Dansa med corona
Annika Bergh (red), Ajshe Zeka, Arne Johan Hegdahl, Camilla Stålner, Carola Nilsson, Christel Larsson, Doris Johansson, Elhane Murseli, Elisabet Svensson, Elisabeth Berg, Elmedina Thaqi, Elvira Ahmeti, Feras Zaben, Gunilla Andersson, Helen Oscarsson, Ingela Andersson, Inger Larsson, Ismael Khamis, Jacqueline Nilsson, Jakob Hansson, Jasmina Mesanovic, Jennie Lind, Jonna Johansson, Linda Andersson, Muzafere Murseli, Ninnie Brandt Nissmark, Rebecka Lindström, Sabahate Iseni, Sayed Amiri, Suzanne Nilsson och Zekija Jasarevic.
Kristianstads kommun 2021
Ett exceptionellt, gripande och alldeles vanligt äldreboende
Under ”47 intensiva dagar på vård- och omsorgsboendet Östergård 2”, som bokens underrubrik lyder, möter vi boendets personal genom intervjucitat och vackra svartvita foton, tillsammans med utdrag ur enhetschefens veckobrev och rubriker från medias bevakning. Boendet var det första skånska äldreboendet som drabbades av omfattande spridning av covid-19. Det började i mars 2020 – en period när det saknades tillräcklig kunskap om sjukdomen, då allt nationellt fokus låg på intensivsjukvården och äldreomsorgen saknade såväl skyddsutrustning som testmöjligheter. 14 av de 22 boende blev smittade och flera dog. Så gott som alla i personalen blev sjuka, några allvarligt och långvarigt, men överlevde.
Bokens författare är alla de som arbetar på boendet: undersköterskor, vårdbiträden, schemaläggare, sjuksköterska och enhetschef.Redaktör är kommunens kommunikatör, som också har genomfört alla intervjuerna. I förordet skriver hon om beslutet att tillsammans med personalen göra en bok om de dramatiska veckorna: ”Vi har varit med om något väldigt speciellt, något vi behöver dokumentera på något sätt. Vi har upplevt saker vi aldrig trodde vi skulle göra och jag vill att personalen ska ha något att visa för sina barnbarn i framtiden, något som förklarar vad de varit med om. Och jag vill visa min stora tacksamhet för den enorma insats de har gjort.”
Som läsare delar jag denna tacksamhet – och vill också rikta ett tack till kommunen som valde att publicera den vackra och drabbande boken och trycka den i 4 000 exemplar. Omsorgspersonalen i kommunen har enligt uppgift fått varsitt exemplar och jag hoppas att även kommunens politiker har fått boken – och läst och begrundat dess innehåll. Mig själv har den gett såväl stor behållning som starka känslor av både sorg och glädje.
I min underlagsrapport för Coronakommissionen 2020 (se även Internationellt perspektiv på smittans konsekvenser i ÄiC #2/21) efterlyste jag studier av hur enskilda äldreboenden berörts av pandemin. Vi vet från andra länder att det oftast är ett mindre antal boenden som stått för en stor del av dödsfallen, men i Sverige saknas fortfarande kunskap. Inte bara om hur många äldreboenden som har drabbats och hur hårt pandemin har slagit i olika äldreboenden, utan också om hur de äldre, deras anhöriga och personalen i de värst drabbade enheterna har upplevt situationen.
Den här boken fyller en del av denna kunskapslucka. Vi får en stark och gripande skildring av en exceptionell vardag under några dramatiska veckor med snabb smittspridning och i början stor rädsla och en hel del förvirring. Förutom svårigheterna och oron på arbetsplatsen utgjorde medias bevakning en stor påfrestning. För att ytterligare citera ur bokens förord: ”Hur kunde det komma sig att personalen på sjukhusen hyllades som hjältar i tidningarna, medan personalen på äldreboenden pekades ut som hänsynslösa smittspridare och fick skulden för utbrotten? Och hur var det egentligen att arbeta i en sådan extrem situation och samtidigt befinna sig under ett så hårt tryck från media?”
Boken vittnar om hur journalister stod utanför äldreboendet och tryckte på för att få genomföra intervjuer. Under en period anställde kommunen till och med väktare för att skydda personalen. Äldreboendet pekades ut i lokalpressen och de anställda mötte hårda angrepp på sociala medier och ibland ute i samhället.
Med hänvisning till sekretess redovisas inte hur många av de äldre som dog med eller av covid-19 i äldreboendet, vare sig under de aktuella veckorna eller nu i boken, men det uppges att dödstalen som figurerade i pressen var starkt överdrivna och bidrog till stor oro bland boende, anhöriga och allmänhet. Att inte kunna bemöta angrepp och felaktiga påståenden på grund av sekretess var frustrerande och den mediala bilden upplevdes som orättvis. Det gjorde en tung arbetssituation ännu tyngre.
”Vi har fått möta mycket hets och häxjakt. Det har varit värre än själva pandemin, för den har vi kunnat hantera”, säger en undersköterska. ”Att se våra kära boende bli så sjuka var svårt, men vi har alla verkligen kämpat och gjort allt vi kunde för dem. När vi då fick så mycket kritik i media och blev syndabockarna som dragit in corona till våra boende – det gjorde mig så ledsen”, säger en annan.
