Mellan vardag och vetenskap

Jag tänkte inte särskilt på det då. På allt som pågick i mina föräldrars vardag, smått som stort. Eller att jag skulle tappa kontakten med den äldre generationens bestyr och utmaningar, när de inte längre fanns. På samma sätt som jag tappade kontakten och förståelsen för hur det i dag är att ha barn förskola eller skola, när mina barn tog sig vidare ­ut i vuxenlivet. Förändringar går fort.

Nu saknar jag, som äldreforskare, direktkontakten med äldres levnadsbetingelser och äldres situation i samhället, så som det också är formulerat i Stiftelsen Äldrecentrums stadgar. Nu, när jag inte längre har nära släktingar eller vänner som tillhör mina föräldrars generation.

Att ha äldre personers liv nära inpå sig ­ger äldreforskaren inblickar i livet som äldre­­ – visserligen högst personliga, anekdotiska och privata. Även om jag som forskare inte använde mig av mina föräldrars erfarenheter direkt, fick jag ändå en naturlig förståelse för deras perspektiv.

Nu saknar jag helt denna direktkontakt ­med hur vardagslivet kan te sig när man är äldre.

Jag känner igen fenomenet. Jag upplevde­ samma sak när jag lämnade den kliniska vardagen för att börja forska. Efter bara något år upplevde jag starkt att min kliniska erfarenhet bleknade, blev daterad. Så mycket i hälso- och sjukvårdssystemet förändrades, så snabbt. På gott och ont.

Jag känner en stark ödmjukhet inför att lyssna på dagens aktiva kliniker, de som arbetar i det dagsaktuella systemet. Här och nu.

Det personliga mötet med äldre personer känns tack och lov helt som vanligt. Som sjukgymnast är jag så van stötta rörelser, förflyttningar, balans och att samtala, vilket blir varmt välbekanta upplevelser när jag någon gång ändå får gå armkrok, eller på annat sätt stötta någon av de mer sköra äldre som jag nu träffar genom jobbet.

Min reflektion och uppmaning till oss äldreforskare blir att, om man inte har vardagskontakten med äldre naturligt i sin närhet, ta vara på tillfället när det infinner sig.

Kanske handlar det om ett sam­tal på bussen, eller erbjuda sin hjälp till grannen. Eller det som hände mig i mataffären.

En man stod böjd över sin kundkorg vid mejeri­kylen. Han vred lite på sig, som om han inte riktigt visste vilket håll han skulle gå. Jag gick fram och frågade om han behövde hjälp. Redigt förklarade han att han, med sin nedsatta syn, hade svårt att hitta sedan personalen monterat nya dörrar för mejeriprodukterna. Jag hjälpte honom och han bad mig sedan peka ut riktningen mot kassorna.

Det slutade med att vi tillsammans sakta gick arm i arm mot kassorna. ”Nu går vi förbi godiset”, sa jag och han stannade upp. ”Åh, lakritsbåtar”, utbrast han ”Det var länge sedan jag åt lakritsbåtar. Har de det? Kan du plocka några till mig? Det hade jag inte tänkt på om du inte sagt något”.

Så förgyllde lakritsbåtar dagen för den äldre mannen, och gjorde äldreforskaren i mig lite mer uppdaterad på äldres situation i samhället.