Social närhet i en tid av fysisk distans

Äldre personer har ett behov av att reflektera över sociala relationer som inte längre kan tas för givna med anledning av covid-19-krisen. Stödlinjen Äldrelinjen blir ett forum för diskussioner om hur det går att hitta gemenskap i isoleringen.

Under covid-19-pandemin har vardagen för många äldre personer förändrats drastiskt när de behöver förhålla sig till kontakten med andra människor som en risk. I den här artikeln visar vi hur inringare till Äldre­linjen förstår sin nya situation i förhållande till relationer på olika plan.

Tidigare forskning om äldre människors situation under covid-19-pandemin visar att äldre upplever oro för att bli sjuka. Gerontologer har vidare observerat en ökad ålderism under pandemin. Samtidigt visar studier att äldre som grupp inte rapporterar mer oro under krisen jämfört med tidigare. I stället är det viktigt att uppmärksamma en liten grupp äldre som far särskilt illa under krisen.

En enkätstudie i Spanien visar också att äldre människor med positiv syn på sitt åldrande är mer motståndskraftiga mot psykologiska effekter av pandemin, jämfört med yngre människor. Denna artikel fyller en forskningslucka genom att synliggöra olika slags utsatthet eller förståelser av att vara äldre i krisen. Vi fann att de äldre inringarna förhöll sig till vardagslivets nya villkor utifrån tre former av gemenskap: personlig, anonym och abstrakt gemenskap.

Fakta
ARTIKELN I TRE PUNKTER

• Krisen kan förvärra äldres utsatthet i sociala relationer, men den kan också synliggöra redan befintlig utsatthet och öppna för reflektion och förändring.

• Känslan av ett ”vi” som tillsammans bekämpar viruset hjälper när vardagen försvinner, medan upplevelsen av att ingå i ett utsatt ”vi” som är i händerna på oansvariga andra gör upplevelsen extra svår.

• Det finns behov av säkra mötespunkter för äldre personer i krisen. Stödlinjer kan vara en viktig ersättning för, eller komplement till, personliga och mer anonyma relationer, men äldre människor ger också uttryck för behov av att prata med varandra.

Personliga relationer med grannar, bekanta, vänner och familj sätts på spel under krisen. Genomgående finns en dubbelhet där längtan efter samvaro blandas med osäkerhet och oro. Inringare oroar sig till exempel för sin partners skull när denna är mindre försiktig än inringaren själv, och för att partnern ska få med sig smittan hem. En inringare söker å andra sidan stöd från volontären i sina argument för att det går att göra en gemensam resa med en partner som vill vara mer försiktig:

Jag menar ju på att det borde rimligen inte vara så allvarligt för det är ju rent och snyggt förmodligen när vi kommer till ett hotell och sen smittning jag vet ju att det är droppsmitta och det är direktkontakt och så vidare. Hur skulle du bedöma det med att bo på hotell, är det nån risk med det tycker du eller?

Samtalen är fulla av frågor som, liksom denna, speglar ett behov av att försöka fastställa objektiva mått för vad man kan förvänta sig av andra. Detta visar hur krisen skapar osäkerhet i personliga relationer.

Ett annat problem som inringare lyfter fram är den egna nedstämdheten. En inringare säger till exempel att hon inte träffar sina barn och barnbarn – ”Just nu så vill jag inte att de ska se hur eländig jag är” – och en annan person berättar att hon undviker all form av kontakt:

Volontär: Men det är inte så här att någon av [dina barn] vet om hur du känner?
Inringare: Nej jag vill inte prata med dom.
Volontär: Du vill inte prata med dom.
Inringare: Då börjar jag låta ledsen. [börjar gråta]
Volontär: Och då vill inte du att dom ska höra det.
Inringare: Nej jag vill inte störa dom med det.

