Musik är mycket mer än bara guldkant

Att musik kan ha en positiv inverkan på hälsa och välbefinnande är en kunskap lika gammal som människan själv. Musik kan lindra smärta, oro, ångest och depression. Musik kan pigga upp och lugna ner och stärka trivsel, samvaro och gemenskap.

På många håll runt om i Sverige används musik som ett regelbundet inslag i äldre- och demensvård. En del bokar musiker som kommer och underhåller på boendet, eller så ordnar personalen själv med allsång, dans, musikquiz, digitala konserter eller någon annan trevlig samvaro kring musik.

Vissa verksamheter har implementerat vårdarsång, en evidensbaserad metod där vårdare sjunger för eller tillsammans med personer med demenssjukdom som är under omvårdnad. Den är utvecklad av forskaren Eva Götell för 20 år sedan. Att den fungerar bekräftar flera upprepade studier. Vårdtagaren blir lugnare, gladare, mer närvarande och mindre aggressiv, och kommunikation och samarbete fungerar bättre.

Det flesta av de här satsningarna bygger dock på att det finns eldsjälar som driver på. Många i vårdpersonalen känner sig obekväma med att sjunga själva, vilket egentligen inte är så konstigt. De är inte anställda för sina musikaliska förmågor och har oftast inte fått någon utbildning i hur de kan använda musik. Det finns också hindrande attityder om att kultur är svårt, eller fint, eller något som ska utföras av proffs och experter.

I en just nu pågående uppföljning som Betaniastiftelsen gör av en utbildning i kultur och hälsa för personal i äldreomsorgen, säger många av de intervjuade att de aldrig har tänkt på att musik är kultur. Konserter är kultur. Att gå till biblioteket eller på teater, det är kultur. Men det man gör själv ser man inte som kultur. Många blev lättade av att få veta att det inte alltid behöver bokas någon expert, utan att man kan göra mycket själv.

Analysen av intervjumaterialet är inte klar än, men en annan stark tendens är att de som gått kursen kommer tillbaka till sitt arbete fulla av entusiasm och ny kunskap. Däremot får de inte alltid gehör från kollegor och ledning. Attityder av att det ”finns viktigare saker att göra än att sitta och sjunga” kan stå i vägen. På det sättet blir musiken beroende av eldsjälar, och tillgången till musik för de äldres del, en fråga om slumpen och personalens godtycke. Det är inte jämlik vård.

Rikligt med forskning visar att det finns stora vinster med att implementera musik i vård och omsorg, både för patienter, boende och för personalen, som får en bättre arbetsmiljö. Till exempel har korttidssjukskrivningar gått ner och personalen har blivit tryggare samt känt mer glädje och kompetens i jobbet.

I ett projekt på Capio sjukhusavdelning för palliativ slutenvård har man haft musikterapi en till två dagar i veckan under två års tid. I utvärderingar med personalen framhöll de bland annat just glädjen som spreds av den klingade musiken på avdelningen:

”Glädje som sprids. Musik på avdelningen bidrar till en trevlig avslappnad miljö.”

”Ett trevligt inslag och förhöjer livskvaliteten för en patient. Även ett trevligt inslag på hela avdelningen.”

”Det ger avslappnad känsla och miljö.”

Det framkom också att musikterapeuten var en uppskattad del i teamet som kunde bidra med ett annat perspektiv på patienterna, både vad gällde musiksmak och deras livsberättelse. Däremot var personalen mer tveksam till att själv ta sig an musiken:

”Jag använder ju musik ganska mycket i mitt jobb /…/ men jag har ju ingen bred kunskap”.

”Det är ju en specifik yrkeskategori, som man kan ta smådelar ifrån beroende på vilken annan yrkeskategori man har. Men man kan inte ersätta specifikt hela den yrkeskategorin”.

”Det blir ju också så väldigt begränsat, tänker jag, för förut har vi ju gjort, jamen om nån är lite orolig så försöker man sätta på nån lugn musik, men det är inte alltid liksom rätt.”

