Hemmets möjligheter förbises vid rehabilitering
För att reformen God och nära vård ska bli framgångsrik måste vi förändra synen på rehabilitering av äldre personer i hemmiljö. Om vardagliga…
Som Lena Dahlberg med forskarkollegor konstaterar i artikeln Äldre inte mer ensamma än förr i nummer 4 2024 av Äldre i Centrum, har ensamheten inte ökat bland oss äldre i närtid. Den förekom också förr, i alla samhällsklasser, som för Årstaafrun och en västgötsk småbrukare på 1800-talet.
Ålderdomsförsäkringskommittén menade 1912 att många äldre var ensamma och isolerade i det ”moderna samhället” liksom Åldringsvårdsutredningen 1952. I deras enkät kände sig 1 procent ”mycket ensam”, 8 procent ”ganska ensam”, 14 procent önskade mer kontakt med släkt och bekanta, 6 procent kände sig ensam och önskade mer kontakt, oftare i stad än på landsbygd. I en norsk äldreundersökning 1953 var ensamheten större än i Sverige och större än i dag, i både stad och land.
I Pensionärsundersökningen 1975 kände sig 8 procent ”personligen mycket ensam” och 20 procent ”någon gång”. Många var barnlösa och ensamstående, vilket avspeglade demografin 50 år tidigare. Och ensamheten var högre bland den tiondel av de äldre som då bodde med barn. Andelen ensamboende var 27 procent år 1954, cirka 40 procent år 1975 och 34 procent i dag: allt fler bor nu med en partner och färre är barnlösa.
Och upplevd ensamhet är lägre bland äldre svenskar/nordbor än för äldre i Spanien och övriga Syd- och Östeuropa, som rapporterar högre tal. Ensamhet är vanligare när man bor ensam och hälsan sviker, särskilt om båda föreligger.
Men det är inte raka rör mellan faktiska villkor och subjektiv upplevelse, som Erik Allardt konstaterade år 1975 i en survey av nordbornas välfärd: Man kan känna sig ensam även under gynnsamma villkor och omvänt. Därtill tenderar ensamhet att fluktuera – många fler känner sig ensamma någon gång, men inte stadigvarande, som bland andra Platz och Swane visat år 2012.
En del forskare och myndigheter har dock länge oroat sig, som Socialpolitiska kommittén: ”Ensamheten är många åldringars svåraste problem” och man föreslog grannskapsombud, ungefär som i Kina, men därav blev gudskelov intet (SOU 1964:5).
Nu finns i stället Amelia Adamos Ensamhetskommission och några länder har ensamhetsministrar. Vi är tveksamma: ”Låt folk vara i fred”, som en del äldre sa om tänkbara åtgärder mot ensamhet i en enkät i Stockholm på 1970-talet.
Sverige har inte ”världsrekord i ensamhet” (googla!). Och den tycks vara högre bland unga, som Tornstam rapporterade redan 1981. Men det är en annan och mer oroande historia.
För att reformen God och nära vård ska bli framgångsrik måste vi förändra synen på rehabilitering av äldre personer i hemmiljö. Om vardagliga…
Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia…
Vi svenskar har mer gemensamt med franska demonstranter än vi anar. De har samma drömmar som vi om att få leva smärtfritt och…