Krisen skapar, uppenbarar eller förvärrar en brist på självklar rättighet att bli omhändertagen: Att bli förstådd som en fullständig män­niska i sin nöd. I vissa fall lyckas en volontär övertala inringare att dela sin oro och sorg med en närstående men i regel finns ett starkt motstånd mot detta. I stället kan krisen synliggöra att inringare inte kunde lita på personer i sin närhet i den utsträckning de trott. Denna problem­orientering bör förstås i ljuset av att dessa inringare kontaktar en telefonlinje för stöd och därför inte kan ses som representativa för alla äldre. Studiens resultat är samtidigt viktiga då de beskriver situationen för en särskilt utsatt grupp.

Ett grundläggande problem för inringarna är att deras kontakt med anonyma andra genom krisen begränsats kraftigt. En återkommande reflektion i samtalen är att vardagliga, små möten är viktiga. En inringare berättar hur hon trotsar sin rädsla för smitta för att kunna handla dagligvaror och därmed distrahera sig från ångest:

Inringare: Jag vet att jag ska inte gå till affärn men jag brukar gå på kvällen innan dom stänger då. Då spritar jag händerna, det står sprit där. Och då märker jag att jag mår mycket mycket bättre, den här sociala biten, att bara få gå till affärn och handla liksom.
Volontär: Ja visst, och säga ”här är jag” och säga ”hej” och säga ”hej” åt en expedit.

Volontären lyfter fram att det vardagliga mötet erbjuder en enkel bekräftelse: vi är båda här som medmänniskor och ser varandra. Det innebär också en bekräftelse av att världen fortgår och är sig lik. En del av att ha tillgång till en anonym gemenskap handlar om möten med och inom organisationer. Att kyrkan, Röda korset och pensionärsorganisationer har stoppat verksamheter med fysiska möten skapar ett stort tomrum. Hemtjänsten fungerar till viss del som en social kontakt, men ses också som en risk.

Telefonlinjer som Äldrelinjen har en speciell roll att spela, både i relation till en anonym gemenskap och som en ersättning för personliga relationer. Att få dela dessa saker med någon verkar kunna bli en ersättning för den uteblivna vardagen. En inringare berättar till exempel:

Jag tycker alltid att det är lite trevligt, jag brukar alltid ringa till folk och prata med nån för jag har lite ont av oro och ångest och det har man ju fått i den här coronakrisen ännu mer.

Ett sätt att begripliggöra den nya situationen, som lyfts fram av både inringare och volontärer, är något som kan kallas en abstrakt gemenskap. Några personer pratar om ”den svenska linjen”, det vill säga Sveriges sätt att hantera pandemin i relation till andra länder. Volontärer lyfter också fram hur inringarna beter sig föredömligt i relation till den svenska strategin:

Inringare: Det kommer ingen hit och jag går ingenstans.
Volontär: Ja du har lytt hans råd, en av vardagshjältarna.

Genom att tolka inringarens beskrivning av brist på social kontakt som ett aktivt handlande i ett kollektiv av hjältar skapar volontären här en positiv ram runt tomheten.

Relationen till en abstrakt gemenskap gäller också världen och mänskligheten i stort. En inringare säger att hon lever i dödens väntrum, men tillägger att ”så länge solen finns så finns ju vi.”

Ref.
REFERENSER

Ayalon m fl (2020). Aging in times of the COVID-19 pandemic: Avoiding ageism and fostering intergenerational solidarity. Journals of gerontology: Series B.

Braun & Clarke (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualita­tive research in psychology.

Folkhälsomyndigheten (2020). Hälsorapport: Psykisk hälsa under coronapandemin.

Kivi m fl (2020). Up and about: Older adults’ well-being during the COVID-19 pandemic in a Swedish longitudinal study. Journals of gerontology: Social sciences (online ahead of print).

Losada-Baltar m fl (2020). ’We’re staying at home’. Association of self-perceptions of aging, personal and family resources and loneliness with psychological distress during the lock-down period of COVID-19. Journals of gerontology: Series B (online ahead of print).

Qiu m fl (2020). A nationwide survey of psychological distress among Chinese people in the COVID-19 epidemic: implications and policy recommendations. General psychiatry.

