Gemenskap i utsatta områden

Socialt utsatta områden eller avfolk­ningsbygder skulle inte anses som speciellt åldersvänliga, enligt Världshälsoorganisationens definition av åldersvänliga städer och kommuner. De saknar nämligen service och goda kommunikationer och otryggheten är hög. Men vad tycker egentligen äldre personer själva? De som faktiskt bor i sådan områden? Och kan deras berättelser lära oss något nytt om ­ålders­vänlighet?

Tillsammans med bland andra Afsaneh Taei genomfördes projektet Att vara äldre i utsatta områden där vi valde ut ett antal närområden som antingen var uppsatta på polisens lista över socialt utsatta områden eller fanns i landsbygds­kommuner som under lång tid drabbats av ut­flyttning och vikande befolkningsunder­lag.

Vi valde medvetet både stads- och landsbygds­miljöer för att på olika sätt kunna granska faktorer i närområdet som påverkar ålders­vänlighet, möjlighet till kvarboende och äldres välbefinnande. Även om orsakerna till problematiken var olika  –  kunde det finnas liknande aspekter i närområdet som påverkar äldre personers välbefinnande?

Totalt besvarade 462 personer en enkät och sammanlagt 49 personer fotograferade sitt område och deltog i intervjuer för att diskutera dessa. De var mellan 65 och 96 år gamla.

Unikt för deltagarna i områden från polisens lista, var den höga graden av kriminalitet, vandalism och störningar som förekom och som i högsta grad påverkade de äldre personernas vardagliga aktiviteter. Vi kunde se två spår i hur detta hanterades.

En grupp äldre personer blev rädda, drog sig undan, blev begränsade genom att undvika vissa platser eller aktiviteter, eller genom att de stängde in sig mer i sina lägenheter. Några ville helst flytta ut från området, men hade inte ekonomiska möjligheter att göra det.

Dessa var relativt få i vår undersökning, men det är också rimligt att anta att personer som representerar denna grupp i större utsträckning också tackade nej till att delta i vårt forskningsprojekt.

Det andra spåret, där hanterades kriminaliteten­ och störningarna på ett helt annat sätt.

De äldre personerna agerade aktivt och försökte på olika sätt motverka och protestera mot den problematik som uppstått. Man kontaktade polisen och hyresvärden, skrev insändare ­i tidningen eller brev till lokalpolitiker. Andra engagerade sig i föreningar och lokala boende- eller integrationsprojekt. Vissa agerade också på egen hand, exempelvis genom att plocka upp skräp under sina dagliga promenader eller genom att själva, eller tillsammans med andra, konfrontera drogförsäljare.

Detta engagemang för att förbättra närområdet var lika tydligt bland de äldre personer som bodde i områden på landsbygden. Proble­matiken kunde vara annorlunda, såsom nedläggning av samhällets badhus, att barnen i området saknade lekplats eller att busshållplatser skulle tas bort på grund av för få resenärer, men engagemanget för närområdet och för boende där var liknande.

Tydligt var att de äldre personerna som agerade gjorde det inte bara för egen vinning, utan drevs av ett engagemang till platsen och många gånger till barnen. De äldre personerna hade en stark anknytning till området som motiverade dem att agera.

Vi kunde tydligt se hur anknytningen till platsen gav motivation att engagera sig. När man väl engagerade sig förstärktes också anknytningen till platsen ytterligare. Detta är ­viktigt att lyfta, då det finns en tendens att likställa hög ålder med hjälpbehov och passivt mottagande av service.

Men forskningsprojektet visar att äldre personer kan bidra till sitt område och medmänniskors vällevnad och att det skapar meningsfullhet och ännu starkare anknytning till platsen. Att just barnen skulle ha det bra verkade vara en extra drivkraft för flera.

Deltagarna i studien fotograferade saker och platser som berörde dem, både positivt och negativt. Foto: Privat

Vårt projekt visade också att deltagarna var medvetna om områdets stämpling och negativa rykte och de förhölls sig till detta på olika sätt. Likaså här såg vi att äldre personer som hade anknytning till platsen också tog som sin uppgift att försöka motverka den negativa bilden. För »det är sorgligt att personer som inte bor här har så många åsikter« som en av studiens deltagare uttryckte sig.

