Den 31 december 2019 meddelade Världshälsoorganisationen WHO att ett nytt virus hade identifierats av smittskyddsmyndigheten i Kina. Det fick namnet SARS-CoV-2 och sjukdomen som viruset gav upphov till kallades covid-19.
31 januari 2020 föreslog Folkhälsomyndigheten att smittan skulle klassas som allmänfarlig och samhällsfarlig. Sedan skedde en snabb utveckling av smittläget i Sverige, och Stockholmsområdet drabbades hårdast.
Risken för allvarlig sjukdom och död sågs framför allt i de äldsta åldersgrupperna. Som en konsekvens av detta införde Folkhälsomyndigheten föreskrifter och allmänna råd som bland annat innebar att personer över 70 år skulle begränsa sina sociala kontakter, undvika att åka med kollektivtrafik och andra allmänna färdmedel och undvika att handla i butiker som apotek och matvarubutiker eller vistas på andra platser där människor samlas. De särskilda rekommendationerna gällde fram till den 22 oktober 2020. Därefter gällde de allmänna råden för alla, oavsett ålder eller riskgrupp.
Redan tidigt under pandemin fanns en oro för att de särskilda rekommendationerna för äldre personer skulle påverka gruppen negativt med ökad risk för psykisk ohälsa, isolering och ensamhet. Samtidigt kom signaler om att en del avstått insatser från hemtjänst och hemsjukvård samt att annan hälso- och sjukvård skjutits upp. Oron fanns där, men ingen kunde säkert veta hur den äldre befolkningen upplevt och påverkats av, vad som sen skulle visa sig, den första vågen av pandemin
Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum tog då initiativ till att studera hur personer 70 år och äldre har hanterat och upplevt pandemin under våren och sommaren 2020. En enkät till 3 760 slumpmässigt utvalda personer, 70 år och äldre i Stockholms stad, skulle ringa in under vilka förutsättningar människor levt under pandemins första halvår, vad som potentiellt kan ha påverkat och hur man upplevt sin situation.
Det fanns frågor om man var ensam- eller sammanboende, hur man upplevt sin hälsa, om man haft möjlighet att ta sig ut på egen hand eller om man hade hemtjänst, hemsjukvård eller andra behov av hjälp från hälso- och sjukvården. Enkäten innehöll även frågor om hur man umgåtts under pandemin, om vardagsaktiviteter, om man upplevde besvär av ensamhet och frågor vars svar kan indikera om det finns tecken på depression.
Extra fokus las på att fånga upp personer 85+, en grupp som ofta är underrepresenterad i studier. Det gjorde undersökningen unik.
– Gruppen 70+ innehåller ganska många som är över 85 år och deras upplevelse är minst lika viktig att undersöka. Det kan vara en grupp som är svår att nå, men vi skickade extra många enkäter till just dem, säger Åsa von Berens, som är en av utredarna bakom rapporten.
Nära två tredjedelar besvarade enkäten, vilket i jämförelse med andra liknande undersökningar är ett mycket bra resultat. Samtidigt är det en tredjedel av de tillfrågade som inte besvarade enkäten, vilket är viktigt att beakta när resultaten diskuteras. Det var ungefär lika många män som kvinnor som svarade men – trots särskilda insatser – något färre i åldersgruppen (85 år och äldre) jämfört med gruppen 70 till 84 år. På grund av utformningen med en postad enkät speglar resultaten sannolikt i något högre grad situationen för personer med relativt sett bättre hälsa, och eventuell hjälp med att besvara och posta enkäten. Omvänt kan det innebära att rapportens resultat underskattar den påverkan pandemin haft på den äldre befolkningen.
Åsa von Berens och Bettina Meinow analyserade resultaten och kunde konstatera att den mycket heterogena gruppen 70 år och äldre generellt påverkats starkt under coronapandemins första halvår. Sämre psykisk hälsa hade tillsammans med färre sociala kontakter och minskad fysisk aktivitet drabbat många. De sociala kontakterna hade blivit färre och den vardagliga fysiska aktiviteten minskade. För många hade den psykiska hälsan påverkats negativt.
– En stor andel upplevde besvär av ensamhet, oftare nu än före pandemin, säger Åsa von Berens.
Samtidigt fanns tecken till positiva mönster. En hel del kunde hjälpa andra att klara sig bättre. En tredjedel använde videosamtal i större utsträckning än tidigare.
– Vi kan också se att 20 procent har hittat nya eller återupptagit tidigare intressen, säger Åsa von Berens.
Personer 70 år och äldre är en mycket heterogen grupp och undersökningen visar på olika mönster, med skillnader exempelvis mellan kvinnor och män, mellan ensamboende och samboende och mellan olika åldersgrupper. Ett exempel är att kvinnor i större utsträckning kände sig begränsade i sina aktiviteter. Det var också kvinnor som i större utsträckning upplevde det jobbigt att inte få träffa människor som stod dem nära.
– Det tyckte alla i stort sett, men ännu mer kvinnorna, säger Bettina Meinow.
Att besväras av ensamhet var också vanligare hos kvinnorna, liksom det var fler kvinnor som uppgav att de besvärades oftare av ensamhet nu under pandemin än tidigare.
Flera i de äldre åldersgrupperna uppgav att de hade minskat sin vardagliga fysiska aktivitet. Där spelade också självskattad hälsa in. Personer med sämre hälsa hade i större utsträckning minskat sin fysiska aktivitet.
Så många som en av fyra upplevde inte sin vardag som meningsfull. Det var vanligare hos ensamboende och bland personer över 85 år. Det är också den gruppen som i mindre utsträckning har ställt om till att umgås med andra utomhus, jämfört med yngre med någorlunda eller god hälsa.
– Det verkar som att de blivit mer isolerade, säger Åsa von Berens.
Undersökningen visade också att 15 procent av männen och 25 procent av kvinnorna hade tecken på depression. Tidigare forskning visar också att besvär av ensamhet kan påverka hälsan. Pandemin ger konsekvenser här och nu, men kan också få konsekvenser på lång sikt.
– Ju längre ensamhet och depression pågår desto svårare kan det vara att ta sig ur det. Och ju längre man är stillasittande desto större konsekvenser får det, speciellt när man är äldre, säger Bettina Meinow.
– Man har ju olika förutsättningar och förmågor, och olika hälsotillstånd som gör det olika lätt eller svårt att komma tillbaka efter pandemin. Där ser förutsättningarna väldigt olika ut. Och om man mår dåligt kan det vara svårt att komma ur det, även om man får en vaccinering.
I undersökningen fanns också frågorna Vad påverkade dig mest och Vad saknade du i enkäten?
– Vi fick väldigt många svar, ofta ganska långa, vilket är rätt ovanligt i den här typen av enkäter, så det fanns något man ville berätta. Vi har påbörjat analysen men kan inte säga så mycket än, förutom att möjligheten att berätta om vardagen under pandemin verkligen har engagerat, säger Bettina Meinow.
Analysen av svaren på de öppna frågorna förväntas vara klar hösten 2021.
– Det kommer att ge oss en ännu större förståelse för resultaten vi har fått fram, men också väcka nya frågor för framtiden. Vad behöver de här personerna, vad behöver man undersöka, vilka konsekvenser behöver man följa?
