I August Strindbergs berättelse Ensam konstaterar huvudpersonen i femtioårsåldern – just kommen från landsorten – hur ungdomen gör samma upptäckter som man själv gjort och ”vad värre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut”. Han känner sig ensam bland sina gamla vänner och bekanta.
En del saker återkommer i debatten och det allmänna medvetandet och forskas om, gång på gång. Dit hör bilden av de äldres isolering och ensamhet. Särskilt svår tros den vara i det moderna, urbana samhället, framfört som ett känt faktum redan i 1909 års Ålderdomsförsäkringskommitté. Vid den tidpunkten bodde ännu nio av tio äldre på landsbygden. Bilden återkom i 1941 års Befolkningskommission och i 1952 års Åldringsvårdsutredning, då hälften av de äldre ännu bodde på ren landsbygd. Vid pass 12 procent av alla åldringar kände sig ensamma och önskade mer kontakt. Då bodde redan 27 procent ensamma, den andelen steg till 40 procent på 1970- och 1980-talen.
Men andelen som kände sig ensamma ökade inte, vilket framgick av 1975 års Pensionärsundersökning. Undantaget var de äldre som bodde på institution och de som bodde tillsammans med barn – det senare föreslås ibland som motmedel vid ensamhet. Länder där många äldre bor med barn är bland andra Spanien, Italien och Grekland, och där rapporteras ensamhet av en mycket högre andel äldre. Bland alla de länder som undersökts på alla kontinenter har de skandinaviska länderna lägst andel äldre som känner sig ensamma.
Ensamhetsfrågan är aktuell i Spanien, med konferenser, forskning och aktiviteter hos pensionärsorganisationerna, som liksom även i Sverige försöker nå ensamma äldre. I Danmark agerar man än mer aktivt mot ensamhet – ett tema i nästan varje nummer av tidskriften Aeldresagen – och man har det som något förskönande heter Folkebevegelsen mod ensomheden (det är mest myndigheter som organiserat sig). Därtill finns den hundraåriga stiftelsen Ensomme gamles vern, EGV. England – vågar man säga Storbritannien? – har gått ännu längre, med en ”minister” för ensamhetsfrågor. Kina tar som vanligt rejäla tag, där kan barnen nu lagföras och bestraffas om de inte besöker föräldrarna ofta nog, sådana rättsfall finns.
Vad gör den svenska staten? 1982 års Socialtjänstlag ålade kommunerna att ”verka för att äldre människor får — en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra” (§ 18). Sedan kom man på att ”detta knappast /kan/ vara en uppgift för socialtjänsten” (SOU 1994:39) och avskaffade paragrafen. Den återinfördes 2002 och staten vacklar i frågan, men Vårdguiden 1177 har åtminstone ett nyskrivet stycke om ensamheten och dess vådor.
En viktig aspekt är att ganska många någon gång emellanåt känner sig ensamma, men att få gör det permanent. Detta märks när man följer upp samma personer med en tids mellanrum. I en studie följde man äldre boende på skånsk landsbygd vid sju besök under tretton år. Ensamhetsupplevelserna låg på en relativt stabil och låg nivå. De som ofta kände sig ensamma varierade mellan noll och fyra procent, och de som ibland kände sig ensamma varierade mellan fyra och 22 procent. I en annan studie med sju års perspektiv var rörelserna in i och ut ur ensamhet något större, men i båda studierna var det nedsatt mobilitet, ensamboende och förlust av partnern som främst medförde ensamhet. En dansk undersökning av samma typ visade liknande resultat.
Flera undersökningar på 1980-talet rapporterade återigen att cirka var tionde äldre person kände sig ensam och färskare tvärsnittsuppgifter, över längre tidsperioder, visar fortsatt låga tal. Andelen varierar lite beroende på hur man frågar, men mer sofistikerade intervjuinstrument verkar inte göra någon större skillnad. Och äldre i småorter och på landsbygd kände sig mindre ensamma.
Göran Persson sa i en intervju på 70-årsdagen att det ”blivit så att barn inte bor på samma plats som sina föräldrar — många är ensamma”, som svar på en fråga som hävdade att ”många firar sin 70-årsdag i ensamhet” (Aftonbladet 190120). Men ensamheten ökar inte, vilket kan ha med familjemönstren att göra. Allt fler äldre lever med en partner, därutöver har en del en romantisk partner utanför hushållet. Och allt fler har barn och barn som bor i närheten. Ensamboendet bland äldre har minskat, vilket är unikt, internationellt sett. Andelen är nu 34 procent.
Det som däremot tycks ha ökat är ensamheten bland ungdomarna. Redan i Lars Tornstams studier 1981 och 1988 var det en högre andel bland de unga än bland de äldre som kände sig ensamma. Studierna visade också att de yngre överdrev ensamheten bland äldre, men motsatsen för åldersgelikar. De äldre för sin del trodde att andra äldre nog kände sig ganska ensamma. I den senare studien visade hans analyser nästan poetiskt att ensamheten bland de yngre ”innehåller mycket mer av aggressivitet, rastlöshet och längtan jämfört med de äldres”. En stor internationell studie visar också större ensamhet bland yngre i alla länder och att känslan inte har med isolering att göra. Man kan känna sig ensam tillsammans med andra, kanske ensamhetens värsta form.
