Hur vet vi om implementering av nya arbetssätt verkligen fungerat?

Äldreomsorgens uppdrag är komplext och covid-19-krisen blottar svagheter. Diskussionen har till stor del handlat om förutsättningar att bedriva omsorg; resurser, utbildning, utrustning och organisation. En annan fråga som är nog så viktig, rör förutsättningar att genomföra förändringsarbete, att vara följsam till riktlinjer, och att anpassa dessa till den lokala kontexten.

Nationell kunskapsstyrning ger direktiv. För verksamheterna handlar det om att kunna vara följsam till rekommendationer och samtidigt anpassa efter lokala förutsättningar. Genom systematisk uppföljning och analys är det möjligt att förstå hur väl man lyckats genomföra förändringar, och vad man behöver jobba vidare med för utvecklas ytterligare.

Under de senaste veckorna har vi lärt oss att lyssna till den statistik som myndigheterna presenterar. För äldreomsorgen finns nationella kvalitetsregister såsom Senior alert, för förebyggande vård och omsorg, och Svenska palliativregistret, för vård i livets slutskede. Genom registrering och analys kan man synliggöra vad som kan utvecklas i den egna verksamheten.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum har under våren släppt en rapport, Stockholm-SNAC 2019, där vi analyserat biståndsbeslut och en rad behovsrelaterade parametrar från äldreomsorgen i Stockholms stad. Vi kan bland annat konstatera att behov styr beslut om insats. Vi kan även se att insatsens omfattning inte är beroende av om den som söker är man eller kvinna, eller var i Stockholms kommun de bor. Vi ser också att kognitiv svikt och behov av hjälp med personlig omsorg, är avgörande för vilken typ av omsorg en person får och i vilken omfattning. Detta är exempel på frågor som är relevanta ur ett styrande perspektiv, men som också återkopplar till biståndshandläggarna att deras bedömningar är rimligt likvärdiga.

Ute i äldreomsorgen kan helt andra verktyg vara aktuella för att fånga de frågor som är relevanta lokalt, för den enskilda verksamheten. Socialstyrelsen tillhandahåller till exempel ett digitalt verktyg för systematisk uppföljning, su-pilot, för enheter och avdelningar att följa den egna verksamheten med. Genom att systematiskt dokumentera arbetet på individnivå kan man följa upp hur en intervention har påverkat enskilda personer. Sammanställd på gruppnivå ger informationen ett värdefullt underlag för verksamhetsutveckling. Men allt kan inte mätas och beskrivas med siffror. Vi behöver också fånga förändringar av helt annan karaktär. Uppföljning kan också bedrivas genom systematisk reflektion.

Oavsett vilken metod som används behövs kunskap och kompetens för att analysera och dra slutsatser, och för att skapa hållbar förändring krävs implementeringskompetens. Alla kommuner och regioner med självaktning finansierar FoU-verksamhet för såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Där finns forskare och utredare med kompetens att handleda och vägleda verksamheter i uppföljnings- och förbättringsarbete. Tillsammans med praktik och klinik kan de ge stöd till lokalt lärande, och skapa den nödvändiga vetenskapen som behövs i vardagen för att förstå hur väl man lyckas genomföra förändringsarbete.

Med all respekt för att äldre­omsorgen just nu är mer än ansträngd, och att tidpunkten kanske inte upplevs som optimal för att börja snickra på strategier för förändringsarbete och systematisk uppföljning, så är detta ändå högst relevant. Nu, mitt i den rådande covid-19-krisen, har vi blivit smärtsamt medvetna om att det kan röra sig om liv eller död om våra arbetssätt fungerar eller inte.