Foto: iStock

De stod mitt i en flod av information

Under coronapandemin jobbade vårdpersonalen på som vanligt, men ändå var allt annorlunda. Sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och undersköterskor berättar om hur deras arbetsvardag påverkades in i minsta detalj när det forsade in nya regler och idéer.

Första våren under pandemin präglades allt av det stora informationsflödet, oron och osäkerheten som följde av snabba förändringar och att inte ha kunskap om vad som väntade. Allt var nytt och medier fokuserade på hur många som dog och att äldreomsorgen inte fungerade. Personalen i verksamheterna överöstes med mejl om riktlinjer och information från olika myndigheter, informationslappar på väggarna och informationsmöten. Det tog aldrig slut, det bara fortsatte. Informationen förändrades ständigt och det blev ohållbart att hänga med i förändringarna.

Riktlinjerna skrevs utifrån kontrollerad sjukhusmiljö, men det var ingen som från början tydliggjorde hur de skulle omsättas i en hemmiljö, som är fylld av personliga föremål, minnen och kanske husdjur. Vi ville ta reda på hur personal som arbetar i kommunal vård inom ordinärt boende påverkades under coronapandemin.

Genom en kvalitativ intervjustudie fick personalen själva beskriva med egna ord vad som hände och hur det påverkade dem. De som deltog var undersköterskor i hemtjänst och legitimerad hemsjukvård i form av arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor.

Studien genomfördes i två kommuner i Sverige. Totalt deltog 27 medarbetare med olika professioner. Resultaten visade att personalen behövde stöd. Det behövdes någon som kunde berätta hur till exempel skyddsutrustningen skulle användas och som hittade lösningar på hur riktlinjerna kunde omsättas i hemmiljö. I hemmiljö kunde diskbänken vara smutsig, räfflad, i trä eller finnas i bakre delen av huset, vilket gjorde det svårt att efterleva riktlinjerna.

Det ställde krav på kreativa lösningar, så som att köpa in plastbrickor för att kunna iordningställa en ren plats i hallen till att rengöra skyddsutrustning. Andra medarbetare berättar att de ordnade så att de kunde hantera skyddsutrustningen vid bilen, men under vintertid i minusgrader var det kallt att stå och tvätta händerna och sprita sig i kortärmat. På sjukhuset används slussar för att vara ren när man går ut från en smittad person.

I personalens lokaler förändrades rutinerna för att minska smittspridningen. Omklädningsrum gjordes om till kontor, stolar runt bord glesades ur, personal uppmuntrades att inte gå mellan olika rum och rasterna delades upp. Personalen skulle helst åka själv i bilen, men om de behövde samåka så fick en sitta bak och den andra fram och båda skulle ha munskydd. Många valde att äta på kontoren eller ta en promenad på rasten i stället för att vara tillsammans. Detta gjorde att den sociala arbetsmiljön påverkades.

Skyddsutrustningen i form av platsförkläden, visir, munskydd och handskar, skulle användas vid alla hembesök och den påverkade den fysiska arbetsmiljön. Personalen fick höja rösten för att prata så att det hördes genom visiret, de fick huvudvärk och blev trötta.

Utförandet av arbetsuppgifter försvårades också. Arbetsterapeuterna berättar att förkläden och visir gjorde att rörligheten begränsades när de skulle komma ned på golvet för att anpassa rullstolar. När visiren immade igen var det svårt för sjuksköterskorna att ge injektioner och för undersköterskor att ge ögondroppar. Glasögonen åkte ned när munskydd användes och då ökade risken att peta sig i ansiktet.

Skyddsutrustningen påverkade även mötet mellan vårdtagare, anhöriga och medarbetare när någon till exempel hade hörselnedsättning. Det blev svårt att instruera och förklara vad som skulle göras. När det inte räckte att höja rösten så tog personalen av skyddsutrustningen och höll avstånd medan de pratade. Ibland gick inte informationen fram då den äldre inte orkade försöka lyssna en gång till.

Äldre personer med kognitiv nedsättning kunde ha svårt att förstå varför medarbetarna hade skyddsutrustning och blev oroliga när de inte kunde se vem som hade kommit in i deras bostad.

Många äldre personer ville avstå besök från hemtjänst eller hemsjukvård för att begränsa antalet personer som kom in i bostaden, men vissa besök kunde genomföras utomhus. För att vara redo för akuta behov såg legitimerad personal till att de hade inte så många besök inbokade, utan bokade bara besök för dagen.

Medarbetarna ägnade mer tid åt planering inför besök, de förberedde hur de skulle röra sig i bostaden och att såg till att de hade rätt material med sig. Inför alla besök ringde de och ställde kontrollfrågor för att säkerställa att den äldre inte hade symptom. Uppgavs något symptom, som exempelvis feber eller hosta, åkte sjuksköterskorna ut och tog prov för covid-19 direkt och vid positiva svar följde täta återbesök. Det framgick även att fler medicinska behov behövde tillgodoses i hemmet under pandemin när sjukhusvården inte räckte till.

