Handfestival på äldreboendet

I aktionsforskning distanserar sig inte forskare från den verksamhet eller det område som de studerar. Forskningen sker i samverkan med målgruppen.

Vi som aktionsforskar vill ha en direkt och omedelbar påverkan på forskningsområdet, samtidigt som vi systematiskt lär oss mer om det. Jag berättar här om vad som hände när vi bedrev aktionsforskning i form av en kulturfestival på ett äldreboende. Syftet var att minska lidande relaterat till döende, död och sorg genom att pröva nya metoder. Vi har medvetet valt att inte uppge vem som är konstnär, forskare eller personal. Alla deltar på jämlika villkor.

Handfestivalen handlar om möten som uppstod under ett deltagarbaserat konstprojekt på Mälarbackens äldreboende i Stockholm 3 december 2018. Den växte fram som en idé under vårt konst- och designforskningsprojekt vid namn På plats och ägde rum varje vecka på Mälarbackens äldreboende under drygt ett år.

”Anna sitter i sin rullstol tätt intill ett av de åtta små runda bord som är uppställda i äldreboendets gemensamma vardagsrum. Hennes stora, starka händer greppar ändarna på armstöden. Anna kan inte se eller höra mycket längre. Den unga konstnären vid samma bord har precis vikt en grön origamipapperstrana, som hon erbjuder Anna. En av Annas vanliga vårdare har gjort en annan trana i samma färg. Anna tar båda tranorna och med långsamma rörelser, och lite ryckigt, leker hon med tranorna, sveper dem upp och ner, låter dem glida ifrån varandra och mötas igen. Hennes stora händer döljer tranorna. Anna brukar inte säga mycket. Men i dag både deltar hon och pratar. Hon talar om när hon var medlem i Sveriges damlandslag i handboll. Hon berättar om hur bra det känns att vara bra på något. Hon berättar om sin son som var professionell fotbollsspelare. Hon talar om hur han måste ha ärvt sin talang för sport från henne. Konstnären och vårdaren pratar de också: om händer, barn och på vilket oväntat sätt deras liv har tagit form.”

Illustration: Jenny Soep

På plats-forskarteam spände över en mängd områden så som vård, palliativ och äldrevård, socialt arbete, design, koreografi och deltagande konstnärlig praktik. Centralt för forskningen var frågor som:

• Hur föreställer vi oss att de platser och rum som vi, eller våra nära och kära, ska bo i vid livets slut ser ut?
• Hur ser det ut, låter, smakar, luktar och känns på dessa platser? Hur ser vi på relationen mellan estetik och etik i slutet av livet? Hur påverkar materiella och fysiska miljöer kvaliteten på hur vi upplever slutet av livet?

På plats-forskarna beslutade att ta itu med dessa frågor genom att vara på plats på äldreboendet. Vi lärde känna platsens rytmer, regler, koder, konventioner och känslor genom att möta och lära känna människorna som bodde eller arbetade på och besökte platsen. Forskningsperioden pågick varje torsdag eftermiddag från klockan 16 till 17 och med tiden växte en rad aktiviteter, evenemang och samtalssammanhang fram, i nära samarbete med intresserad personal, familjemedlemmar och boende.

I konstvärlden kallas denna typ av praktik deltagarbaserad konst, även känd som social, processuell eller kontextuell konst. I stora drag handlar deltagande konst om att människor blir direkt involverade i konsten och den kreativa processen. I stället för att bara betrakta konsten blir de själva en del av konsten. Det är deltagandet som gör det till konst.

Under på plats-perioden blev en sak mycket tydlig. Vissa av personerna på äldreboendet hade alldeles för mycket att göra, deras händer var ständigt sysselsatta med något, medan andras händer var stilla och hade alldeles för lite att göra. Vårdarnas händer arbetade alltid hårt – det var städning, bad, klädsel, matlagning, medicinering – medan de boendes händer vanligtvis låg sysslolösa och väntade på att någon annans händer skulle rengöra, bada, klä, mata eller dela ut medicin.

Det rådde en grundläggande obalans i tid, makt och handlingskraft. En av drivkrafterna bakom festivalen var att händerna fick jämlika upplevelser. Oavsett om det var en boendes, forskares eller personals händer, och även om det bara var medan evenemanget pågick.

