”Travailler pour vivre et non vivre pour travailler”
(Att arbeta för att leva, inte att leva för att arbeta) proklamerar de franska demonstranternas banderoller mot president Macrons höjning av pensionsåldern. Deras ord är begripliga men också främmande.
Vi vet att åldrandet inte ser likadant ut för alla; att det finns skillnader och ojämlikheter mellan länder, sociala klasser, kön, etnicitet och även inom familjer och mellan tidsepoker. Fransmännens protester mot förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år gjorde oss påminda om dessa skillnader. c
Förslaget var ett svar på det växande antalet äldre i Frankrike och de ökande samhälleliga kostnaderna det medför. Många förbryllades över fransmännen, inte minst i Sverige där pensionsåldern nyligen höjdes till 69. Det är intressant att försöka förstå de kulturella skillnaderna mellan Frankrike och Sverige.
I Frankrike fokuserar demonstranterna på att behålla pensionsåldern (62 år), för att få möjlighet till ett gott liv långt från arbete, medan många i Sverige vill ha rätt att fortsätta arbeta efter 69 år.
Vad handlade de franska strejkerna och demonstrationerna om? För fransmännen handlade det om mer än två kronologiska år. Det som stod på spel var om det kollektiva sociala kontraktet skulle definiera de franska medborgarna som arbetare och tjänstemän som främst tjänar industrins och ekonomins intressen, eller som personer som har rätt till ett gott liv i utbyte mot tjänster till landet.
Demonstranternas banderoller besvarade frågan med: ”La retraite avant l’aethrite” (Pensionen före artrosen). I Frankrike indikerar denna diskurs att la bonne vie – det goda livet – förväntas inträffa när man lämnar arbetet för att bli pensionär. Erik de la Reguera beskrev i Dagens Nyheter den 15 mars hur demonstrationerna förkroppsligar idealet att fransmännen efter pensionering från jobbet vid 62 års ålder ser fram emot att leva det goda livet.
Pensionering i en fransk miljö förefaller för demonstranterna att handla om att känna sig fri från arbetskrav och hitta tid att njuta av livet, utan att vara upptagen av arbete och ansvar för familjen. Det goda livet är tänkt som en tid då fysisk och kognitiv hälsa fortfarande är relativt bra och när barnen inte längre är beroende av sina föräldrar.
Kontrasterna i fokus för debatter om pensionsålder belyser en slående skillnad mellan Frankrike och Sverige. I Sverige pågår en diskussion om åldrande med argumentet att 70 nu kan anses vara det nya 50. Äldre svenskar i dag vill också ofta fortsätta arbeta efter pensionen vid 67–69 års ålder, men rätten att göra det är inte en självklarhet.
Studier inom svensk forskning under 30 år vid Centrum för åldrande och hälsa AgeCap, vid Göteborgs universitet, har visat att många 70-åringar i dagens Sverige har samma fysiska och intellektuella kapacitet som 50-åringar hade för 30 år sedan. Den äldre befolkningen i Sverige beskrivs som friskare än någonsin tidigare, troligtvis gäller det även i Frankrike.
Skillnaderna mellan kulturer utmanar den rådande diskursen om åldrande. Alla önskar sig ”det goda åldrandet”, men vad är det åldrandet ska innehålla för att vara just gott? De två perspektiven på pensionsålder som framträder när vi jämför Frankrike och Sverige verkar vid första anblicken vara helt olika. Men när vi försöker förstå framträder också likheter när det gäller gemensamma uppfattningar om vad som är viktigt i åldrandet och vad pensioneringen betyder.
Det handlar om att ha rätt att kunna välja att delta i arbete eller inte, eller välja både arbete och fritid trots att man ses som pensionär. Varför ska denna rätt plötsligt tas ifrån oss i Sverige när vi uppnår en viss ålder? Diskussionerna om rätten att arbeta och rätten att inte arbeta handlar båda om olika sätt att vara delaktig och att uppleva mening i vardagen. Det kan handla om att vara delaktig i fritidsaktiviteter eller i arbete, men det gemensamma ligger i möjligheten att vara engagerad i ett liv som fortfarande pågår.
Idéer om att du som äldre person ägnar den återstående tiden av livet åt att reflektera över ditt tidigare liv och inte deltar aktivt i aktiviteter som tilltalar yngre, är förvånansvärt utbredda i populärkulturen och inom den internationella gerontologiska forskningen.
Du förväntas alltså att som äldre blicka tillbaka på livet som passerat, i motsats till att leva livet i dess fulla mening här och nu. Detta synsätt passar inte i Frankrike i dag och inte heller i Sverige. Det goda livet innehåller en önskan om mening i det pågående vardagliga livet.
Slutsatsen av jämförelsen mellan förhållandena i Frankrike och i Sverige visar att det behövs en ny syn på vad det är att vara äldre i Sverige i dag då vi är friskare och lever längre än någonsin tidigare. Vi behöver alltså ifrågasätta och irritera de förgivettagna sanningarna om vad som är det goda livet som äldre, och tala mera om hur vi föreställer oss att det goda livet för kommande generationer pensionärer.
Vaknätter under småbarnsåren, snarkande partners och till sist åldrande och sjukdomar – var tid i livet har sitt egna sömnproblem. Om detta och egna drömmar resonerar chefredaktör Lotta Segelberg i Äldre i Centrums temanummer om sömn.
Stiftelsen Äldrecentrums direktör Åsa Hedberg Rundgren ställer sig frågan: Måste man dö på sjukhus?
Många av dagens kvinnliga pensionärer lever under gränsen för relativ fattigdom. Forskaren Anna Gustafsson undrar varför pensionssystemet inte tar hänsyn till kvinnors historia med oavlönat arbete.
Åsa Hedberg Rundgren funderar på om samhället är mitt uppe i ett paradigmskifte, där alla aspekter av åldrandet äntligen ses som något naturligt.
