Hon jobbar ideellt för bättre bomiljö

Karin C Månsson får gå i backar och trappor för att nå sin tvåa i Traneberg, Stockholm, i ett »smalhus« från 1938. Hon har bott här i trettio år och tycker om sin ljusa lägenhet med fönster åt två håll.

–  Jag kan sätta korsdrag när det är varmt  – har både morgon och kvällssol. Det hela är trivsamt. Det är nära grönska, jag ser ofta rådjur när jag tittar ut genom fönstret här borta, berättar hon.

Karin C Månsson är aktiv, promenerar och tränar på gym. Det är ännu möjligt för henne att bo kvar i det kuperade området, en och en halv trappa upp. Men hon har börjat fundera på alter­nativ. Minneberg, som också ligger i Bromma framstår då som ett gott sådant.

–  Det är ett idealsamhälle för äldre, där alla hus har hiss, utemiljön är omsorgsfullt planerad med bänkar och planteringar, det finns gemensamhetslokaler och buss till tunnelbana och ser­vice. Men jag hittar ingen lägenhet som är lika bra som min. De är ofta enkelsidiga.

Karin C Månsson har arbetat med tillgäng­lig­hetsfrågor i bostäder, bland annat på dåvarande Handikappinstitutet i slutet på 1970-­talet. Efter några år på arkitektkontor hamnade hon på stadsbyggnadskontoret i Stockholm för arbete med bygglov och stadsplanering. Hon beklagar att det inte finns mer forskning och kunskap om äldre personers boende­förhållanden.

–  Vi behöver veta mycket mer om det stora flertalet daglediga äldre, som i dag klarar sig själva, utan hemtjänst eller vård- och omsorgs­boende. Har de problem i sin bostad och när­­­­miljö? I så fall vilka? Finns det sätt att lösa, före­bygga eller kompensera problemen? Behöver man verkligen flytta? Här behövs ­mer forskning.

Kommunen jobbar med exempelvis träffpunkter och utegym, men det skulle finnas utrymme att göra mycket mer, resonerar hon. Utöver just tillgänglighetsfrågor i den inre bostadsmiljön behövs det insatser för utemiljön också. Bänkar, grönska och fler lokala träff­punkter skulle ge ökad trivsel.

–  Jag tror ju att fler mysiga ställen vore att­raktiva, som lokala träffpunkter eller äldreklubbar. Där skulle man kunna äta för en billig penning, vilket vore en bra hjälp för många som äter ensamma i dag, och inte får tillräckligt med näring i sig.

När någon går i pension går inte bara arbets­gemenskapen förlorad utan även den digitala­ ­supporten som var en naturlig del av ar­betslivet. Det skulle behöva kompenseras med ett mer or­ganiserat digitalt stöd till landets pensionärer, tycker Karin C Månsson. Den digitala stressen är påtaglig hos flera av hennes jämnåriga.

–  Det är mycket som sköts via appar numera. Det kan handla om tvättstugebokningen eller porten. Till och med mitt kylskåp är kopplat till internet i dag. Vid fler lokala äldreklubbar skulle man också kunna få hjälp av en dator­fixare. Och få del av annan samhällsinformation av en person i kommunen som är tillförlitlig.

Inom pensionärsrådet i stadsdelen Bromma, där medlemmar från både pro och spf finns representerade, har Karin C Månsson engagerat sig i närmiljön.

–  Det känns som att man gör nytta och det är trevligt också. Vi har tittat på detaljplaner och utemiljön, parker och vård- och omsorgsboenden.

Hon tycker att politikerna är lyhörda för äldres frågor i Bromma, från samtliga politiska partier.­ En stor framgång är det löfte som Johan Heinonen (S), stadsdelens ordförande, gav nyligen.

–  Han lovade att i fortsättningen ha med »äldreperspektivet« som en punkt på alla ärenden som beslutas i stadsdelen. Då finns perspektivet med, hur olika frågor faktiskt kan påverka den äldre befolkningen. Vi tycker att samarbetet med partierna fungerar bra. ­Vi försöker vara närvarande och brukar begära dragning om olika ärenden.

Karin C Månsson sitter numera även i bo­ende­gruppen i KPR, kommunala pensionärs­rådet, i äldreförvaltningen i Stockholms stad. ­

I huvudsak rör frågorna hemtjänst och vård- och omsorgsboenden. Men hon påpekar att de allra flesta äldre inte får plats där, eller bor där mycket kort tid. Dessutom är begreppet »äldre« också vilseledande i sammanhanget, tycker Karin C Månsson.

–  Diskussionen om »äldre« handlar nästan bara om dem som har ett dokumenterat hjälpbehov och är sköra på olika vis  –  det är förstås viktigt, men det ger politiker och allmänhet intrycket att det gäller alla över 65.

Karin C Månssons engagemang märks tydligt. Hon tar fram den senaste rapporten om äldreomsorgen från Stockholms stad, och berättar att enbart sju procent av alla 65- till 79-åringar har någon form av äldreomsorg. Alla andra klarar sig i sin egen bostad utan samhällets stöd.

Här i lägenheten har Karin C Månsson nu börjat göra sig av med saker.

–  Eftersom jag som pensionär är hemma dagtid, så blir bostaden min nya arbetsplats. Jag siktar på att göra min bostad till en ­prak­tisk, funktionell och effektiv verkstad för mina­ intressen: skriva, sy, måla, släktforskning, ­klimatfrågan… Jag ska försöka rensa ut det som inte längre känns aktuellt.