Intressant länk mellan ålder och genus

Joachim Berner, företagare och författare med ett förflutet i mediebranschen, och Johan Norberg, musiker, skribent och redaktör, har skrivit boken Alla dessa dagar som kom och gick. Undertiteln lyder: Tankar om livet i den tredje åldern.

Verket består av korta texter med reflektioner kring olika teman: kärlek, skilsmässor, vänskap, metoo-rörelsen, musik, andlighet, lycka, med ett övergripande fokus på åldrande och manlighet. Ibland skriver de respektive författarna varsitt stycke kring ett tema, och några kapitel är författade av andra: Bengt Westerberg, Carl Johan de Geer, K.G. Hammar och Niklas Strömstedt.
Berättarstilen är rak, någon gång kul genom en drastisk formulering och ibland raljant genom allt för tillspetsade uttryck.

Skribenterna förklarar att boken kom till som ett resultat av deras pågående dialog och med en önskan om att öppna upp för samtal män emellan. De förklarar att de inte kommer att leverera några handfasta råd utan snarast tvivel och funderingar. Ändå finns där råd: om klädval och stil, om pensionsplanering, om relationer till yngre generationer: ”Hur pratar man med sina barn?”, råd om partnern, vänner, om att hålla kroppen i form och söka vård i tid, semesterresor, sommarhus, skaffa hund…

Gällande tvivel så är det som att textens distans gör att närvaron och nerven försvinner, jag känner inte våndan och självrannsakan även om jag läser om den. Kanske har det att göra med tempus – i berättandets eftertanke har eventuellt känslosvall lagt sig.

Det handlar också om maskulinitet, vilket jag skriver mer om nedan. Och det beror på författarnas trappstegsframställning av åldrande: de positionerar sig på flera sätt som framme, till och med redo att träda tillbaka, med en kulturell föreställning om åldrande som återspeglas i bilden av ålderstrappans krön och vändpunkt. I det följande kommer jag att fokusera just på de kulturella föreställningar om åldrande och manlighet som kommer till uttryck i boken.

Bokens första mening lyder: ”Att åldras är en svår sak. Att åldras med värdighet och välbefinnande är om möjligt ännu svårare. Ämnet är bland män fortfarande tabubelagt, och med den rimliga invändningen: Vad ska det leda till att prata om det?”. De avslutar förordet med att samtalen och boken är av betydelse inför alla dessa dagar som kommer. Här finns en tempusändring – från dagar som gått till kommande dagar. Det här tempusskiftet återspeglar ambivalens kring ålderstillhörighetens betydelser.

Författarna beskriver sig som i tredje åldern, men det är bara i baksidestexten som det finns en definition av vad de menar med detta begrepp: att man är i åldern 55–70 år, alltså endast en fråga om kronologisk ålder.

I forskningssammanhang brukar åldersfaserna definieras i relation till oberoende och ansvar för andra respektive behov av hjälp och stöd. Med tredje åldern tänks någon som inte längre har ansvar för andras försörjning och omsorg, men inte heller behöver hjälp för egen del, oftast någon som har gått i pension.

Begreppet tredje åldern ifrågasätts i forskningssammanhang, dels utifrån sammanskrivningen av möjligheter till självförverkligande, individualism, konsumism och privilegier som gör fasen till en fråga om livsstilsval, dels för polariseringen mellan tredje och fjärde åldern. Där blir ett sätt att åldras framgångsrikt och ett annat ett misslyckande, en kategorisering som dessutom bortser från de former av självförverkligande som kan finnas samtidigt som en människa behöver stöd och omsorg från omgivningen.

Kritiken handlar också om att själva indelningen i faser missar den successiva pågående utvecklingen och förändringen under en människas liv som sker i åldrandet. Berner är född 1962 och Norberg 1959. Den senare poängterar att han har börjat ta ut delar av sin pension, men fortsatt befinner sig en livsfas som skolbarnsförälder, det vill säga, med en snävt kronologisk definition kan han se sig som en man i tredje åldern, men i övrigt framstår han som någon i andra åldern: präglad av föräldraskap och arbetsliv. Också Berner yrkesarbetar fortsatt.

