Carpe diem i livets slut

Filmen Leva tills jag dör skildrar den sista tiden i livet för några kvinnor och en manlig sidekick på ett äldreboende. Deras vardag får guldkant genom en rad aktiviteter som deras energiska och påhittiga aktivitetscoach arrangerar. Ballongtennis, midsommar- och kräftfester, sminkprovning, hårvård, bakning, shopping och utflykter fyller och förgyller deras dagar. Filmen signalerar att inget är omöjligt och att även som mycket gammal är man inte bara är sjuk och beroende av hjälp, utan också en människa med tankar, känslor och behov.

Hur livet på äldreboendet gestaltar sig har vi väl alla ett slags ambivalent och känslomässigt laddat förhållande till. Bilderna av äldreboendet som företeelse har vi fått när vi följt en förälder eller annan familjemedlems tillvaro på ”hemmet”. Nya bilder läggs också till gamla som när vi följer serien Fyraåringarna på äldreboendet på tv. Under pandemin fick vi ytterligare bilder i återkommande nyhetsinslag på tv. Om hur äldre dog, avskilda från omvärlden och utan kontakt med familj och anhöriga.

För 40-talistgenerationen som står på tröskeln till att debutera i äldreomsorgen är känslan, inför äldreboendet som slutstation och livets sista boning, kluven. Dels inför att behöva flytta dit och inte längre kunna leva självständigt, dels över hur livet kommer att bli den sista tiden. Anhöriga upplever ofta samma kluvenhet. När den äldre far illa hemma, trots familjens och hemtjänstens insatser, att då vara tvungen att arbeta för att ”placera” sin förälder på ett boende föder skuldkänslor.

Kanske bottnar överhuvudtaget vår kluvna känsla inför äldreboendet i gerontofobin; det vill säga allas vår rädsla för att bli gamla och att förlora vårt oberoende.

Offentlig äldreomsorg har sina historiska rötter i fattigvården och bestod under många år av ålderdomshem. Dit flyttades äldre, psykiskt sjuka och handikappade personer som var fattiga eller saknade familj. Förhållandena på ålderdomshemmen var undermåliga och vanvård förekom ofta, något som Ivar Lo-Johansson avslöjade i sitt reportage från Ålderdomssverige i början av 1950-talet.

Det utlöste en kritikstorm av tidigare okänt slag och kom att leda till ett paradigmskifte och en ny inriktning på svensk äldreomsorg; ”från vårdhem till hemvård”. Hemmaboendepolitiken var född, och är vägledande även i våra dagar.

I dag består äldreomsorgen i första hand av hjälp i hemmet. Äldreboendet har kraftigt minskat och från millenniumskiftet fram till dags dato har cirka en tredjedel av platserna försvunnit. Det innebär att allt färre får möjlighet att flytta till äldreboende, även om de själva önskar det och upplever att bo kvar hemma inte har någon livskvalitet. De som främst kommer i fråga för äldreboende i dag är äldre ensamstående personer som drabbats av demens.

Det går inte att vara oberörd av dokumentären Leva tills jag dör. Det är en naken skildring utan tillrättalägganden som visar på livets skörhet och som ger äldreboendet ett mer konkret innehåll, av både glädje och sorg. Filmen visar Monica, aktivitetscoachen som arbetar på det privat drivna äldreboendet i utkanten av Stockholm. Kameran följer henne i arbetet och samvaron med ett gäng seniorer på boendet. Huvudpersonen är Eleonora, eller Ella som hon kallas, som vi får följa tills hon dör, strax efter att hon fyllt 100 år.

Filmen är ett tidsdokument som illustrerar att vi, även under livets sista dagar, kan finnas på sociala medier. Järngänget på äldreboendet finns på Facebook, med över 1 000 följare! Mobilen tycks vara Monicas främsta arbetsredskap, i kontakten med de äldre, deras anhöriga, arbetskamrater och sin egen familj och barn. Den illustrerar också hur hon bokstavligen och bildligt är uppkopplad till sitt arbete dygnet runt.

Monicas kamp att räcka till för alla, de äldre, deras anhöriga och för sin egen familj, framstår nästan som en manual för hur man drabbas av utmattningsdepression. Det väcker många frågor. Är hennes utbrändhet priset för att kunna ge äldre livskvalitet den sista tiden? Och innebär det att den övriga personalen inte är delaktiga i att skapa livskvalitet? Måste det finnas en aktivitetscoach eller annan särskild personal för att livets sista dagar på äldreboende ska få guldkant?

Betyder det att guldkanten bara kan förverkligas om personalen tar sin fritid i anspråk? Får även de som av olika skäl inte kan delta i de organiserade aktiviteterna också guldkantsstimulans på sitt sätt eller är det bara de tillräckligt friska som får hänga med?

Jag saknar svar på varför inte Ella får sluta sina dagar på boendet, utan skickas till sjukhus när döden närmar sig och hon har allt för ont. Det tycks inte ha varit hennes sista vilja. I filmen framkommer att man inte anser sig kunna ge fullgod palliativ vård på boendet. Det är märkligt eftersom de allra flesta av oss kommer att dö på äldreboende. En fullgod palliativ vård borde vara en självklar rättighet i vården och omsorgen i livets slut, kanske något som också kan ingå i vidare mening i begreppet guldkant?

Filmen dokumenterar livet i ett av landets närmare 2 000 äldreboenden. Jag undrar över hur guldkantsaktiviteterna bedrivs på andra boenden? Mig veterligen finns det mer eller mindre omfattande aktivitetsprogram på de flesta äldreboenden. Frågan är om det måste vara särskild personal som svarar för guldkantsaktiviteterna, eller inte? Om det är så, finns det inte en risk för att det utarmar den övriga personalens arbetsvardag på äldreboendet?

Till filmens stora förtjänster hör att den illustrerar hur äldreomsorgen kan individanpassas och vara personcentrerad. Med det som utgångspunkt borde vi alla kunna ställa krav på att få att leva livet fullt ut, när vi flyttar till ett boende!

Se filmen! Den lämnar ingen oberörd och rekommenderas till vård- och omsorgspersonal, både under utbildning och yrkesverksamma, till boenderåd på äldreboendena, till pensionärsorganisationerna och till politiskt ansvariga för äldreomsorgen i kommunerna.