Samtidigt blir det tydligt att arbetsgruppen blev sammansvetsad i den svåra situationen
”Vi stöttade och hjälpte varandra. Vi kände oss som en ring. Och den ringen var obrytbar”. Om samarbetet blev så bra tack vare eller trots de yttre påfrestningarna är en öppen fråga, men uppenbart är att stödet från enhetschefen var avgörande: ”Chefen var med oss hela tiden, 24 timmar om dygnet. Han tittade aldrig på vad klockan var eller vilken dag när vi ringde, utan tog upp luren. Han svarade alltid och var med, både i våra tankar och i telefonen – överallt.”
Det framkommer med all tydlighet att personalen har känt stöd från sin chef, både när de arbetade och när de var hemma, smittade och sjuka. Viktigt är förstås att enhetschefen hade ansvar för en rimligt stor arbetsgrupp – cirka 30 personer jämfört med över 50 som är genomsnittet i äldreomsorgen. Men också enhetschefen uttrycker att han fick stöd från sina chefer högre upp i organisationen, vilket inte alltid är fallet.
I boken ges många konkreta exempel på uttryck för omtanke och stöd – från enhetschefen mot personal och boende, inom personalgruppen och från personal i andra delar av äldreomsorgen och från anhöriga. Det är en bild som jag inte har sett mycket av i media och det är viktigt att även den bilden av pandemibekämpningens vardag får komma fram.
Ett exempel är när enhetschefen köpte ett fång pioner så att personalen kunde dela ut en blomma till var och en av boende under en period när de uppmanades att stanna inne i sina lägenheter på grund av smittspridning och när anhöriga inte kunde komma på besök. Ett annat exempel är när nattpersonalen på ett annat boende i samma hus ringde på natten: ”Vi tänker på er. Ska vi baka en god kaka åt er? Vi kan ställa den i hissen!”
Blommor, tårtor och choklad kom från både anhöriga och kollegor i andra äldreomsorgsenheter i kommunen. ”Jag tycker vi har jobbat jättebra, men just att andra uppskattar det, ja då blir man tagen och rörd… Det gör att man får en ny kraft att jobba vidare”, säger en undersköterska och en annan betonar hur viktigt det är att få stöd uppifrån. Andra som inte fått samma stöd och gehör från sina chefer har blivit rädda. ”Och blir man rädd är man inte så snäll längre. Då tänker var och en på sitt”.
I början av maj blev de första av de boende friskförklarade. Alla tycks lika lyckliga och glada över tillfrisknandet. ”Jag var så lycklig, så lycklig. Det var så härligt. Tänk att så gamla människor klarat det”, säger en undersköterska. Och enhetschefen berättar: ”Tre boende blev friskförklarade ungefär samtidigt. När de kom ut till matsalen för att äta tillsammans för första gången trillade tårar ner för kinderna på dem. Det blev väldigt känslosamt efter att ha varit isolerade under så lång tid. Det säger ganska mycket om hur tufft det har varit och hur mycket det har påverkat dem.”
När man fick vara tillsammans igen firade boende och personal med tårta i matsalen. ”Det var som en stor sten hade fallit. Det var jättehärligt. Den dagen trodde vi aldrig skulle komma när vi var mitt i det.”
Trots den tunga situation som skildras lägger jag ifrån mig boken med en varm känsla. Det är inte ofta vi får en så ingående skildring inifrån ett äldreboende – och om en personalgrupps kamp mot ett okänt virus och för de boendes och sin egen värdighet. Dansa med coronas redaktör avslutar med förhoppningen att boken ska kunna bidra till att ”framtiden blir en aning bättre oavsett vad som väntar”.
Jag tror faktiskt att boken kan utgöra just ett sådant bidrag. Kunskapen om vardagen i ett alldeles vanligt äldreboende under en ovanligt svår period är en viktig utgångspunkt för att förbättra äldreomsorgens villkor och samtidigt en påminnelse om det goda omsorgsarbete som utan medial uppmärksamhet ofta pågår innanför äldreboendets väggar.
Boken går att köpa via Kristianstads kommuns webbplats och jag rekommenderar den varmt.
Fler lästips
Försoning när livet flyktar
Lisa Ridzéns roman om den åldrande Bo och hans hund belyser dilemman för hemtjänst, anhöriga och den äldre själv. Samtidigt är det en bok om försoning och att komma till rätta med sitt liv.
Läkarna saknas på dagens äldreboenden
Erland Olsson bok Har mamma det bra? Introduktion till äldreboendet ger en bra överblick över hur äldreomsorgen fungerar – för den som ska välja omsorg, men också för alla som arbetar med äldre eller studerar. Läkarperspektivet saknas dock, anser Töres…
Om sorgen, omsorgen och ett värdigt liv
Tvärs över avgrundsdjupa skillnader människor emellan kittar Frida Turander ihop den enda mänskligheten i sina existentiella reflektioner. I Dikter från hemtjänsten ryms de stora frågorna i tankefragment och beskrivningar från arbetsvardagen.