Här framkommer alltså återigen inställningen att musik är en fråga för experter. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Inom äldreomsorg finns goda erfarenheter av både och. Till exempel har Sundbybergs stad numera två musikterapeuter som kan möta de boende utifrån sin yrkeskompetens samt inspirera, stötta och handleda vårdpersonalen i hur de kan använda musiken som ett sätt att kommunicera och skapa trivsam samvaro.

Även anhöriga kan använda musik som stöd, både vid demens och i palliativ vård. Flera studier visar att när anhöriga till personer med demens sjunger med och för sin närstående, eller lyssnar
på musik som personen tycker om, blir det bättre kontakt. Personen blir lugnare och mer närvarande och även den anhöriga själv mår bättre.

Just nu pågår I, en stor internationell studie med bas i Norge där anhöriga till personer med demens instrueras i hur de kan använda musik med sin närstående för att få till de där stunderna av kontakt och trivsel.

Resultaten är hittills positiva och bekräftar vad tidigare studier har visat: att gemensamma stunder kring musik skapar ökat välbefinnande och mätbart sänkta stressnivåer, hos både personen med demens och den anhöriga.

Hur kan det då komma sig att musik har en så stark påverkan på människan? Det finns många sorters svar på den frågan. Man kan hänvisa till neurovetenskapen som visar att musik aktiverar hela hjärnan och stimulerar minnen, känslor, motivation, uppmärksamhet och språk. Lugn-och-ro-hormonet oxytocin och belöningssystemets dopamin kan öka och stresshormonet kortisol kan sjunka. Musik kan förstås även irritera och störa, men oftast rapporterar folk om positiva upplevelser.

Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan man lyfta fram hur musik stärker en positiv självidentitet, en känsla av att vara mer än sin sjukdom eller diagnos, att vara en hel människa. Musik väcker minnen. På äldre dagar är det viktigt. Att få minnas är ett sätt att bli påmind om vem man är och har varit, om det liv man har levat, kanske försonas med hur det blev. Kanske tillåta sig att känna stolthet.

Musik handlar nästan alltid om relationer. Man skapar musik tillsammans, lyssnar tillsammans. Även om man lyssnar ensam så har forskning visat att det ofta uppstår ett slags som-om-relation med själva musiken. Och kanske att just känslan av gemenskap är en av de största vinsterna med att använda musik i vården, inte minst viktig i ljuset av den faktiska och existentiella ensamhet som många äldre rapporterar om.

Att engagera sig i musik kan också stärka känslan av att vara kompetent. Det här är viktigt inte minst för äldre män, som ofta har knutit sin identitet till kompetenser som kanske hörde yrkeslivet till eller som förutsatte att vara kroppsligt stark.

Forskning har visat att män riskerar att hamna i skymundan i äldreomsorgen. Aktiviteter är ofta upplagda på ett sätt som passar kvinnor bättre. Att ha särskilda herrfrukostar, gubbluncher, musiklyssningsgrupper för män eller på andra sätt ge männen en möjlighet att samlas kring ett intresse, kan motverka ensamhet och depression hos just männen. Och det behövs. För äldre män är överrepresenterade när det gäller suicid.

På många håll ses musik som en guldkant. I den kurslitteratur som ingår i vårdutbildningar för undersköterskor och annan vårdpersonal i äldreomsorgen, nämns dock musik som en lättillgänglig och effektiv vårdåtgärd. I bpsd-registret står det att musik kan lindra bpsd, vilket står för beteendemässiga och psykiska symptom och kan handla om bland annat ångest, oro, rastlöshet och hallucinationer som många med kognitiv diagnos har.

I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för demensvård rekommenderas ”strukturerade insatser med sång, dans och musik” och i riktlinjerna för palliativ vård rekommenderas ”insatser av utbildad musikterapeut”. Det finns en mängd studier som visar på musikens och musikterapins effekter. Ändå väljer beslutsfattare att lämna implementeringen av musik som vårdåtgärd åt slumpen och eldsjälarna.

Med tanke på de möjliga vinsterna för både de äldre och för personalen och arbetsklimatet, är det en gåta.