet är inte bara att inpå bara skinnet känna av ålderns svårigheter, utan även få prova på vardagen i hemmiljö. Vi ska äta, borsta tänder, lägga oss på sängen och gå på toaletten.
Lägenheten vi vistas i är uppbyggd med de modernaste av tekniska innovationer. Här pågår, utöver utbildning och simulering, även en rad utvecklings- och forskningsprojekt.
Sjuksköterskestudenten Ella Tshibanda tar på sig knäskydd med piggar på i sin förvandling till en äldre person med artros. Foto: Enikö Arnell-Szurkos
Allt från höj- och sänkbara skåp till sociala robotar, kameror och sensorer finns runt omkring oss. I ett rum intill följer klassens andra halva allt vi gör på en stor skärm. De kommer snart att få genomgå samma förvandling.
Det går långsamt för oss som bär dräkterna. Tyngden får de flesta att stanna till flera gånger i korridoren. Jag tänker på min 87-åriga pappa som efter en stroke behöver gå omkring just på detta sätt. Plötsligt kryper förståelsen på, och jag blir rörd till tårar bakom mina mörka glasögon. Jag undrar om fler av studenterna tänker på äldre släktingar.
Runt mig vankar de fram och tillbaka och försöker utföra uppdragen de har fått tilldelade. Det kan handla om att duka fram en måltid eller skicka ett sms från en mobiltelefon.
De tar uppgifterna på största allvar, men ibland brister de ändå ut i skratt när de snubblar fram och går in i varandra. Eller när de med stela fingrar och dålig syn missar bokstäverna på telefonen. Det är inte lätt att bli äldre och tappa förmågor.
– Puh, det var tungt. Men lärorikt och intressant också att få känna på, säger sjuksköterskestudenten Alexander Aronsson när han börjar riva bort kardborrebanden på sina benskydd efter övningen.
Doktorand Björn Bouwmeester Stjernetun, med bakgrund som specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad, har hunnit prata med många studenter inom ramen för sin studie. Flera blir berörda, berättar han.
– Övningen sätter sig i kroppen, bokstavligt talat. De förstår att saker kräver tid och tålamod. Även de enklaste uppgifterna kräver mycket energi.
Att genomföra övningen fordrar närvarande ledare, eftersom det kan frammana känslor av obehag hos vissa, förklarar Björn Bouwmeester Stjernetun och ger också svar på min tidigare fundering om familjemedlemmar.
Björn Bouwmeester Stjernetun doktorerar om äldredräkten. Foto: Enikö Arnell-Szurkos
– Flera studenter relaterar till sig själva och hur det blir när de blir äldre. Eller tänker på äldre anhöriga och deras utsatthet.
Björn Bouwmeester Stjernetun undersöker studenternas upplevelser och hållbarheten i den här erfarenhetsbaserade pedagogiken i sina studier. Syftet är att se om simuleringen ger önskad effekt. Hypotesen är att den ökar förståelsen för äldre och vård av äldre personer, skapar positivt engagemang och minskar negativa attityder.
Enkla vardagsaktiviteter, som att lägga sig i sängen, är ansträngande när benen känns tunga. Foto: Enikö Arnell-Szurkos
– Vi ser att simulering med äldredräkt är ett sätt att utmana studenternas föreställningar om hur det är att leva med olika hälsoproblem. Det blir ett förkroppsligat lärande som är ett bra komplement till teoretisk undervisning. Vår förhoppning är att kunna fortsätta och vidareutveckla simuleringarna i utbildningen.
Catharina Gillsjö, professor i omvårdnad, som leder forskningsprojektet och är Björns handledare, är också på plats och följer övningen med stort engagemang. Vi slår oss ner i en lugnare vrå i lokalen för en intervju och hon berättar om ett av sina mål.
– Vi vill gärna att fler sjuksköterskor ska se arbetet med äldre som en möjlig karriärväg.
Äldredräkterna och hälsoteknikcentret har varit i drift i några år redan. Allt började med ett EU-projekt 2016, där en aktivitet var simulering av åldersrelaterade hälsoproblem.
Inspirationen kom bland annat från Karlstads kommun, som hade använt en äldredräkt inom ramen för ett värdegrundsprojekt, berättar Catharina Gillsjö.
– Vi blev nyfikna och ville testa det hos oss. Vi har utarbetat en metod för erfarenhetsbaserat lärande, och utvecklat äldredräkten till att omfatta mer än det normala åldrandet. Det är bra att studenterna får kännedom om multipla hälsoproblem, för det är också vad de möter där ute sedan.
Samtidigt utvecklades SHC till en arena där simuleringen genomförs, i tätt samarbete med näringsliv, offentlig sektor och civilsamhället.
– Vi ville sätta hela lärandet i kontexten ”hemmet”, ett möjligt framtida hem med digital teknik och hjälpmedel. Studenterna får ökad förståelse för olika hjälpmedel och vad det innebär att bo kvar i det egna hemmet.
Catharina Gillsjö, professor i omvårdnad, har varit med i utvecklingen av äldredräkten. Foto: Enikö Arnell-Szurkos
Besök på centret och simulering i äldredräkt har gett aha-upplevelser till många sedan verksamheten startade, berättar Catharina Gillsjö. Hit har politiker, tjänstemän och omvårdnadspersonal kommit från olika kommuner och regioner, liksom representanter för näringslivet. Intresset är stort.
– Vi har också haft mycket dialog med pensionärsorganisationer. De är positiva och tycker det här är jättebra. För biståndshandläggare och beslutsfattare kan det exempelvis ge förståelse för varför tio minuter inte räcker för ett toalettbesök.
Målet är att vidareutveckla både simuleringen i äldredräkt, andra projekt och SCH som helhet, berättar Catharina Gillsjö och hoppas på fler samarbeten med externa intressenter framöver.
När dagens övning är avslutad går studenterna nerför trapporna och ut på campusområdet vid högskolan. Solen skiner och stegen är lätta nu. Men i kroppen bär de med sig, liksom jag själv, en helt ny erfarenhet.
