Lurviga lurdjur

Lite utanför centrala Motala ligger Strandvägens äldreboende. Boendet har 42 hyresgäster fördelade på fem avdelningar, varav tre är demensavdelningar. Men på demensavdelningarna bor det inte enbart äldre personer, utan också robotar.

Det är dock inte robotar som tagna ur en science fiction-film, med glödande ögon och skal av metall. De här krabaterna är i stället lika lurviga och kramvänliga som gosedjur – och deras beteende är vid en hastig blick förvillande likt riktiga djurs.

Katterna kan spinna, jama, röra på huvudet och blinka. Hundarna skäller, lutar sig bakåt och rullar runt på rygg, samt har kännbara ”hjärtslag”. Men djuren drivs av batterier och är utrustade med sensorer som detekterar när någon går förbi eller klappar dem. På så sätt kan de interagera med de äldre på boendet.

Tanken är att robotdjuren på samma sätt som riktiga djur ska ge lugn och sällskap åt personer med demenssjukdom. Både svensk och internationell forskning visar otvetydiga resultat: Även om robotdjuren inte är levande har de en stor positiv inverkan på välmåendet hos äldre personer med demens.

Robotdjur för terapeutiska ändamål dök första gången upp under 2010-talet, i form av sälen Paro. Den hade tagit 16 år för forskare i Japan att utveckla, till en kostnad av närmare 15 miljoner dollar. I dag används Paro inom både rehabilitering och omsorg, men sälen har fått konkurrens av enklare och billigare robotarter.

2015 lanserade ett stort amerikanskt leksaksföretag egna robotdjur och nu, år 2022, har uppskattningsvis hälften av Sveriges kommuner köpt in robotar till sina äldreboenden. Strandvägens äldreboende i Motala fick sin första robotkatt till skänks för fem år sedan. Enhetschefen Anna-Karin Duwa berättar att personalen var väldigt nyfikna på att få testa den.

– De hade sett sociala robotar tidigare på olika mässor och konferenser. Och när de såg hur intresserade och glada de äldre blev när vi introducerade robotkatten, då visste de att vi hade gjort rätt val, säger hon.

Specialistundersköterskan Catrine Johansson och enhetschefen Anna-Karin Duwa visar upp tre av robotdjuren som finns på Strandvägens äldreboende. Foto: Susanne Slotter

Efter den lyckade starten började robotdjur användas dagligen på demensavdelningarna. Robotarna finns fritt tillgängliga i de allmänna utrymmena, vilket ger de boende möjligheten att själva ta kontakt när det passar dem. Anna-Karin Duwa förklarar att det finns två vanliga scenarier.

– Vad man kan se som gruppanvändning sker oftast när de äldre sitter i soffhörnan och fikar eller tittar på tv. Då kan någon plocka upp robotkatten och lägga den i sitt knä, något som oftast blir ett samtalsämne. Den individuella användningen kan handla om att äldre tar med sig den in i sin lägenhet, pysslar om den och är väldigt mån om dess välmående.

Enligt Anna-Karin Duwa uppskattar de allra flesta robotdjuren, men det brukar vara en eller två personer som har särskilda band till dem. För dem har robotdjuren bidragit till märkbart minskad ångest och oro. Särskilt lugnande var robotkattens spinnande och robothundens hjärtslag.

Sofia Thunberg, doktorand vid Linköpings universitet. Foto: Privat

Sofia Thunberg vid Linköpings universitet har under flera år studerat effekterna av robotkatter, robothundar och andra sociala robotar.

– Mitt första projekt som doktorand var att observera och intervjua personal på demensavdelningar för att se långtidseffekten av robotdjuren, säger hon.

Det hon såg och fick höra var att robotkatten gav de äldre sällskap och att personer som inte pratat på flera år började samtala med eller om roboten. Sofia Thunberg tror att det beror på att den var ett nytt, spännande inslag i vardagen.

Vissa som tidigare använde höga doser lugnande medel kunde trappa ner eller till och med helt sluta använda dem. Sofia Thunberg kan inte svara på om det helt och hållet är robotdjurens förtjänst, men berättar att personalen tror att de kan ha varit en starkt bidragande orsak.

De äldre som blev väldigt måna om robotkatten tolkade dess beteenden, exempelvis spinnandet, som att den trivdes i deras närvaro. Därmed fick de en roll att fylla för att robotkatten skulle må bättre, något som stärkte deras självkänsla.

