Coronapandemin – den globala kris som har riktat ljuset mot de äldre, mot den växande andel av befolkningen som så länge sagts utgöra en framtida utmaning att vårda och stödja. Budskapet var redan från början av pandemin tydligt: Personer över 70 år tillhör riskgruppen. Länge gällde striktare restriktioner för ”70-plussarna” än för övriga befolkningen. Men hur uppfattar de som tillhör denna grupp situationen?
Innan pandemin var vår tanke att undersöka äldre personers generella vilja och förmåga att hantera risker och kriser. De utgör en grupp som är överrepresenterade i de flesta typer av skador och som ofta drabbas hårt av yttre påfrestningar, och är därför högintressanta att studera utifrån behovet av att öka förståelsen för hur konsekvenserna för denna grupp kan mildras. Efter någon vecka med massiv mediebevakningen om den nya smittan stod det klart för oss att den rådande krisen var ett unikt tillfälle att i realtid studera äldre personers förmåga att hantera en kris där de är extra utsatta. Våra bådas erfarenheter och kunskaper sammanfogades och blev ingången till ett projekt om hur pandemin och dess restriktioner påverkat vardagen för personer över 70 år, hur de har uppfattat informationen om krisen och rekommendationerna för att minska smittspridning, samt hur deras psykiska välbefinnande påverkades av situationen.
Etikprövningsmyndigheten hade i mars 2020 öppnat en ”gräddfil” där projekt om covid-19 fick förtur, så efter någon vecka hade vi tillstånd att sätta igång. Via en Facebooksida och PRO:s medlemsbrev annonserade vi efter deltagare till både intervju- och enkätdeltagare. Gensvaret var stort och många var intresserade att delta. Under två-tre veckors tid i april 2020 intervjuades över 40 personer och närmare 1 900 besvarade vår onlineenkät.
En svaghet med urvalet är att vi endast nådde en viss typ av personer; de som har kunskap och förmåga att använda internet. Mot bakgrund av det kan resultatet inte överföras till de mest sårbara grupperna, till exempel de som bor på äldreboende. Styrkan är dock att resultatet ger en ögonblicksbild av hur den grupp som utgör majoriteten av populationen uppfattade situationen i början av pandemin.
Vi har också haft möjlighet att göra upprepade datainsamlingar. I december 2020 återintervjuades nio av de ursprungliga deltagarna och i dagarna avslutas en enkät som skickades ut till de som i den första omgången angett att de kunde tänka sig att svara på uppföljande frågor.
I vår första vetenskapliga artikel, som bygger på enkätsvar, beskriver vi bland annat hur äldre personer uppfattar informationen om pandemin. Resultaten visar att de allra flesta uppfattar informationen som tydlig (92 procent) och tillförlitlig (87 procent). Samtidigt visar intervjuerna att redan i april hade en del börja tröttna på den strida ström av information som pumpades ut via media. Tilltron till svenska myndigheter var hög men det fanns de som kände behov av att sålla bland budskapen och försöka leva någorlunda som vanlig.
Deltagarna i vår enkät uppgav att man i stor utsträckning följde rekommendationerna (nära 90 procent). Över 95 procent har också anpassat sig och ändrat sina dagliga rutiner. Det finns dock en viss ambivalens i svaren. Å ena sidan följde man rekommendationerna helt och fullt, å andra sidan fortsatte man att ”handla som vanligt”. Just det här med att själv handla sina matvaror är något som många verkar vilja hålla fast vid. Åtgärder för att mildra hälsokonsekvenser, som till exempel vid en pandemi, inkluderar beteendeförändring och effektiviteten hos dessa åtgärder bestäms av målgruppens vilja att agera samt praktiska och ekonomiska förmåga att följa rekommendationer. Det är aspekter som kan överföras till inköp av mat under pandemin och det finns en rad tänkbara anledningar till att man fortsätter att handla själv. Det kan handla om att personen inte vill, eller har kunskap om hur handling online fungerar eller inte vill vara till besvär och be om hjälp. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan det bli dyrare med utkörningsavgift. Kanske är det viktigt att få välja sina varor själv, eller så upplevs risken överdriven och genom att vidta försiktighetsåtgärder som handhygien och avstånd känns det tryggt att handla själv.
