I tidningsartiklar om ensamhet är rubriker som ”Ensamhetens tidevarv dödar oss” (The Guardian 141014), ”Ensamhet gör dig sjuk” (Arbetarbladet 161103) och ”Äldres ensamhet – en hälsorisk” (Aftonbladet 190609) vanligt förekommande. Både implicit och explicit är fokus på att något måste göras för att motverka ensamhet, då det ofta råder en uppfattning om att ensamhet är ett problem som måste lösas. Vem eller vilka som utpekas som ansvarig(a) för att motverka ensamhet, och på vilka grunder den eller dessa utpekas, berörs däremot sällan. Vad gäller forskningen kring ensamhet och mer specifikt äldre personers ensamhet är den i dag omfattande och har bidragit med viktig kunskap om ensamhetens utbredning, orsaker, upplevelser och samband med fysisk och psykisk hälsa samt hur ensamhet kan motverkas. Det anses dock att forskningen kring ensamhet överlag präglas – implicit och explicit – av föreställningar om ensamhet som ett psykologiskt och socialt problem som kan eller bör åtgärdas och behandlas.
Att studera ansvar och ansvarsutpekande anser vi är av vikt, då det kan ge insikter om vilken typ av fenomen ensamhet bland äldre anses vara. Är det något som individen, familjen eller andra personer i omgivningen behöver lösa? Är det en fråga för ideella organisationer och det civila samhället? För välfärdsstaten och institutioner på nationell nivå, eller snarare för lokalsamhället?
Begreppet ansvar har många olika innebörder. Ansvarsutpekande kan göras för att ge någon skuld, men det kan även grundas på uppfattningen att en person eller organisation anses pålitlig. Att peka ut någon som ansvarig innebär en syn på människor som aktörer med möjlighet och förmåga att välja mellan olika sätt att tänka och agera.
Fokus på dessa frågor kan ge insikter om vem som anses vara ansvarig och vilka nivåer i samhället som berörs av ensamhet bland äldre. Detta fokus kan också bidra till insikter om huruvida ensamhet bland äldre betraktas som ett strukturellt eller ett individuellt problem.
I den studie vi här beskriver har perspektiv ur kritisk gerontologi varit av relevans, där ett övergripande fokus är att studera hur kategorin äldre ges innebörder i dagens samhälle. Studier av ansvar för att motverka äldres ensamhet aktualiserar också en av de mest centrala frågorna inom kritisk gerontologi; vilken roll äldre människor har i det moderna välfärdssamhället.
Den kritiska gerontologin har dock skiftat i fokus under årens lopp. Ursprungsidén, som också mött en del kritik för att den har för stort strukturellt fokus, kan härledas till 1970-talet där begreppet Aging enterprise användes för att förstå hur policys formuleras rörande äldre och hur alla som på olika sätt engagerar sig i att ”tjäna de äldre” också kan bidra till att forma uppfattningar om äldre som beroende av andra och som en grupp i samhället som präglas av problem. En mer samtida utveckling inom kritisk gerontologi är att studera hur dominerande idéer om aktivt och framgångsrikt åldrande resulterar i att individen görs ansvarig för att åldras väl, då det är upp till individen att välja bland en rad alternativ som anses främja ett framgångsrikt åldrande.
Vi har genomfört en detaljerad analys av 40 artiklar i svensk dagspress från oktober 2016, som på olika sätt tar upp frågor kopplade till äldre personers ensamhet. Fokus var utpekandet av ansvar för att motverka ensamhet:
- Vem utpekas som ansvarig för att motverka ensamhet: Individ, kollektiv, institution eller annan aktör?
- Vilka anses vara de aktörer som har förmågan att utföra handlingar som kan motverka ensamhet?
- Vilka samhälleliga sammanhang är i fokus? Är det privata eller offentliga sfärer? Välfärdsinstitutioner och politik? Civilsamhället? Vissa specifika fysiskt eller geografiskt avgränsade miljöer?
- Skuld eller betrodd. Är ansvaret förknippat med skuld och att ha misslyckats med att uppfylla förväntningarna? Eller är ansvaret utpekat baserat på att en aktör anses mest betrodd?
Utifrån analysen fann vi tre framträdande teman. Det mest dominerande temat var Ansvar inom politiken och välfärdsstaten. Inom detta tema utgick majoriteten av artiklarna från undersökningen Vad tycker de äldre om äldreomsorgen?, som publiceras årligen av Socialstyrelsen och som kartlägger hur äldre upplever den äldreomsorg de får.
Det fynd från undersökningen som fungerade som utgångspunkt för artiklarna var att ensamheten bland äldre var utbredd inom äldreomsorgen, trots att äldre överlag uppgav att de var mycket nöjda med den omsorg de fick. Utifrån detta resultat blev alltså fokus i artiklarna på vem eller vilka som bör genomföra åtgärder för att motverka den utbredda ensamheten.
I flera artiklar gavs företrädare för Socialstyrelsen och företrädare för äldreomsorgen utrymme att berätta om sina perspektiv på frågan. I dessa artiklar utpekades den kommunala äldreomsorgen, av Socialstyrelsen, som fortsatt ansvarig för att motverka ensamhet – en uppgift som även företrädare för den kommunala äldreomsorgen själva var villiga att fortsatt åta sig. I en artikel ansåg en enhetschef att de inte gjorde tillräckligt för att motverka ensamhet bland äldre inom det specifika boendet, men att de skulle fortsätta arbeta för att motverka ensamhet.