Turowetz & Warfield Rawls (2020). The development of Garfinkel’s ‘Trust’ argument from 1947 to 1967: Demonstrating how inequality disrupts sense and self-making. Journal of classical sociology.

För personer som berättar om motsatsen till en abstrakt gemenskap, alltså samhället som hot, framstår i stället framtiden som något de exkluderas från. I inledningen av ett samtal säger en inringare att samhället sparar pengar på att sådana som hon dör:

Inringare: Det senaste jag läste nu, det är att dom sparar in pengar i och med att det är fler och fler äldre som dör i covid.
Volontär: Jaha.
Inringare: Att regeringen sparar in pengar på oss som dör då.

Inringaren inkluderar sig själv i den grupp som dör och regeringen beskrivs som de som vinner ekonomiskt på detta. Att vara ensam och utsatt i förhållande till en större gemenskap gör att krisen upplevs som speciellt svår. Dessutom uttrycker flera inringare att det är svårt att finna gemenskap och tröst genom tillhörigheten till gruppen äldre, eftersom äldre människor isoleras från varandra.

Analysen visar hur krisen för de äldre inringarna innebär frånvaro – ett slut på vardagen såsom den tidigare sett ut. Frånvaron av en vardag gör det nödvändigt att reflektera över sociala relationer eftersom de inte längre kan tas för givna. Även om det finns en övergripande problemorientering i inringarnas förhållande till krisen visar vår analys också en spridning i hur äldre personer förstår sin situation, vilket efterlysts i tidigare forskning. Å ena sidan känner många inringare oro, utsatthet och utanförskap, å andra sidan finns det äldre personer som beskriver krisen som något som möjliggör ett nytt förhållningssätt till världen och andra människor.

Äldre människor som saknar tillit till andra synliggör en brist i samhällets bemötande av äldre personer under krisen. Ett sådant synliggörande kan potentiellt fungera som en grund för att driva förändringsarbete när det gäller social rättvisa för äldre människor, men i våra samtal ser vi inte att äldre personer har tillgång till nya sammanhang som svarar mot sådana behov.

Resultatet visar att förutom skapandet av ett ”vi” är det viktigt att ha tillgång till anonyma andra, vilket stödlinjer kan bidra med. Hur sådana samtal går till och hur volontärers olika sätt att bemöta inringare inverkar på samtalens kvalitet är en viktig fråga för vidare forskning.

Relaterade artiklar

Ökad jobbtillfredsställelse med åren

Bättre arbetsvillkor, mer flexibilitet och större kontroll över uppgifter är några faktorer som gör att arbetstagare i 60 årsåldern och uppåt blir allt nöjdare med sina jobb – ju äldre de blir. Det visar två studier från Stockholms universitet.

Svenska nationella studien om åldrande och vård – ett unikt…

Global uppväxling av fallprevention

Varje år dör 1 000 personer i Sverige på grund av en fallolycka. 70 000 personer behöver sjukhusvård. Fallolyckor är vanligare bland dem som är över 65 år och kostar årligen mer än vården av typ-2-diabetes. Bortsett lidandet de åsamkar kostar…

Fler Spotlight-artiklar

Hur kan vi åldras på ett hälsosammare vis?

Att övervaka individers hälsostatus medan de åldras är oerhört viktigt för att kunna ta reda på hur de faktiskt mår och känner här och nu, och för att kunna planera framtida medicinska- och vårdbehov. Målet, både för individer och samhället,…

Robotkatter och vita lögner i demensvården

Inom demensvården blir så kallade sociala robotar allt vanligare som hjälpmedel för att dämpa oro och stimulera till samtal. De är designade att efterlikna katter, hundar och andra djur. Kritiska röster anser att användandet av robotar innebär ett bedrägeri, men…

Den dramatiska Ädelreformen

I spåren av pandemin och Coronakommissionens första betänkande har Ädelreformen åter hamnat i rampljuset. Inte minst problemen med bristfällig medicinsk kompetens har kopplats till frågan om vem som bör ha ansvaret för äldreomsorgen.