Tillsammans är man mindre ensam

Det är en höstdag med hög och klar luft. Jag ska träffa en kvinna på ett äldreboende. När jag kommer in i hennes lägen­het sitter hon i sin fåtölj och tittar ut på det som händer utanför. Hon ser människor som rör sig mellan parkeringen och mataffären på andra sidan om det lilla torget och säger att hon längtar ut. När jag frågar om hon trivs svarar hon: ”Det är väl bra för jag får ju min skötsel”.

Jag var där för att ställa frågor om hennes upplevelser av en samtalscirkel. Hon sa: ”Det är roligt att träffa folk.” Hon kände sig så ensam på sin avdelning för att det inte fanns någon som hon kunde prata med. ”Det skulle finnas någon som var på min nivå.” Och när vi en stund senare avrundade samtalet sa hon: ”Det är så här att bli gammal.” Och jag tänkte att ’så kan det bli, men så måste det inte vara’.

I min roll som forskare på en forsknings- och utvecklingsenhet har jag träffat många äldre personer genom åren. Dessa möten har gett mig en bred palett av bilder av livet efter pensioneringen.

En bild är att det här är den bästa tiden i livet, när man kan rå sig själv och inte behöver gå upp tidigt eller pressa sig på jobbet.

En helt annan bild är ett äldreliv fyllt av sorg och ensamhet på grund av förlust av sammanhang eller förlust av nära och kära. Frågan är om det finns sätt att påverka detta – att minska upplevelsen av ensamhet bland äldre?

Det finns både en subjektiv och en objektiv dimension av ensamheten. Den objektiva handlar om att vara ensam för att man saknar sociala kontakter, medan den subjektiva och emotionella ensamheten handlar om att känna sig ensam. Många äldre som överlever sin livskamrat och sina vänner tvingas erfara att det sociala nätverket krymper. Och i dag lever många i ensamhushåll. Men att människor bor för sig själva säger inget om upplevelsen av ensamhet. För vi kan också känna oss ensamma tillsammans med andra, i ett parförhållande eller tillsammans med människor som vi inte känner en tillhörighet till.

Ofrivillig ensamhet är ofta förknippad med skam. I den egna fantasin kopplas upplevelsen av ensamhet lätt ihop med en känsla av att ha blivit över – övergiven och bortvald. Kanske är det just skammen som gör att vi sällan tar upp och pratar om den känslan. Vi människor behöver andra för att spegla oss och få bekräftelse. Vi behöver få lov att kommunicera. Det är ingen slump att isoleringscellen är ett av de hårdaste straff som vi kan utsättas för, eftersom isolering går emot våra grundläggande behov. Vi människor är sociala varelser.

Men det är stor skillnad mellan den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. När vi själv väljer att vara ensamma kan vi koppla av utan att behöva anpassa oss till någon annan och kanske få fördjupad kontakt med vårt inre.

När en person berättar om sin upplevelse av ensamhet kan det vara ett tecken på depression. Särskilt om berättelsen också saknar hopp och mening. Man är inte alltid medveten om att man har blivit deprimerad. Då kan man behöva hjälp av andra för att inse det.

Men om det är en äldre människa som ger uttryck för sådana tankar, finns det en risk för att budskapet tolkas som ett uttryck för det normala åldrandet. Enligt en avhandling vid Linnéuniversitetet finns det en tydlig koppling mellan ensamhet och depression bland äldre. Dessutom är det många äldre som uppvisar symtom på depression utan att vare sig söka eller få hjälp från vården för detta. Forskaren som skrivit om detta testade en gruppintervention som minskade symtomen. Andra insatser som kan minska upplevel­sen av ensamhet bland äldre är kommunala träffpunkter och samtals­cirkel på äldreboende.

En utvärdering av träffpunktsverksamheter i Göteborg som genomfördes för ett par år sedan visar att träffpunkter har stor betydelse för deltagarnas hälsa och upplevelse av ensamhet. De två vanligaste skälen till att gå till en träffpunkt var för att delta i aktiviteter och för att träffa andra. Så gott som alla upplevde att de mådde bättre efter att ha börjat gå till en träffpunkt (96 procent). Majoriteten upplevde en positiv påverkan på sin psykiska hälsa och sociala kontakter. Många uppgav även en förbättrad fysisk hälsa kopplat till detta sammanhang.

De kommunala träffpunkterna upplevdes som kravlösa sammanhang som är öppna för alla i och med att det inte kostar något att gå dit. Att regelbundet gå till en träffpunkt bidrog till att skapa ett nytt socialt sammanhang. Det faktum att träffpunkterna ofta finns i ens närområde bidrar dessutom till att skapa sociala band till platsen där man bor.

I intervjuer med deltagare kom det fram att träffpunkterna hade bidragit till att bryta social isolering bland både yngre och äldre män och kvinnor. Detta var också något som personalen vittnade om. Många får nya vänner och hittar även nya partners via de kommunala träffpunkterna.

Berättelsen om kvinnan i början av den här artikeln är hämtad från följeforskning av ett projekt kring livsfrågor på ett äldreboende. I projektet genomfördes en samtalscirkel som först leddes av en präst och senare av ett par undersköterskor. Deltagarna träffades cirka fem till sex gånger per halvår. I början bjöds enbart personer in från de somatiska avdelningarna, men mot slutet även de som bodde på demensavdelningarna. Frågan är vad en sådan här, relativt begränsad aktivitet kan betyda för de äldre.

Enligt Erik H Erik­sons teori om människans psykosociala utveckling handlar den sista utvecklingskrisen om att kunna omfamna sig själv och sina erfarenheter för att uppnå jagets integritet. Samtal kan hjälpa till i den processen. Som äldre behöver vi knyta ihop oss själva med minnena från det liv vi har levt. Vi har ett behov av att dela med oss av våra berättelser, men har inte alltid ett forum för det.

Mina tankar efter att med hjälp av intervjuer och observationer ha följt det här projektet är att deltagarna uppskattade samtalet med de andra som bodde på äldreboendet. Genom att samtalscirkeln återkom utifrån givna ramar, utvecklades ett forum att prata där deltagarna kunde välja att dela med sig av sina berättelser eller inte. De som hade svårt att prata kunde sitta med och lyssna och på så vis ändå delta i samvaron.

Samtalet i grupp skapade en känsla av sam­varo – ett möte med personer med gemen­samma referenser som befann sig i samma livssituation. Samtalet blev ett sätt att dela sin värld med andra, vilket minskade känslan av ensamhet.

Det upplevdes särskilt värdefullt att få träffa personer som bodde på olika avdelningar, för att det vidgade kretsen av sociala kontakter. För alla har inte turen att omges av personer som de kan prata med på den avdelning där de bor.

Exemplen visar att det går att minska upplevelsen av ensamhet både bland äldre som bor kvar i sin vanliga bostad och bland äldre som har flyttat till ett äldreboende. Därmed inte sagt att vi helt kan ta bort känslan av ensamhet. För på ett existentiellt plan är vi alla ensamma.