På scenen sjunger Petter Josteus Leende guldbruna ögon och spelar gitarr. Publiken vaggar med i sången, redan uppvärmda av en halvtimmes fartfylld teaterföreställning. Nu kliver Katarina Persdotter Jäder fram till en äldre man och bjuder upp. Han tvekar inte, utan reser sig upp och dansar i väg med henne på ett engagerat sätt som får hela publiken att le. Några utbrister i glada tillrop.
Vi befinner oss mitt i Kristinehamn, där äldreboendet Kolgårdens sällskapsyta dagen till ära har förvandlats till en teaterlokal.
Sandra Englund, chef på Kolgården, dukar inför fikat som följer på föreställningen. Foto: Enikö Szurkos
De två skådespelarna har snabbt byggt upp scenen med enkel och effektfull rekvisita. En gammal radioapparat, ett litet bord och en klädstång som de också kan gömma sig bakom och förvandlas till nya karaktärer. Här spelas publikens olika minnen upp både spontant och tillsammans med inövade scener.
Det är andra gången Katarina och Petter står inför samma publik. I anslutning till första föreställningen, för en knapp vecka sedan, bad de om att få höra publikens egna berättelser och minnen. Nu väver de in dessa i föreställning nummer två.
– Visst har du åkt skidor? frågar Petter en av männen närmast scenen. Hans fru svarar:
– Mats har åkt Vasaloppet.
Vilket år var det? frågar Petter vidare och böjer sig fram mot Mats, som har svårare att prata.
– 1977, säger Mats och hans fru lägger till:
– Han åkte med kungen.
Petter upprepar budskapet så att hela publiken får höra ordentligt, vilket leder till en spontan applåd.
Minnen och sinnen har spelats på äldreboenden i alla Värmlands 16 kommuner, och teaterturnén har även studerats av forskare från Karlstads universitet, under ledning av Satu Heikkinen, docent i sociologi. De har intervjuat ett tjugotal äldre personer som har sett pjäsen, samt både personal och skådespelare.
– Vi ville fokusera på äldres upplevelser och också förutsättningar för den här typen av kulturupplevelser. Det här teaterprojektet är unikt i sitt slag och har turnerat i nästan hela Värmland. Det ville vi gärna följa.
Publiken ropar och klappar händer när Katarina Persdotter Jäder bjuder upp till dans. Foto: Eniko Szurkos
Tidigare forskning har redan visat att olika kulturupplevelser leder till ökat välbefinnande på olika sätt, berättar Satu Heikkinen. Men hon påpekar också att ett alltför instrumentellt perspektiv och strikt fokus på hälsa riskerar att missa centrala delar i vad en kulturupplevelse innebär. I stället vill hon slå ett slag för kulturupplevelser som en grundläggande mänsklig rättighet.
– Kultur har ett värde i sig som något identitetsskapande. Det kan stärka och förändra identiteter.
I analyserna, som kommer att landa i både en rapport och vetenskaplig artikel, tar forskarna upp olika aspekter av de äldres upplevelser av teaterföreställningar.
Åsa Karlin är regissören som månar om att äldres egna berättelser lyfts. Katarina Persdotter Jäder är skådespelare och producent, och har bott i Värmland i många år. Foto: Eniko Szurkos
I den gestaltas alltså minnen på ett konkret sätt genom kroppsspråk och rekvisita. Subjektet, jaget, lyfts fram och blir intressant, förklarar Satu Heikkinen.
– Vi har sett att många uppskattar att det kommer någon utifrån, som intresserar sig för dem och deras minnen. Ett överraskande resultat var också vilken betydelse det hade att det var professionella skådespelare. Många tog upp att det var oväntat och gav en känsla av att vara värdefull.
Enligt Satu Heikkinen är det ett välkommet grepp i föreställningen att skådespelarna även berättar om sina egna minnen.
– Det är viktigt för att det ska bli ett mer likvärdigt möte mellan skådespelarna och de äldre.
Kultur är en del i att skapa social delaktighet. Vilka möjligheter äldre ges till kulturupplevelser ser väldigt olika ut på olika orter, är forskarnas bild efter intervjuerna
– Det förekommer en hel del ensamhet och tristess på boendena. Medan vissa boenden förefaller sakna kulturaktiviteter, har andra regelbundna arrangemang. Skillnaderna är stora.
