Corona och 70-plussarna

Pandemin drabbade världen och Sverige likt en i modern tid aldrig tidigare skådad tsunami. I början av 2020 rapporterades att ett nytt virus hade identifierats i Kina och en månad senare klassade Folkhälso­myndigheten smittan som allmänfarlig och samhällsfarlig. Sedan skedde en snabb utveckling av smittläget och i början av mars meddelade Folkhälsomyndigheten att det förelåg en mycket hög risk för smittspridning. Särskilt bland dem som arbetade inom äldreomsorg och vård av äldre. Anhöriga uppmanades undvika onödiga besök på sjukhus och äldreboenden.

Regeringens och myndigheternas strategi var att skydda de äldre och mest sårbara. Personer som var 70 år och äldre pekades ut som en särskild riskgrupp. I början av april beslöt regeringen att införa en tillfällig lag om besöksförbud vid landets äldreboenden. Samtidigt utfärdade Folkhälsomyndigheten Föreskrifter och allmänna råd om allas ansvar att förhindra smitta av covid-19:

”För att begränsa smittspridning bör alla vara noggranna med sin handhygien, hålla avstånd till varandra inom- och utomhus och i kollektivtrafiken och andra allmänna färdmedel, avstå från att delta i större sociala sammanhang som fester, begravningar, dop, kalas och bröllop, och att på idrottsplatser, badhus, gym hålla avstånd till varandra, undvika att resa i rusningstid, och att avstå från onödiga resor”.

För personer 70 år och äldre gällde särskilda råd:

”För att undvika spridning av covid-19 bör personer över 70 år begränsa sina sociala kontakter, undvika att åka med kollektivtrafik och andra allmänna färdmedel, och undvika att handla i butiker som apotek och matvarubutiker eller vistas på andra platser där människor samlas ”.

Riskgruppen 70 år och äldre omfattar drygt en och en halv miljon personer. Variationerna i denna grupp i befolkningen är stora när det gäller hälsa, levnadsförhållanden och livsvillkor. Bland 70-åringarna hittar man yrkesverksamma, personer med god hälsa och fysiskt och socialt aktiva personer. I gruppen finns också de som är i behov av omfattande insatser av hemtjänsten och/eller hjälp från anhöriga för att klara sin vardag. Bland 80-åringar och äldre bor cirka tretton procent av de mest sköra äldre på äldreboende.

Många 70-plussare upplevde det som ett omyndigförklarande att plötsligt utpekas som sköra och att utgöra en skyddsvärd riskgrupp. När myndigheter drar alla över samma kam minskar förstås benägen­heten att känna sig tilltalad, samtidigt som budskapet bar tydliga spår av ålderism.

Detta belyser Janicke Andersson, Lisa Ekstam och Gabriella Nilsson i en studie av hur rekommendationerna upplevdes av 70-åringarna och hur deras självbild och relation till de vuxna barnen påverkades (se även sid 47). Plötsligt blir de definierade som en riskgrupp baserat på ålder och därmed i behov av samhällets och familjens omsorg. Något som samtidigt starkt kontrasterade myndigheternas tidigare beskrivning av gruppen som allt piggare, mer aktiva och ekonomiskt starka äldre och att 70 är det nya 50!

Studien illustrerar hur samspelet mellan generationerna och relationerna förändrades under våren. Förändringarna innebar ett maktskifte där de vuxna barnen successivt övertar rätten att bestämma över de äldre. Barnen ”förbjöd” sina föräldrar att gå ut och handla och ordnade själva med inköp och andra nödvändiga ärenden. Många äldre slutade träffa sina barn och passa sina barnbarn, vilket påverkade självbilden negativt, eftersom de inte kunde upprätthålla sin roll som mor-/farförälder och förälder. Frågan som författarna reser är vad detta innebär på sikt i relationerna efter avlägsnandet av de särskilda, åldersrelaterade rekommendationerna? Kommer familjerollerna att återgå till hur det var före covid-19, eller kommer effekterna att vara långsiktiga?

Kunskap och information om covid-19 var av naturliga skäl bristfällig till en början och lämnade många frågor obesvarade. Det ledde till att rekommendationerna av många uppfattades som otydliga, något som bjöd in till tolkningsproblem. Samtidigt – i takt med att viruset spreds – ökade osäkerheten, vilket skapade ett socialt tryck kopplat till rekommendationerna.

Var de en vägledning, rekommendation eller förbud? Vilka är riskgrupperna? Hur smittar viruset? Hur kan man skydda sig? Hjälper munskydd? Vem ska skydda vem? Är det de äldre som ska skydda sig själva eller är det andra som måste se till att äldre inte blir smittade? Eller är det myndigheterna som genom sina rekommendationer ska skydda oss från att bli drabbade?

