Hemmets möjligheter förbises vid rehabilitering

Reformen God och nära vård har potential att revolutionera hälso- och sjukvården i Sverige, genom att flytta fokus från sjukhus till hemmiljö, vilket kan leda till en mer personcentrerad vård. Ändå, mitt i denna omvandlingsprocess, verkar en kritisk aspekt förbises: vårdmiljön i hemmet och den omgivande livsmiljön för äldre personer som vårdas och återhämtar sig i hemmet efter en sjukdom.

Bostadsstandarden varierar betydligt i Sverige och det är viktigt att inte glömma bort de utmaningar som många människor står inför i sina hemmiljöer. Även om vård och rehabilitering i hemmet har många fördelar såsom trygghet, bekvämlighet och möjlighet till en personcentrerad vård, måste vi vara medvetna om de faktorer i hemmet som kan påverka människors hälsa och välbefinnande.

För personer som bor i trånga eller otillgängliga bostäder kan det vara svårt att finna en plats för återhämtning sig, samt att trappor och andra hinder kan begränsa rörligheten. Dessutom kan social isolering vara en utmaning för dem som inte har tillräcklig kontakt med omvärlden. En del människor bor även i våldsamma hemmiljöer som direkt motarbetar visionen om god och nära vård.

Klimatförändringarna lägger ytterligare en dimension till utmaningarna, särskilt för äldre som kan vara mer sårbara för extremväder såsom värmeböljor och översvämningar. I sitt hem saknar många tillgång till de grundläggande skydd i miljön som finns på sjukhus, till exempel luftkonditionering.

Hälso- och sjukvården måste därför analysera klimatrelaterade risker för den enskilda individen för att snabbt kunna anpassa beredskap och respons. Det är kritiskt att utbilda både vårdpersonal och allmänhet om strategier för att hantera extremväder och tillgodose grundläggande skydd.

Bristen på uppmärksamhet kring miljöer där återhämtning och dagligt liv äger rum kan även leda till missade möjligheter för effektiv rehabilitering. Genom att integrera vardagliga objekt och miljöer kan en mer funktionell och personcentrerad process skapas. I stället för att undvika trappor och trösklar kan de användas som en viktig del av träningen.

Att laga mat kan vara en utmärkt aktivitet för rehabilitering – att skära grönsaker, röra om i grytor och lyfta kastruller förbättrar finmotoriken och styrkan. Om möjligt kan trädgården också användas för att utföra övningar, som att gräva, plantera blommor eller rensa ogräs.

Det sker många lovvärda utvecklingsprojekt och initiativ runt om i landet för att uppnå en god och nära vård. Sveriges kommuner och regioner, SKR, anordnar regelbundet välbesökta och informativa frukostmöten som ger möjlighet att skapa nätverk för att stödja reformen.

Dessa och liknande initiativ är värdefulla, men oftast saknas en diskussion kring vad en vårdmiljö faktiskt är och hur den påverkar patienter, vilket är centralt för att reformen ska bli framgångsrik. Man frågar sig varför. Det kan delvis bero på svårigheten att konkret definiera vad en vårdmiljö innebär och hur den påverkar patienternas upplevelse och hälsa.

Hemmets betydelse sträcker sig långt bortom dess funktion som en bostad. För att stödja en effektiv rehabilitering behöver hemmet vara mer än bara tryggt och bekvämt, det måste också vara en aktiv del av rehabiliteringsprocessen. Det innebär att utformningen och anpassningen av bostaden ska främja och underlätta rehabiliterande aktiviteter. Anpassningen kan innebära allt från fysiska förändringar i hemmet för att underlätta rörlighet, till att säkerställa att miljön är trygg, uppmuntrande och stärkande för individen.

Jag har utforskat vardagen för äldre personer med stroke som vårdas hemma. De utgör en grupp med omfattande och ofta förbisedda behov. I dag spenderar de allt mindre tid på sjukhus därför kan en stödjande hemmiljö bidra till och bli en central plats där individen tar emot vård och är en aktiv deltagare i sin återhämtning.

Återhämtningen från en stroke sker inte bara genom medicinsk behandling, i hemmet kan personen få möjlighet att återuppta sin identitet bortom etiketten stroke-överlevare eller strokepatient, vilket kan bidra till både inre frid och fysisk återhämtning.

Människor som har haft en stroke brottas ofta med kognitiva, fysiska och emotionella problem som kan resultera i en förändrad relation till omgivningen. De kan uppleva hemmet som en utmaning snarare än en skyddad plats. Tidigare bekanta saker som dörrhandtag och bokhyllor kan plötsligt framstå som hinder. Dessa utmaningar pekar på vikten av att anpassa hemmet för att främja tillgänglighet och oberoende.

En kvinna jag träffade under min forskning kunde inte längre åka buss på grund av den komplexa miljön såsom svåra betalningssystem, höga trappsteg för att komma på bussen och väl på bussen finns det få sittplatser, vilket isolerade henne från samhället. Ett annat exempel är en man som inte längre kunde sköta sin trädgård på grund av att den var otillgänglig. Trädgården kunde ha varit en viktig del av hans vardag om den hade blivit en del av rehabiliteringen.

Rehabilitering hemma tenderar dock att domineras av vårdpersonalens perspektiv med fokus på inomhusaktiviteter och specifika funktioner, såsom handens rörlighet efter en stroke. Detta synssätt begränsar användningen av hemmiljön i rehabiliteringssyfte och möjligheterna att återgå till att delta i samhällslivet. Hälso- och sjukvården måste ändra perspektiv och inte ta med sig invanda modeller från sjukhusvård in till hemmet.

Att bygga bostäder som inte möter människors behov eller att förbise miljöns roll i God och nära vård-reformen är inte långsiktigt hållbart. Det är viktigt att vi inte bara fokuserar på att bygga stora sjukhusmiljöer, utan också ser till att förbättra och anpassa de miljöer där människor faktiskt lever sina liv och ska vistas även vid sjukdom. Det är centralt och bör ligga till grund för framtida planering och policyutveckling inom hälso- och sjukvården, inte minst när det gäller god och nära vård.