De beskriver tredje åldern som en fas med omställningar: att behöva acceptera att unga kvinnor är ointresserade av dem som sexuella varelser; att andra åldern handlade om att tävla och göra karriär medan det nu handlar om att stödja nästa generation, att ta rollen som mentor. Vi ska inte stå längst fram på scen, skriver de, det är inte vi som har de intressanta tankarna, vi har inte energin och entusiasmen som de yngre har.

Här återspeglas föreställningen om livsförloppet som en trappa: utveckling och formativa år som präglar självbilden, ett krön där människan (mannen) är framme, på höjdpunkten, med karriär och familj, pondus och auktoritet, och så en vändning, trappsteg nedåt. Formas, utvecklas, framåt och så träd tillbaka.

Arbetslivet går mot sitt slut, festen är slut, skriver de. Åldern innebär, en sorts facit.

Beskrivningen blir ålderistisk – hänvisande människor med kanske tjugo, trettio, år kvar av livet till ett liv i kulisserna. I stället kunde en föreställning om livslångt lärande, ständig utveckling och förändring vara gällande: att människor med olika ålderstillhörighet lär av varandra på ett respektfullt sätt, medvetet kompletterande olika styrkor och svagheter under olika faser av livet.

En motbild där ingen har ett facit, och alla fortfarande kan vara med på festen.

I föreställningen om att träda tillbaka finns genusaspekter snarare än åldersaspekter, men dessa diskuterar inte författarna. Män tar mer plats i offentligheten, män står längst fram på scenen, tar mer taltid: för många män är det bara självklart att scenen är hans, deras.

Så snarare än att äldre män ska träda tillbaka kan ett genusperspektiv uppfordra män att göra det, att aktivt avstå från privilegier för en mer demokratisk tillvaro. En del äldre män har ackumulerat kapital och resurser – pondus och auktoritet genom maskulinitetens hegemoni, men riskerar att förlora detta genom åldrandet. Detta problematiseras inte i bokens resonemang.

Vid sidan av den kulturella bilden av åldrandet som en trappa finns också föreställningar om åldrande som en tratt: livet som ung med möjligheter, som vartefter smalnar av, och avtar. Idrottsstjärnor har ett bäst före-datum vid 40 år, rockkritiker talar om vikten av att åldras med värdighet. Det gäller att visa acceptans för sin ålder, inte klamra sig fast vid ett förflutet, ha realistiska framtidsscenarios, ta in att statsministern är yngre än en själv, skriver författarna. Tempot ökar med åren, teknisk utveckling och sätten medier konsumeras gör den äldre till avhängd.

Den tekniska utvecklingen har i sig medfört att händighet som tidigare gav män en självklar uppgift inte längre har lika hög status. Tillspetsat gör de liknelser med Bockstensmannen – omgivningen ser en som gammal, ”min tid” är över.

Föreställningen ekar i beskrivningar av kroppsligt förfall, som ska hållas i schack genom träning och vardagsrutiner. Pensionering kräver planering och förberedelser framhåller författarna. Här anför de att kvinnor utvecklas i pensionsåldern, med kulturkonsumtion och vänskaper, medan män försätter sig i ett väntrum inför döden. Pension framstår som en existentiell omställning, en prövning av vem man är utan sitt arbete, och om man inte längre är behövd som pensionär.

Sammanflätningen mellan ålder och genus är intressant. Författarna menar att män och kvinnor blir mer lika med stigande ålder: manliga könshormoner minskar och kvinnliga ökar för män och vice versa för kvinnor. ”Det är inte ovanligt att äldre män ser ut som gamla tanter”, skriver de. Mindre kön mer ålder, och sex kanske blir mindre viktigt, funderar de. Hur viktigt är erektion för kvinnor och för dem själva, frågar sig Berner, kanske har män i tredje åldern andra förtjänster, kanske går det att ha ett meningsfullt sexliv utan erektion.

Män söker vård i mindre omfattning än kvinnor samtidigt som de i högre grad drabbas av vissa sjukdomar. Mäns vårdkostnader blir högre – de konsumerar dyr specialist- och sjukhusvård till skillnad från kvinnors billigare primärvård. Författarna uppmanar män att gå till doktorn, att ta ansvar för att hålla sig i fysisk form. I ett kapitel berättar de om hur den egna kroppen påmint dem om livets ändlighet.