– Man kanske har tagit hand om sin familj eller sina vänner tidigare, men den sidan försvinner lite när man är på ett boende. Där blir man i stället omhändertagen. Robotkatten bidrar till en känsla av att vara behövd, något som är viktigt för alla människor, säger Sofia Thunberg.

En annan intressant observation var att det var tydligt vilket robotdjur de äldre föredrog. De som beskrev sig själva som hundmänniskor var oftast inte intresserade av robotkatten. Men så fort robothunden köptes in accepterade de den.

– Det var en ganska stark effekt och kan vara del av en terapi­form som heter reminiscence therapy, det vill säga påminnelseterapi. Har man vuxit upp med en katt så dras man mer till robottypen som påminner om det djuret. Jag blev lite förvånad över den starka effekten, men det var kul att den delen av personligheten var så tydlig, säger Sofia Thunberg.

Men trots att tanken med robotdjuren är att minska oron hos de äldre kan de ibland fungera på motsatt vis. För vissa blev upplevelsen av att ta hand om robotdjuren för stark, särskilt i början.

– De äldre kunde ibland hamna i gränslandet mellan vad som var verkligt och inte. De kunde säga att katten behövde matas och fråga vem som skulle tömma kattlådan. När det gällde robothunden var de bekymrade över om den behövde rastas.

Denna typ av oro har även Anna-Karin Duwa märkt.

– När man har en demenssjukdom kan humör och välmående skifta från dag till dag. Framför allt kunde robothunden upplevas som mer kravfylld. De äldre vet att en hund kräver omsorg och då hamnar de tyvärr lättare ”i gränslandet” och insisterar på att hunden verkligen behöver rastas, säger hon.

Gränslandet mellan vad som är verkligt och inte är utmanande att ta sig an. År 2014 släppte Statens medicinsk-etiska råd, Smer, den kritiska rapporten Robotar och övervakning i vården av äldre – etiska aspekter. Smer betonar i rapporten att personal inom äldreomsorgen inte ska vilseleda eller lura äldre till att tro på något som inte överensstämmer med verkligheten.

Samtidigt menar vissa etikforskare att personal som inte spelar med i illusionen genom att spräcka den går emot målet om en god och nära vård.

Anna-Karin Duwa tycker att de etiska frågorna är viktiga att diskutera, men har inte sett några större problem för sin verksamhet. Där finns tydliga rutiner för arbetet med robotdjuren. När en boende först träffar robotdjuret visar personalen hur det fungerar, exempelvis var batteriet sitter. Sofia Thunberg och Anna-Karin Duwa berättar båda att personalen vid behov snabbt brukar vara på plats för att kunna lugna de äldre genom att för stunden ta roboten ifrån dem, eller förklara att den inte är ett riktigt djur.

– De allra flesta, även de med demens, förstår. Jag har observerat att de har sagt ”Men den där är väl inte på riktigt?”. Men de får ändå utbyte av den. Jag skulle faktiskt vilja se att Smer gör en ny bedömning av sällskapsrobotar utifrån nuvarande forskningsläge, säger Sofia Thunberg.

Sofia Thunberg berättar att de allra flesta med demens förstår att robotdjuren inte är levande djur. Foto: Susanne Slotter

Även om etik inte har varit ett problem för verksamheterna kan rengöring av robotdjuren vara det, vilket är något som har blivit extra tydligt under coronapandemin.

– De senaste två åren har vi tyvärr inte kunnat använda robotarna som vanligt, för att de är så svåra att rengöra. Vi har i stället låtit äldre som verkligen fått en koppling till ett robotdjur få ha det inne på sitt rum på heltid, berättar Anna-Karin Duwa.

Om det är två personer på boendet som vill ha samma robotdjur brukar personalen föra en dialog med de anhöriga om att själva köpa ett.

– De allra flesta anhöriga gör det utan att tveka när de ser vilken glädje deras mamma eller pappa får av robotdjuret. Dessutom är de så pass billiga i dag, säger Anna-Karin Duwa.

Prislappen är också en av anledningarna till att Sofia Thunberg tycker att alla Sveriges kommuner borde satsa på robotdjur inom äldreomsorgen.

– Framför allt för de individer där det verkligen blir en anknytning. Livskvaliteten höjs och det är en viktig del av den personcentrerade vården i dag. Det tycker jag rättfärdigar de tusen kronor det kostar.