I enkäten frågade vi om olika typer av oro, dels för att isoleringen av äldre förutspåddes ha starka negativa effekter på välbefinnandet men också att det är en faktor som påverkar viljan och förmågan att hantera en kris. Här visar resultaten att tre av fem är oroliga för sin hälsa, de är alltså rädda för att blir smittade av covid-19. Men ännu fler, nästan fyra av fem oroar sig för sina anhöriga. Tre av fem angav att de tillbringade all sin tid hemma och hälften sa att de mådde dåligt av att vara isolerade. För två av fem hade det lett till nedstämdhet och en av fem sa sig ha svårt att koncentrera sig och sova, vilket är vanliga symtom på psykisk ohälsa. Resultatet visade också att kvinnorna rapporterade mer psykisk ohälsa än män; ett mönster som finns genomgående i all forskning. Det finns dock inget som talar för att kvinnor rent biologiskt är mer sårbara för psykisk ohälsa än män, därmed kan vi anta att männen antagligen mår lika dåligt under covid-19 situationen som kvinnorna, men att de har svårare att tala om det.
Att pekas ut som riskgrupp var för många något helt nytt. Tidigare forskning visar att det finns ett antal skäl till varför en äldre person inte följer givna rekommendationer. I fallet med pandemin har det visat sig att det för vissa kan vara svårt att acceptera att man är äldre och tillhör en riskgrupp, att plötsligt tvingas se sig själv som en äldre person med allt vad det innebär. ”Det är första gången jag inser att jag är dödlig”, som en intervjuperson uttryckte det. Att man känner ilska och irritation över att utpekas som riskgrupp kom delvis fram i intervjuerna, men än tydligare i enkätens fritext. Där vädras dessa tankar och frustrationen över att inte längre kunna påverka eller agera på samma sätt som förr gror.
I intervjuerna berättade deltagarna om hur de i den rådande situationen hade blivit tvungna att öka sin digitala kunskap som att lära sig använda exempelvis Skype och Whatsapp, och att handla på nätet. Det fanns en glädje i att lära sig nya verktyg för att kunna träffa barnbarn och virtuellt sitta med vid högtidsmiddagar. Och att klara att handla på nätet uppfattades som roligt, samtidigt som det minskade beroendet av andra. Denna ”boom” av digitalisering bland äldre under pandemin är något som bekräftas i andra studier och media.
Digitalisering kan främja social gemenskap som i sin tur kan stärka den psykiska hälsan. Det blir uppenbart att äldre har glädje och nytta av bli mer digitala och för att lyckas med det behövs mer information och stöd specifikt till denna målgrupp, vilket bland annat framkommer i regeringsuppdraget Bryt isoleringen som Post- och telestyrelsen, PTS, fick 2020.
För den äldre personen kan det finnas speciella utmaningar i att vidta skyddande åtgärder som är förknippade med den livsfas som man befinner sig i. Det kan handla om nedsatt fysisk och mental förmåga, men även andra aspekter som är viktiga att ha med sig när åtgärder och information riktad mot äldre personer utformas. Det finns till exempel forskning som visar att för äldre personer kan situationen här och nu vara det som är viktigast och upplevelsen av att tiden i livet är begränsad kan bidra till att personen vill ägna sig åt det som är givande i ögonblicket. Det kan också handla om att äldre har en särskild attityd till åtgärden eller att de inte uppfattar sig själva vara i fara.
För att information om risk och råd om beteendeförändring ska vara effektiv måste de anpassas till människors riskuppfattning och upplevelser och en faktor som verkar vara avgörande för framgång att de äldre får göra sina röster hörda om vilka åtgärder de kan tänkas vidta. Detta är aspekter som det funnits begränsad möjlighet att ta hänsyn till för coronarestriktionerna och trots dessa hinder tyder våra resultat på att äldre i stor utsträckning accepterat situationen och följt rekommendationerna. Att äldre personers barn och barnbarn drivit på att de ska skydda sig framstår här som en viktig faktor. Till det ska läggas att denna kris, till skillnad från andra mer vardagliga risker, drabbat alla. Som en informant sa: ”Vi sitter alla i samma båt.”
En av de främsta lärdomarna vi tar med oss är den äldre personens stora förmåga att ta saker med ro. De erfarenheter som en äldre person har med sig verkar underlätta för dem att hantera den rådande ansträngda situationen, något som antagligen även gäller i andra pressade lägen. Forskningspersonerna har resonerat i termer av att det här inte är det värsta de har varit med om och att man inte kan ägna kraft och energi åt det man inte kan påverka.
Det framstår som viktigt att inte underskatta denna grupp som under pandemin beskrivits som sårbar, men där majoriteten är resursstarka och resilienta. För att främja livskvalitet för personer över 70 och på sikt även avlasta samhället finns det uppenbara vinster i att utforma stöd i de delar där de själva upplever behov. Inom vilka områden och vad det är för stöd som är mest angeläget behöver undersökas vidare, men det vi ser resultaten av vårt projekt är behov av digitalt stöd. Digital teknik både underlättar och förgyller livet för den äldre och att lära sig nya saker är i sig själv positivt.