Alla professioners arbetsuppgifter påverkades av pandemin. Sjuksköterskorna tog många PCR-prover och agerade informationscentral vid smitta. Arbetsterapeuterna förberedde delförråden med akut utrustning för att snabbt kunna åka ut med hjälpmedel om någon fick andningsbesvär eller för att underlätta arbetsmiljön för personalen.

Fysioterapeuterna gick på kurser i andningsträning, förberedde träningsprogram och följde syremättnad för att se ifall omfattningen av träning var lagom.

Undersköterskorna fick ansvar för fler personer eftersom många äldre isolerade sig och behövde stöd med aktiviteter utanför hemmet. De gjorde även sitt bästa för att tillgodose de ökade sociala behoven, men kämpade ständigt med att inte räcka till.

Medarbetarna har haft frånvaro under pandemin, för att vårda barn, i väntan på egna provsvar samt när de själva insjuknat i covid-19. Det har gjort att de fått en större förståelse för varandra, stöttat och täckt upp för kollegor i större utsträckning. Många har jobbat extra och på övertid, varit trötta och haft svårt att återhämta sig. Vissa har funderat på att sluta för att de inte orkar mer. Det beskriver att de har upplevt att på arbetet låg allt fokus på och alla samtal var relaterade till covid-19.

När de kom hem skapade medias rapportering oro och gjorde det svårt att tänka på annat och koppla av. Det framgick att personalen som stått mitt i stormen under första vågen av pandemin fortfarande är trötta. De berättar om långvariga negativa effekter av den höga långvariga anspänningen på arbetet.

Flera medarbetare berättar att när en kollega kom tillbaka från sjukledighet så infann sig tröttheten och hjärnan fungerade inte på samma sätt. De beskriver att de vaknade med hög puls på nätterna och hann inte återhämta sig. De orkar fortfarande inte ta till sig ny information, små förändringar känns som stora berg att ta sig över.

De som haft balans mellan arbete och vila är personal som har en aktiv fritid i naturen ofta med djur, då tvingas de tänka på annat och vara i stunden. Det finns också medarbetare som berättar att det är värdefullt och ger energi att vara den som får besöka de äldre och ge kroppslig kontakt.

Trots alla problem som uppstod fanns det dock även positiva konsekvenser och lärdomar som förändrat och öppnat upp för nya arbetssätt. Att behärska digitala möten och slippa restid har underlättat och gjort att fler kunnat delta. Ska vi dra lärdom av detta för framtida kriser är just digitaliseringen något att jobba vidare med. Kanske kan det även användas för att ha social samvaro, att träna och för att göra snabba avstämningar hos dem som inte vill ha eller behöver ha fysiska hembesök.

En annan förbättringsmöjlighet är en digital plats där all information är samlad och där det finns filmer med hur informationen skall omsättas, då är det lätt att repetera. Men den viktigaste lärdomen kan vara att arbetsgivaren säkerställer möjlighet till reflektion och återhämtning på arbetet men också tillräckligt med ledig tid mellan arbetspassen för att medarbetarna ska orka arbeta hela sitt arbetsliv.

Ref.
Referenser

S Tavemark, H Wijk och C Pettersson (2022). Tensions between infection control regulations and the home care working environment: an interview study with health care providers early during the covid-19 pandemic. Sage journals.

C Pettersson, M Nilsson, M Andersson och H Wijk (2021). The impact of the physical environment for caregiving in ordinary housing: experiences of staff in home- and health-care services. ScienceDirect.

C Pettersson, I Malmqvist, S Gromark och H Wijk (2020). Enablers and barriers in the physical environment of care for older people in ordinary housing: a scoping review. Journal of aging environment.

U H Graneheim och B Lundman (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse education today.

S Kvale och S Brinkmann (2009). Interviews: learning the craft of qualitative. Research interviewing. Andra upplagan. Sage publications.

Relaterade artiklar

Personal trivs bättre hos äldreboenden i offentlig regi

Ägarform tycks ha betydelse för hur personalen trivs på äldreboenden. Det visar en svensk studie från Högskolan i Gävle där man har jämfört…

Vem hjälper en gammal utan familj?

Det blir allt vanligare att åldras utan familj. Forskarna Torbjörn Bildtgård och Peter Öberg har tilldelats medel för forskning kring hur nätverk runt…

60 miljoner till nya forskarskolor med fokus på nära vård

Nyligen beviljade Vetenskapsrådet medel till två nya forskarskolor med fokus på nära vård. Forskarskolorna är samarbeten mellan åtta lärosäten och kommer bland annat…

Fler Spotlight-artiklar

Allt om kunskapsbaserad socialtjänst

För att få till meningsfulla diskussioner om hur socialtjänsten ska bli mer kunskapsbaserad behöver vi förstå en rad komplexa begrepp. Då undviker vi…

Stöd till anhörigvårdare – en seg historia

Det här är en berättelse om hur det gick till när lagen om kommunalt stöd till anhörigvårdare blev till och hur svårt det…

Biståndshandläggning vid självförsummelse på grund av demens

Vad ska en biståndshandläggare göra när en person inte anses ta hand om sig själv och inte vill ha hjälp, utan att vare…