Är det ok för en man att vara svag, frågar sig författarna också. Nej, blir det lakoniska svaret. I skarpt läge förväntas män vara starka. Redan tidigt får män lära sig att kvinnor föredrar spännande män, om än det kan ses som attraktivt med mjukhet och inlyssnande.

Gällande könsroller råder djungels lag, skriver de. En man kan få snyfta till rörd av en skönlitterär bok eller en romantisk slutscen på en film, men samme man tillåts inte bryta ihop och grina vid däckbyte mitt i rusningstrafik. ”Om inte jag biter ihop och byter däck i Fredhällstunneln, vem ska då göra det?” resonerar de. Här gestaltas ett dilemma: att känna krav och förväntningar om en förändrad öppnare manlighet, att vara mjuk, prata känslor, vårda relationer, visa omsorg – men fortsatt ha förväntningar på sig om att vara det ”starka könet”.

Boken inleds med ett kapitel om metoo-rörelsen, där de beskriver sig själva som ur synk med värderingsförskjutningar. När det känns svårt att hänga med i nya outtalade regler för könsumgänge påminner de sig att deras farföräldrar och pappor i sin tur påverkat dem själva – men också att de i sin tur, även om de med åldern ser sig som mer trögföränderliga, står för en annan syn än tidigare generationer.

Kapitlet om youtoo, som det heter, sticker ut inte minst genom att författarnas offentliga persona blir en del i läsningen. Berners fall i offentligheten, utpekandet i mediedrev, omprövningen, blir resonansbotten. Här formuleras en vilsenhet – vilka skämt är okej att dra för en man utan att framstå som ”årets gubbslem”, undrar de, och anför: att uppträda ”chevalereskt” kan aldrig vara fel.

Med en raljant formulering slår de fast att även en tuff Umeå-feminist vill bli behandlad som en drottning. I andra kapitel ger författarna råd om komplimanger: kvinnor i tredje åldern behöver få höra smickrande ord om sitt utseende, och få känna sig åtrådda och älskade – säg att frisyren är fin, även om det är samma klippning som de senaste 40 åren, säg att jeansen sitter bra och säg att ”det är obegripligt att brösten kan vara så spänstiga efter alla dessa år”.

Komplimanger är bra för de har gott uppsåt, skriver de. Samtidigt är det påfallande att komplimangerna som föreslås knyts till det yttre, och därigenom förstärker betydelsen av kvinnors utseendekropp – inte funktionskroppen.

Vad händer med kärleken och begäret den dag brösten inte längre är spänstiga? Finns åtrån endast till den kropp som är fast och smidig? Vad säger det i så fall om åldrande?

Flera av männen som kommer till tals i boken har en långt yngre partner: 14 år yngre, 19 år yngre, 23 år yngre. En åldersskillnad som ibland hanteras med tillspetsade formuleringar som tar udden av eventuella synpunkter från omgivningen samtidigt som kulturella normer om ålder och relationer blir tydliga: en dotter som sägs få höra ”här kommer din morfar” då Norberg hämtar på fritids, en partner som misstas för ens dotter, och formuleringar som att hon har en gammal själ, och att det håller en yngre att leva med en yngre partner.

Men här uttrycks också en oro för att åldersskillnaden ska komma att innebära att hon måste ta hand om honom som gammal. Berner skriver att han undviker åldersskillnader i relationer, av rädsla för att uppfattas som gubbsjuk och gammal. Resonemangen visar hur normer om åldersadekvata relationer och omgivningens blickar och kommentarer gör sig påminda.

Normerna om åldersadekvat uppförande går också igen i råden om klädval: tänk snitt och passform, välj kvalitet, använd dämpade färger – kostym i grått eller blått, värdig stil. Se upp med skojiga mönster, uppmanar författarna. Beskrivningarna av dämpade färger känns igen från hur äldre kvinnor uppmanas tona ner sina färgval: inte klarrött utan vinrött. Se upp med skojiga mönster är en intressant ledtråd.