De ville lyfta fram det positiva med området, såsom fin gemenskap och fina natur- och parkmiljöer. Men man tonade också ner och förminskade den problematik som förekom. I områden på landsbygden där invånarantalet sjunkit stadigt under en längre tid, lyftes det fram att minskningen inte längre var lika stor. I stadsområden med kriminalitet, betonades att denna typ av problematik också förekom på andra platser.

Avgörande för äldres engagemang var känslan av att samhället inte hade övergivit platsen. Bostadsföretagens och kommunens insatser för att hålla rent, renovera, försköna och vara närvarande i närområdet hade stor symbolisk betydelse som gjorde att äldre personer också ville bidra. Så här sa en person i studien:

»De har röjt upp runt hela kyrkan här och klippt ner det som vuxit igen. Vi har fått fler bänkar och bättre belysning. De har gjort den här delen av parken så fin med grillplatser, och de har också satt ut många papperskorgar så att folk kan hålla ordning. […] Sådana saker gör att vi engagerar oss i området för varandras skull, och det tycker jag är bra. Jag blir faktiskt glad över att vi bryr oss.«

Mer strukturella förändringar uppskattades inte alltid, såsom beslut om nya områdes­indel­ningar eller att ersätta ett stadsdelstorg med nybyggda bostadsrätter, för att torget under lång tid utsatts för vandalism och bränder.

Så hur såg det egentligen ut med tillgång till service och allmänna kommunikationer? I just de områden som vi studerade fanns det faktiskt ett större utbud i avfolkningsbygderna på landsbygden än i de socialt utsatta områdena i städerna, men då områdena på lands­bygden var till ytan större, innebar det ändå att deltagarna var beroende av bil för att kunna nå servicen.

Dåliga allmänna kommunikationer och bilberoende kännetecknade landsbygdsmiljöerna. Men eftersom bilberoende alltid varit en del av livsstilen på landsbygden, upp­fattades inte det som ett så stort problem av deltagarna. Flera hade också ett livslångt socialt nätverk där man hjälper varandra vid tillfällen då bil behövs. Men med åldrandet började trots allt en viss oro för den dagen då de inte själva ­längre skulle kunna köra bil.

De flesta deltagarna, oavsett i vilken typ av område man bodde i, ville helst bo kvar. Äldre personer som bodde i lägenheter i stadsmiljö höll utkik efter marklägenheter i samma område, gärna i samma byggnad. De flesta äldre personer som vi träffade på landsbygden bodde i villor och en flytt skulle med största sannolikhet innebära en flytt till stan.

Man önskade att kommunen skulle bygga fler lägenheter så att man kunde vara kvar i sitt sociala sammanhang och det område som var betydelsefullt för en. Flertalet villor på landsbygden är inte så välanpassade för äldre, så det behövs mindre lägenheter att flytta till när man inte längre orkar eller kan bo kvar.

Gemensamt för alla deltagarna var, oavsett typen av område, att det inte var närområdets utsatthet och karaktär som var avgörande för en flytt. Områdets karaktär och problem var en faktor, men mer betydelsefullt var frågor om hälsan, bostaden och sociala relationer.

Problemen i området eller områdets sämre rykte vägdes upp av känslomässig anknytning och gemenskap. Oavsett var äldre personer bor, oavsett vilken ekonomiskt utsatt position man har, tänker de flesta äldre personer på hälsan, social gemenskap, bostaden och närområdet inför en eventuell flytt. Det visar både våra tidigare och dessa nyare forskningsresultat.

En viktig pusselbit i förståelsen av närområd­ens åldersvänlighet kom på plats genom master­studenten Sofia Amersons arbete i socialt ut­satta områden i Malmö. Avgörande för om de resurser och den service som fanns i området bidrog till äldre personers välbefinnande var om de också skapade möjligheter till sociala sammanhang.

Om utbudet inte främjade social delaktighet eller upplevdes som relevant för den enskilde, användes det inte. Säkra gångstråk och övergångsställen, möjligheten att möta grannar utanför det lokala kaféet och regel­bundna möten på träffpunkten bidrog däremot till både delaktighet och trygghet – en tydlig länk mellan närområdet och välbefinnandet.