Internationell forskning om ensamhet

Att äldre personer är överrepresenterade bland dem som upplever ensamhet och social isolering beror på ett antal gemensamma nämnare, säger Tahir Masud, professor i geriatrisk medicin vid Nottinghams universitetssjukhus.

– Svåra personliga förluster kan ta hårt på äldre, framförallt om det handlar om en partner som precis har gått bort. Annat som kan leda till ensamhet är att gå i pension, flytta till ett äldreboende och diverse funktionsnedsättningar.
Tahir Masud har bland annat studerat förekomsten av ensamhet bland äldre patienter på ortopedkirurgiska kliniker i Storbritannien. I en av sina senaste enkätstudier fann han att över åttio procent av de tillfrågade äldre upplevde någon form av ensamhet.

– 28 procent av patienterna rapporterade social ensamhet, medan 50,9 procent rapporterade emotionell ensamhet, så även om de delade boende med någon annan eller hade personer i närheten kände de sig fortfarande ensamma, säger han.

Bland äldre som är inlagda på sjukhus i Storbritannien var graden av ensamhet lägre, men nådde ändå 57 procent, varav 17 procent av patienterna upplevde ensamhet ofta.

– Dessa siffror är högre än de som har setts i den generella befolkningen, vilket pekar på att åtgärder inom sjukvården kan ha stor betydelse för att motverka ensamhet för en specifik grupp av människor, säger Tahir Masud.

I länder som till exempel Nya Zee­land och Norge visar forskning att förekomsten av ensamhet bland äldre legat mellan fyrtio och femtio procent.

En studie som gjorts vid Oslo universitet visar att risken för ensamhet ökar om man är en äldre kvinna, har en låg utbildningsnivå eller lider av psykisk ohälsa.

– Vi hittade ingenting som pekade på att ålder eller försämrad fysisk hälsa ledde till ökad ensamhet bland de äldre. Men att ha en partner och bra, subjektiv mental hälsa verkade skydda mot det, säger forskaren Marja Aartsen.

En faktor som ibland glöms bort i diskussionen om ensamhet bland äldre och problemets potentiella lösningar är hur informella vård­givare mår. En fransk studie rapporterade att den stora majoriteten av de informella vårdgivarna ofta upplevde både ensamhet och social isolering.

De kände sig belastade och ansåg att vårdtagarna begränsade deras möjligheter till ett socialt aktivt liv. Ungefär en tredjedel av vårdgivarna tog en ledig dag från sina arbeten för att ta hand om mottagaren. Kronisk smärta, ångest, sömnsvårigheter och drogmissbruk var vanligt bland de tillfrågade vårdgivarna. Runt 72 procent av de vårdgivare som upplevde social isolering rapporterade att de använde droger.

Graden av social isolering bland vårdgivarna påverkade således mottagarna och om de var medlemmar i samma familj ledde det till ökad osämja.

För att hjälpa informella vård­givare behöver vården framför allt ändra sitt synsätt på vem det är som är viktigast att ta hand om, tycker Sylvie Bonin-Guillaume, professor i geriatrik på Aix-Marseille-universitetet och forskningsledare för studien.

– Läkare måste börja identifiera ensamhet och social isolering bland informella vårdgivare för det är oftast de som inte vill visa några tecken på det. Vi måste tänka på att de också är pati­enter precis som mottagarna, säger hon.
Det är alltså väletablerat i forskningen att ensamhet och social isolering är problematiskt. Men vad kan göras för att motverka eller min­ska dessa problem bland äldre?

Enligt en studie från Nya Zee­land vore en lösning att satsa mer resurser på sport- och kulturaktiviteter för äldre.

Studien genomfördes 2010–2012 och bestod av en enkät som gjordes i två omgångar. Studiens 3 000 deltagare fick vid det första tillfället svara på frågor som mätte deras nivåer av ensamhet och social isolering. De fick också poäng baserat på olika demografiska faktorer såsom fysisk hälsa, ekonomisk nivå och deltagande i olika sociala aktiviteter.

Två år senare fick de svara på liknande frågor och sedan jämfördes de två omgångarna. Och enligt resultaten minskade graden av ensamhet om personerna hade deltagit i flera olika sociala aktiviteter, till exempel sport- eller kulturaktiviteter, under de två åren som studien pågick.

– Vi såg också att det var viktigt att personerna inte bara var närvarande vid dessa olika sociala aktiviteter, utan också att de aktivt var medverkande eller till och med medlemmar i organisationerna, säger Charles Waldegrave, koordinator på Family centre for social policy i Nya Zeeland.

En förbättrad ekonomisk tillvaro minskade också graden av ensamhet och social isolering.

– Tyvärr ger vi inte samma resurser till soci­ala aktiviteter som vi ger till mediciner, vilket vi kanske borde göra. Våra resultat pekar på att sociala aktiviteter har en minst lika stor effekt som medicin – den är kanske till och med större, säger Charles Waldegrave.

Tillbaka till Tahir Masud. Han berättar vilka steg den brittiska regeringen har tagit för att komma till rätta med problemet. Det första var att tillsätta världens första ensamhets­minister, som skulle leda arbetet med att förebygga och stoppa ensamhet i landet. Till detta gavs tjugo miljoner pund och ett beslut om att ensamhetsfrågor skulle vara en del av arbetet inom alla departementen.

– Vi behöver förstå ensamhet och social isolering bättre, veta vad de orsakas och består av. Regeringen är inte de enda som behöver arbeta för att förbättra situationen. Nära och kära, volontärgrupper, kommunala politiker och arbetsgivare måste också bidra med något – alla måste bidra med något, säger Tahir Masud.

– Jag säger precis som Moder Teresa: ”Den värsta sjukdomen i västvärlden idag är inte tuberkulos eller spetälska. Det är att vara oöns­kad, oälskad och inte bli omskött. Vi kan bota fysiologiska sjukdomar med medicin, men det enda botemedlet för ensamhet, förtvivlan och hopplöshet är kärlek.”