”Sjuksköterskan Maria tar Toves högerhand i sin och vänder försiktigt handflatan uppåt. Kristine låter sin hand glida under den som stöd och lägger märke till den kalla, papperstunna huden och känner de tunna benen i Toves hand. Kristine som precis lärt sig att spå i händer, gör nu det för första gången. Hon studerar med stor noggrannhet en enda, lång, obruten linje i Toves handflata. Efter att ha konsulterat sina anteckningar från utbildningen i spåkonst ser hon upp mot Toves blekblå ögon och säger med stort allvar: ’Du har en mycket lång livslinje’, på vilket Tove svarar ’Ja, det vet jag redan. Jag är hundratvå år gammal’. Alla skrattar gott åt detta. Tove ler och lyssnar intresserat när sjuksköterskan Maria senare blir erbjuden att få framtiden utläst i sin hand.”

Illustration: Jenny Soep

Handfestivalen blev en möjlighet för personal, boende, familj, vänner, konstnärer och forskare att kunna träffas under någon timme och tillsammans uppleva en mängd olika hand- och beröringsaktiviteter. Aktiviteterna utfördes precis som vid en festival, det vill säga alla aktiviteter pågick samtidigt: måla naglar, trolleri på nära håll, gitarrspel, handmassage, spå i händer, lermodellering, teckning, origami samt stickning eller virkning. De som hade mindre möjlighet att aktivt använda sina händer fick känna på luddiga dukar, stressbollar och studslera eller andra interaktiva taktila upplevelser.

Några av oss som ledde aktiviteterna är professionella inom konstformen – exempelvis trollkarlen, musikern, skissartisten och massörerna – men i huvudsak är vi alla amatörer. Det framgick av vårt ganska usla sätt att måla naglar, undermåliga virkning och oförmåga att spå i händer. Men det var inte det som var viktigt, för Handfestivalen blev ett tillfälle där oväntad begåvning plötsligt visades upp.

”Cilla brukar vanligtvis vara lika stillsam och tyst som en staty, en liten och framåtböjd staty. Ändå sitter hon där vid garnhantverksbordet och virkar intensivt bredvid den seniora vårdforskaren Connie, en småväxt dam med stor personlighet. Cillas fingrar flyger snabbt över garn och virknål när hon virkar blomma efter blomma i en rasande fart i en mängd olika färger och storlekar. Aazam, en vårdare, tittar förvånad på från ett av de andra borden: ’Titta, titta bara på Cilla, titta vad hon kan göra. Imorgon ska jag köpa henne lite garn och några virknålar så att hon kan fylla sitt rum med många blommor’.”

Handfestivalen blev en mötesmaskin, en upplevelsegenerator, en konversationsfabrik; den kombinerade vardaglighet med speciella egenskaper, gemenskap med intimitet, och utmanade försiktigt vanliga koder och beteenden på äldreboendet och omkalibrerade tillfälligt relationerna mellan personal och boende. Tyst, implicit och explicit kunskap kommunicerades via ett enkelt flöde mellan handling och upplevelse, genom att tala och lyssna, mellan att lära ut och lära sig och mellan att ge och ta emot.

”Iklädd en prydlig lila uniform, med det korta sandfärgade håret instucket bakom öronen, sitter Mia mittemot Eliza vars ansikte ramas in av det vita spröda håret. Hon är nästan blind och Mia tar försiktigt hennes händer. Det lilla bordet mellan dem är täckt av klargul plast och en av rad röd, blå och grön modellera. Varje klump lera är präglad av de olika händer som har lekt med den under dagen. Mia guidar Elizas händer mot leran och Eliza kommenterar hur sval och slät den känns. När hon börjar hantera den säger Eliza: ’Ser du, du kan fortfarande leka i mörkret!’. Mia håller med och skrattar. De sitter med huvudet tätt samman och leker med leran. Senare när Mia, som är arbetsterapeut, sitter vid ett annat bord berättar hon för de andra om Elizas historia, som hon fått höra om när de modellerade. Mia säger att hon älskar att umgås på det här sättet. I det här ganska trånga, men livliga rum, finns det så många levnadsöden som alla sammanstrålar på denna speciella plats, vid denna speciella tidpunkt.”

Konst finns redan i dag som en del av verksamheten på många äldreboenden, men då främst i form av terapi, som underhållning eller att betrakta. I sammanhang som Handfestivalen, där perception, minne och kognition tillåts vara oförutsägbara eller i ett flöde, erbjuds ett annat slags möte. Ett möte med något känt, något upplevelserikt, något som både kan hysa, och ge uttryck för något som inte kan sägas med ord