Försoning när livet flyktar

Bo, 89 år, ligger på kökssoffan tillsammans med sin jämthund Sixten och funderar över livet. Där startar Lisa Ridzéns bok Tranorna flyger söderut.

Bo är ensam sedan hans demenssjuka hustru Fredrika flyttade till ett boende för tre år sedan. Hans tillvaro begränsas alltmer av sjukdom och en tilltagande svaghet, som gör det svårt att gå och att hålla balansen. Bo har problem med att svälja, han ser allt sämre och han har besvär med att hålla tätt. Han bor kvar i sitt gamla hem, någonstans i den jämtländska glesbygden. Han får hjälp fyra gånger om dagen av hemtjänsten. Sonen Hans besöker så ofta han har tid.

Sixten och kökssoffan utgör centrum för Bos alltmer begränsade liv. På köksbordet står en burk, som innehåller en sjal från Fredrika, som med sin doft triggar minnena. Där ligger också mobilen, kontakten med omvärlden och Bos gamla arbetskamrat Ture. Från kökssoffan ser Bo post it-lappen som Hans satt upp i köket där det står ”Glöm inte att äta”.

På köksbordet ligger hemtjänstens loggbok, som fungerar som berättelsens motor och ramverk. Där noterar hemtjänstpersonalen sina besök  –  vad de gjort, hur Bo äter, sover och mår. Ingrid är Bos favorit och förtrogna. Hon hjälper Bo med att ta ut hunden, hämta ved till spisen, och att ta fram sjalen ur burken så att Bo kan minnas Fredrika. Däremot tycker han att Anna-Lena är en ”satmara”, vars hjälp han helst skulle vilja slippa.

Boken har två bärande och sammanflätade teman. Det ena handlar om Bos kamp med hälsan, mot beroendet av hjälp och att behålla självkänslan. Loggboken skildrar hur han stegvis får allt svårare att klara sig själv och det viktigaste; att gå ut med Sixten. Sonens jäktade besök präglas av välvilliga omsorger. Hans laddar frysen, köper gräddbakelser (som Bo inte vill ha) och att bära in ved.

Men Hans vill också att Bo ska lämna bort Sixten, att sätta upp värmen för att slippa elda i spisen och ligga i sovrummet i stället för på den hårda köks­soffan. Hans besök blir en slags tvekamp, framför allt när det gäller om Bo klarar av att ta hand om Sixten. Bo stryker därför alla noteringar i hemtjänstens loggbok som handlar om att hemtjänsten måste ta ut Sixten, när han själv inte mäktade med det. När Hans försöker hjälpa, värjer sig Bo från hans omsorger.

Den andra kampen Bo utkämpar handlar om att komma till försoning med sitt liv, något som gestaltas i en inre monolog, som rör sig både i nutid och dåtid. Tankarna vandrar till barn­domen och uppväxten och livet med ­Fredrika. Ofta tänker han på föräldrarna, framför allt den stränge fadern, ”gubben”. Varför denna kärvhet och ilska och varför så sällan ett uppmuntrande ord från fadern, frågar han sig. Med värme minns han däremot modern och hur hon alltid försökte mildra konflikterna mellan Bo och gubben. På samma sätt som Fredrika alltid varit den som gått emellan Bo och Hans.

När han tänker på Hans, känner han å ena sidan en gnagande oro och ånger, för att han själv också har varit för hård och känt samma ilska mot honom. Å andra sidan väcks ilskan av att han upplever att Hans vill ta över ”allt” och att han känner sig förminskad av sonen. Bo arbetar med att jämka ihop de här upplevelserna, eftersom han slutit en överenskommelse med sig själv, om att han inte ska överföra samma dåliga far och son-relation till Hans.

Allt ställs på sin spets när Bo en dag går ut med Sixten, ramlar och inte kan ta sig hem själv. Det avgör saken  –  Bo kan inte längre ta hand om hunden. Bo håller emot och säger att om ni tar Sixten ”då tar jag livet av mig”. Men Hans bestämmer att Sixten ska lämnas bort och Bo känner hur livsviljan rinner ut. Efter uppgörelsen om Sixten och att vännen Ture gott bort drabbas Bo av ytterligare nederlag, som när kökssoffan ersätts med en landstingssäng, han måste ha blöjor och han får tillsyn av nattpatrull.

Det är sällan som den åldrande tillvaron skildras ur en mycket gammal persons perspektiv, med tilltagande hälsoproblem och hjälpbehov. Berättelsen illustrerar den tveeggade balansgången mellan att ge och att ta emot hjälp, att anhöriga och hemtjänsten inte tar över och därmed skadar integriteten och livsviljan. Likaså att ta emot och acceptera hjälp och att inte stöta bort dem som vill hjälpa.

Berättelsen illustrerar också ett vanligt dilemma i hemtjänsten: Ska man hjälpa till att bära in ved och att ta promenader med Sixten, något som inte ingår i arbetsuppgifterna. Är det nödvändigt, för att leva upp till socialtjänstlagen? ”Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund). Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges” (5 kap. 4,5 §§ SoL).

När Bo blir helt sängbunden och livet går mot sitt slut, svävar tankarna fritt in och ut ur medvetandet. Han förnimmer bara vagt om­givningens omsorger. Plötsligen känner Bo värmen från Sixten vid sida igen, liksom att Hans håller om honom. Bo somnar in hemma, med sin älskade Sixten, försonad med sonen och med vårdpersonal vid sin sida.

Känslan när man lägger ifrån sig boken är både sorg och värme. Boken är en berättelse av hur en gammal man försonas med sig själv och sin son, innan livet flyktar. En berättelse som berör och som borde vara en självklar del i vårdutbildningarnas litteratur, finnas med vid reflektionsträffar för hemtjänstpersonal och varför inte också i Handelshögskolans bokcirkel.