I en politisk diskussion rådde delade meningar om huruvida förslagen från det parti som hade makten i en kommun var tillräckligt för att motverka ensamhet. En representant för det styrande partiet betonade att de många olika organisationerna och kommunerna som var inblandade i ett projekt för att motverka ensamhet genom aktiviteter, att ge äldre nyttig mat och möjliggöra sociala kontakter, skulle få fortsätta vara ansvariga för detta arbete.
I en debattartikel ansåg en äldre kvinna att kommunens föreslagna budget inte räckte till för att möta äldres behov och att äldre glömdes bort. I artikeln sågs nedskärningar av aktiviteter och nedläggningar av träffpunkter för äldre som ett stort problem då ensamhet, enligt artikelförfattaren, är en av de största grunderna till sjukdomar bland äldre.
Inom detta tema är det kommuner och främst den kommunala äldreomsorgen som utpekas som den aktör som ska motverka ensamhet. Utpekandet grundar sig både på att kommuner ses som mest trovärdiga men även i vissa fall som att ha misslyckats med sitt arbete med att motverka ensamhet. Utpekandet görs både av andra samhällsinstitutioner, av politiker och av engagerade medborgare, men är även självpåtaget av representanter för den kommunala äldreomsorgen.
Inom temat Samhälleliga och evolutionära perspektiv på ensamhet och ansvar var ansvarsutpekandet mer mångfasetterat och komplext. Artiklarna inom detta tema hade i huvudsak syftet att på ett fördjupat vis beskriva ensamhet som en del av samhällsutvecklingen. Det evolutionära perspektivet aktualiserades genom att journalister i flera artiklar försökte komma till botten med varför ensamheten är så farlig för människor. Slutsatsen blev att svaret finns i evolutionen. Då vi för 100 000 år sedan levde i grupper på savannen innebar det en fara att komma bort från vår grupp. Samtidigt skrivs det om hur ensamma vi är i dagens samhälle, främst till följd av ökad individualisering. I dessa artiklar betonas det hur viktigt det är med sociala relationer för personers välbefinnande, då människan kan tappa fotfästet utan ett socialt liv.
Då inga andra individer, institutioner, organisationer eller aktörer utpekas som ansvariga för att lösa detta problem, är det implicit upp till individen att skaffa och upprätthålla sociala relationer. Här råder således en paradox, då individen ska lösa sin ensamhet samtidigt som den samhälleliga och evolutionära utvecklingen, som ligger utanför individens kontroll, försvårar detta.
I andra artiklar inom detta tema sker dock ett ansvarsutpekande, där vi i samhället kan göra något ”om vi vill” för att motverka ensamhet bland äldre. Även om intentionerna är att inkludera äldre på olika sätt, sker det samtidigt en uppdelning ”vi och dom ”, där äldre mestadels framställs som mottagare av samhällets insatser. Inom detta tema var mycket fokus på att skilja mellan en självvald ensamhet och en ofrivillig ensamhet. Ofrivillig ensamhet var den dåliga ensamheten, som var starkt förknippat med äldre personer, där individen inte sågs som en aktör utan snarare ett offer för ensamhet. Frivillig ensamhet däremot, var den goda ensamheten, som associerades med harmoni, glädje, tid för kreativitet och en syn på människan som aktör. Den frivilliga ensamheten kopplades inte till en specifik grupp av människor eller en viss ålder.
Det minst förekommande temat, Seniororganisationers ansvar, avvek från de övriga då fokus riktades mot hur äldre personer själva hanterade sin ensamhet och hur en seniororganisation arbetade för att motverka ensamhet genom aktiviteter. Här gavs äldre personer och representanter för seniororganisationen i fråga utrymme att utifrån egna perspektiv beskriva sin ensamhet och motiv till att delta i aktiviteter ordnade av en seniorförening.
För att återknyta till vårt resonemang kring kritisk gerontologi anser vi att ansvarsutpekandet för att motverka ensamhet, som äger rum i artiklar från svensk dagspress, främst har resonans med begreppet Aging enterprise. Även om det i artiklarna finns ett implicit fokus på att äldre personer ska vara aktiva genom att delta i de aktiviteter som arrangeras, så är det de som på olika sätt arbetar med äldres välbefinnande – i sitt yrke eller på ideell basis – och inte äldre själva, som beskriver vad som behöver göras och vem som bör göra något för att motverka ensamhet.
Intentionerna är att på olika sätt inkludera äldre i samhället, där ett av målen är att motverka ensamhet. I tidningsartiklarna är det dock de som på olika sätt arbetar för att främja äldres välbefinnande – personer, institutioner och organisationer som är ”icke-äldre” – som utpekas som ansvariga för att genomföra åtgärder för att motverka ensamhet. Personer tillhörande kategorin ”äldre” deltar inte i dessa diskussioner.
Här blir Magnus Nilssons begrepp inkluderande andrafiering (Nilsson, 2008) relevant, då det finns avsikter om att inkludera, men att de som ska inkluderas samtidigt kommer att betraktas som ”de andra”.