Hur är det då med det moderna livet i det urbana samhället? Statistiska centralbyrån har data om och kartor över enslighetens geografi, det vill säga tillgången till grannar. Summa 2 614 hushåll hade år 2010 mer än en kilometer till en granne, vanligast i Värmland och norrut, samt i gränstrakterna mellan Östergötland och Kalmar län. Upplevelsen av ensamhet specifikt efter tätortsgrad har veterligen inte undersökts närmare.
Vår bearbetning av den svenska Eurobarometern 1992 visar dock att äldre i glesbygd lika sällan kände sig ensamma som tätortsbor, ensamheten berodde som vanligt mer på civilstånd, ensamboende och hälsa, än på boendeform.
Totalt sett var det sex procent av de äldre som ofta kände sig ensamma, 30 procent kände sig ensamma ibland. Värmlandsundersökningen 2006 kartlade hur respondenterna bodde. Även här var det en större andel bland de ensamboende som kände sig ensamma, och en större andel ju tätare bebyggelsen var, men andelarna var inte dramatiskt höga.
Ensamboende i glesare trakter (sådana med många äldre finns det som sagt gott om i Värmland) kände sig således sällan ensamma. Om man däremot lutar sig mot något så tveksamt som Socialstyrelsens nöjdhetsundersökning 2019 finner man en klart högre andel som känner sig ensamma bland äldre med hemtjänst i Torsby kommun – mest glesbygd – än i Sundbyberg, Sveriges mest tätbefolkade kommun (48 respektive 30 procent ensamma ”då och då”, 23 respektive 10 procent ”ofta”). Hemtjänst används som bekant mest av ensamboende personer och dessa undersökningar har låga svarsfrekvenser, därtill ofta ifyllda av personal, anhöriga och andra.
Föreställningarna om det socialt utarmade urbana livet får tveksamt stöd, ortsskillnader kan handla om anpassning och selektion. De som flyttat in till tätorten hade nog sina motiv och de som bott kvar kanske en annan livssyn. Den extremt snabba urbaniseringen av Sverige under 1900-talet medförde möjligen en specifik ensamhet, skildrad i radio av från landsbygden inflyttade Carin Hermelin inför julen 1948. Bland de kvarboende var det kanske en känsla av övergivenhet som dominerade, väl skildrat i Lars Josefssons Själens obotliga ensamhet, om Frans Oskar Andersson i Mossebo.
Efterblivenheten, isoleringen och tråkigheten ”på landet” var ett återkommande ämne i 1940- och 1950-talens veckotidningar; man måste flytta för att ha en framtid.
Att den upplevda ensamheten inte ökar borde inte förvåna mot bakgrund av det anförda, men offentliga utredningar fortsätter att föra fram de gamla föreställningarna om det sociala livets utarmning och själens urholkning, något som nog också är den allmänna meningen. Allting blir sämre… Visserligen är Sverige det land som internationellt har den mest positiva synen på världens utveckling, men över hälften av svenskarna tror ändå att det på det hela taget blir värre. Särskilt stor tycks mörksynen vara hos ungdomarna enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
Man kan fråga sig hur gamla dessa bilder är; ensamhet har alltid skildrats i litteraturen. Inte bara hjältarnas heroiska ensamhet, utan även den mer vardagliga, som i återupptäckta Mirjam Tuominens novell Ensamhet eller Maupassants novell med samma namn. Kan vi göra något åt problemet? Bör vi göra något? Länder där staten tar ansvar för känslolivet har som känt visat sig vara otrivsamma eller värre, till och med i Kallocains totalövervakade stat kände sig huvudpersonen gruvligt ensam. Eller just därför: Ensamhet är, som till exempel filosofen och författaren Hanna Arendt påpekat, typisk för totalitära samhällen, som ogillar direkta band mellan människor. De ska bara inlemmas i kollektivet. Men bortsett från den engelske ministern (ovan) är det ju mest ideella föreningar, pensionärsföreningar och en del forskare som bekymrar sig.
Vi är skeptiska till den hajpade Svenska Ensamheten. Om vi således konstaterar att äldres ensamhet inte är det jätteproblem det ibland utmålas som, är det naturligtvis inte heller negligerbart, och lösningar finns. Ett exempel är en enkel, framgångsrik intervention (se Andersson, 1985), och god ledning får man som alltid av Sveriges första kvinnliga professor i historia Birgitta Odén. I sin sista bok Äldre genom tiderna: Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det (2012) behandlade hon bland annat biskop Billings bok För de gamla – betraktelser och böner. Denna skrift, i stort typsnitt till tröst för oss åldringar, tog explicit upp just förluster, ensamhet och depression, saker som plågade författaren själv. På sin tid var detta en storsäljare, i tolv upplagor mellan 1915–1949. Billing, liksom Birgitta Odén, konstaterade att ett av ålderdomens gissel är ensamheten, när efter hand allt fler anhöriga och vänner faller ifrån och även hälsan sviker.
Men det finns annat än ensamheten som många äldre med rätta hyser oro över och som borde vara angelägna frågor för staten, såsom hälsan, ekonomin och pensionen, kriminaliteten, bostadsfrågan, den offentliga omsorgen och vården… Vad som mer omedelbart bekymrar oss pensionerade författare, är den vilsenhet som uttrycks av yngre personer i flera undersökningar. Kanske borde man fokusera mer på deras villkor – med hjälp av oss äldre?
Artikeln härrör ur samarbetet med kollegorna i forskningsprojektet CSO2016-80908-R (Familias, lugares y generaciones), Programa Retos de I+D+I 2016, vid spanska vetenskapsrådet CSIC.