I de intervjuer jag gjort med kvinnor om åldrande, med utgångspunkt från kläder i garderoben, understryker flera att de tycker om just kläder de beskriver som kul, kläder som sticker ut med mönster och färg. Stilvalen kan tolkas i termer av balanserandet mellan att passa in och sticka ut, vara lik och unik, där roliga kläder blir ett sätt att bejaka kreativitet med estetik, och fortsatt synlighet, medan normer om att tona ner, dämpa, välja kostymens uniform signalerar acceptans för ålderstillhörighet och maskulinitet.

Framställningen i Alla dessa dagar kan, som jag visat ovan, läsas som ålderistisk i en återkommande anmodan om att dra sig undan och lämna över till yngre generationer. Själva rådgivningsgenren för äldre fokuserar ofta på livsstilsval: motion, diet, stress – för att motverka åldrande och bevara oberoende i kontrast till fjärde ålderns beroende av andra.

Råden och själva positioneringen i tredje åldern har en klassmässig slagsida: privilegium och ekonomiska resurser. Det genomsyrar framställningen, där varumärken som Moncler, Louis Vuitton, Porsche – och sommarställen på Österlen blir signaler om klasstillhörighet.

Författarna nämner på sina ställen betydelsen av klass och ekonomi, som då de skriver: ”Den som växer upp med silversked i Djursholm har ett utgångsläge högt ovan den yngling som delar rum med fyra syskon och drar sig fram på hörntänderna från en lägenhet på två rum och kök, med rondellglimt, i Hallonbergen.” Formuleringen blir raljant, tillspetsad, med en humor som exkluderar.

Påbuden om att tänka på sin hälsa och motionera riskerar att bli ett tillskrivande av ansvar och kontroll, som missar såväl det genetiska lotteriet som klassmässiga privilegier.

Läsningen påminner om att manlighet är under förändring: Normer, värderingar, makt och status – maskulinitet är under omprövning. Omställningen återspeglas i samtidsdebatten där begreppet toxisk maskulinitet återkommer. Men omprövas åldrande manlighet i Alla dessa dagar? Pensionering framställs i boken som att behöva ompröva sin plats i tillvaron och tredje åldern som en tid av att träda tillbaka och dra sig undan.

Åldrande framstår som kroppsligt förfall, en förlust av styrka och ork, och en förlust av maskulinitet. Narrativet är på flera sätt en upprepning av redan etablerade bilder av åldrande – inte minst utifrån analogierna med ålderstrappan eller den begränsande tratten för människors möjligheter till val. Författarna skriver också fram en på flera sätt stereotyp bild av könstillhörighet, inte minst i beskrivningen av kvinnligt och manligt: kvinnor och utseende – män, prestation och karriär.

Författarna är jämförelsevis unga. Här kan författarna sägas skriva in sig i en tradition. Texter med råd till den äldre personen liksom verk med beskrivningar av vad ålderdomen innebär, många gånger med en framskrivning av ökad erfarenhet och vishet med högre ålder, är ofta skrivna av jämförelsevis unga personer, människor i sextioårsåldern. Som Sven-Erik Liedman uttrycker det i boken I november: om åldrandet: ”Då skriver man inte riktigt inifrån utan föreställer sig snarare hur det är att bli äldre”.

Författarna Berner och Norberg intar aktivt och medvetet positionen av tredje åldern, det vill säga en position av att vara gammal, låt vara yngre äldre, låt vara enbart som kronologisk markör. Deviser som: ”vi är inte gamla”, ”vi är fortsatt unga”, som annars dominerat medierade konsumtionsdiskurser om åldrande vänds här till: ”vi är äldre, vi är i tredje åldern”.

Hur kan detta förstås? En möjlig tolkning är att detta aktivt och medvetet görs som ett sätt att uppvärdera och omfamna åldrande, där identitet som äldre annars på många sätt varit stigmatiserande.

Å andra sidan finns en samtidsdiskurs där 70 beskrivs som nya 50, utifrån förbättrade levnadsvanor och livsvillkor. I förlängningen kan det kanske framstå som odramatiskt att beskriva sig själv som gammal redan i sextioårsåldern: en kontrast till den åldersängslighet som författarna menar att samtidens innerstäder präglas av. En alternativ läsning kan vara att göra en appropriering av ålderstillhörighet nödvändig då texten är skriven ur positionen framme, vis och erfaren person som ger råd till yngre.