Covid-19 och dess framfart kom att dominera massmediaflödet under våren 2020 och på så vis kom också myndigheternas rekommendationer att förmedlas i ett alltmer uppskruvat tonläge. Förutom att tvätta händerna kom dominerade mantrat stanna hemma. En intressant fråga är hur kommunikationen av rekommendationerna – via myndigheter, tv, radio och tidningar – påverkat äldre personer

Hur mottogs då Folkhälsomyndighetens råd om vad var och en bör göra för att undvika att bli smittade av covid-19 av riskgruppen? I Stiftelsen Stockholms läns Äldre­centrums studie av hur riskgruppen 70+ i Stockholm hanterade pandemin framkommer att de äldre förändrade sina vardagsvanor under våren (läs mer sid 57). Framför allt handlade det om ett minskat socialt umgänge, som att umgås utomhus. Knappt var tionde umgicks inte alls med någon utanför det egna hushållet. En betydande andel hade minskat sin vardagliga fysiska aktivitet under pandemin, i en utsträckning som på sikt kan öka risken för en negativ påverkan på hälsan.

Att ändra sina levnadsvanor upplevdes av många äldre som påfrestande. Social distansering tenderade att leda till social isolering och närmare var fjärde person angav att de ofta eller nästan alltid besvärades av ensamhet och dessutom allt oftare nu än före pandemin. Det fanns också ett starkt samband mellan att uppleva besvär av ensamhet och depression.

Frågan är om de äldre ändrade sina dagliga vanor på grund av myndigheternas rekommendationer eller av andra skäl? Kan äldre ha tolkat rekommendationerna som att man måste sätta sig själv i karantän och att rekommendationer de facto var ett förbud att vistas utomhus, i affärer eller i folksamlingar? I takt med att pandemin spred sig växte det fram en kollektiv stress i befolkningen med tanke på risken att drabbas av den dödliga smittan.

Förutsägbarhet och kontroll är betydelsefulla faktorer för att förhindra att man drabbas av skadlig stress. Givet otydligheten i myndigheternas rekommendationer var förutsägbarheten beträffande pandemins utveckling och risken att smittas mycket låg. Återstår att försöka ta kontroll över situationen.

70-plussarnas beteende måste ses mot bakgrund av att det redan tidigt under pandemin stod klart att de äldre drabbades hårt och att majoriteten av de som avled var 70 år och äldre. Äldre personers benägenhet att undvika att umgås med andra, även utomhus, kan därför också ses som ett sätt att hantera risken för att drabbas av covid-19, drivet av rädsla. I det perspektivet är det förståeligt att många 70 plussare satte sig i självkarantän, undvek att gå ut och isolerade sig från andra.

Ett tydligt uttryck för hur äldre försökt ta kontroll över och hantera risker för att drabbas av smitta är att avstå från hemtjänst eller plats på äldreboende, något som redovisas i Socialstyrelsens Lägesrapport 2021. Bland personer 80 år och äldre var det cirka 20 procent färre som fick hemtjänst under 2020 jämfört med åren 2015–2019. Vidare var det betydligt fler som avsade sig hemtjänsten jämfört med tidigare år. Ännu mer talande är att ungefär 20 procent av dem som beviljats plats i särskilt boende valt att tacka nej till att flytta under 2020 jämfört med åren innan, vilket i sin tur naturligtvis innebär en ökad belastning för hemtjänsten och hemsjukvården och ytterst får konsekvenser för familj och anhöriga. Även om anhöriga medverkat till beslutet att den äldre tackade nej till beviljad plats, innebär det samtidigt att de måste svara för ytterligare insatser; en slags moment 22-situation.

Hör det till åldrandet att man över lag blir mer försiktig och mindre benägen att ta risker? Förändras personligheten på äldre dagar eller är den stabil över tid? Personlighet beskrivs ofta som en uppsättning relativt stabila mönster av tankar, känslor och beteenden. Det finns samtidigt belägg för att personligheten (kan) förändras under hela livsloppet. Exakt hur stabil personligheten är och vilka förändringar som sker hos äldre individer är däremot inte klarlagt.

En teori är den så kallade mognadsprincipen, som säger att förändring i personlighetsdrag med ökad ålder speglar en funktionell mognad, det vill säga att personligheten utvecklas och anpassas efter vad livet kräver av oss. Svensk forskning bekräftar både att personlighetsdrag har en hög stabilitet samtidigt som de också är föränderliga. Axbrink och Lindén fann att även om trenderna i personlighetsförändring inte är helt enhetliga under ålderdomen verkar det överlag som att äldre människor blir mindre utåtriktade, mindre öppna för nya erfarenheter, mindre vänliga och mindre samvetsgranna eller kontrollinriktade med ökad ålder. Men resultaten visade också en viss ökning av ängslighet bland de allra äldsta, vilket skulle kunna tolkas som en annan slags funktionell mognad, med tanke på risken att bli sjuk eller att närstående blir sjuka. Gammal är klok, med andra ord!

Avslutningsvis är frågan om man i efterhand kan förstå människors handlande under pandemins första skede. Genom tidens lins är det svårt eller rent av omöjligt att ett år senare återknyta till den stämning som fanns i samhället våren 2020 och hur den upplevdes av personer i riskgruppen. I dag finns allt bättre kunskaper om smittan, hur den sprids och behandlas. Det finns förhoppningar om vaccinations­lösningar.

Våra minnesbilder av ”hur det var”, för ett år sedan kommer successivt att adderas till dagens och morgondagens upplevelser av pandemin och fortlöpande konstruera allas vår covid-19-historia.