På Kolgårdens äldreboende visar chefen Sandra Englund en broschyr med olika programpunkter som äldre kan delta i. Hit kommer ofta musiker och andra kulturutövare och erbjuder sina tjänster, ofta som volontärer. Några återkommande gäster är dragspelsklubben Gladan där äldsta medlemmen är 98 år. Men just teater är något speciellt, betonar Sandra Englund, som själv har spelat i ungdomsåren. Därför var hon snabb på bollen att boka den aktuella pjäsen när möjligheten gavs.
– Jag vet vad teater kan ge. Det berör, väcker minnen, för en tillbaka till en annan tid. Det är något som tar sig in i hjärtat…
Nu är föreställningen slut och personalen hjälper till när publiken ska flytta till en annan del av lokalen, där fikat står framdukat. I dag är även pjäsens regissör, Åsa Karlin, med i publiken och slår sig ner vid ett bord, för att få tillfälle till lite eftersnack med åskådarna. Hon är verksam i Stockholm men reser till Värmland då och då, för att bistå vid planeringen av föreställningarna. Föreställning nummer två är ju lite ny varje gång, eftersom den påverkas i hög grad av publikens egna minnen.
Åsa Karlin fick idén till föreställningen under pandemin, när äldre på särskilda boenden var mer isolerade än i dag. Redan från början var hon mån om att föreställningen skulle bygga på äldres egna berättelser. Dessa samlades in genom workshoppar och ligger till grund för stora delar av föreställningarna.
– Vi har velat ta fasta på minnen som man tycker om att tänka på. En del fastnar vid svåra minnen, men vi försöker fokusera på det positiva. Även när händerna har slutat fungera kan man minnas allt man har kunnat göra med dem tidigare. Som vackra handarbeten, säger Åsa Karlin.
Fikat efter föreställningen, där både skådespelarna och regissören är med, är en av höjdpunkterna där samtalet från pjäsen får fortsätta. Foto: Enikö Szurkos
En framgångsfaktor med föreställningen är att den är så lokal. Det är de värmländska berättelserna som lyfts fram, som hur det var på syfabriken i Karlskoga eller på dansbanorna runtom i Värmland.
Katarina Persdotter Jäder berättar att de genom turnén har fått ta del av en mängd olika, både hjärtskärande och värmande berättelser.
– Vi har fått höra så otroligt många historier. Det är också väldigt olika. I västra Värmland mot norska gränsen till handlar mycket om kriget och krigsbarnen. De var så nära flyktingarna och motståndsmännen.
En fördel för den lokala kopplingen är att Petter Josteus, som även jobbar som lärare, är född och uppvuxen i Värmland, där han tidigare i livet också farit runt som säljare och hört många olika dialekter. Även Katarina har bott i Värmland i 30 år, men har även nytta av sina barndomsupplevelser på en gård i Östergötland.
– Vi är en bra kombo. Han sjunger, spelar musik och kan allt om sport. Jag kan hänvisa till mitt liv på gården som barn. Nästan alla här i Värmland har någon relation till en gård.
Efter att ha spelat över 80 föreställningar på drygt 40 olika boenden i Värmland är turnén snart slut. Stödet från Kulturrådet, Postkodlotteriets stiftelse och Region Värmland, som möjliggjorde pjäsen från början, tog slut för några föreställningar sedan. Därefter har Region Värmland, Sparbanksstiftelsen Alfa och några värmländska kommuner bistått med medel för 16 extra föreställningar.
Dessa vackra föremål har Mats Sundblad tillverkat och tagit med – han står i bakgrunden också. Foto: Enikö Szurkos
Både skådespelare och regissör hoppas att Minnen och sinnen kan sprida sig till fler platser i Värmland dit de ännu inte nått ut, men även till andra delar av landet. De skulle kunna anpassa pjäsen till andra lokala förhållanden också, enligt Katarina Persdotter Jäder.
De ser att pjäsen gör skillnad. Inte bara i stunden, utan den väcker nya samtalsämnen till liv mellan de äldre, som bor granne med varandra. Personalen får också se nya sidor hos de äldre.
– Ibland känner vi verkligen att det händer något. Som när en alzheimerdrabbad trummis galant kompade Petter till en dansbandslåt, med trummvispar på kastrull. Av personalen fick vi veta att när sjukdomen tog över, hade han gått ner i studion och slagit sönder sina trummor. Han hade inte spelat sedan dess.
Vid fikabordet är det sorligt och många leenden. Skådespelarna fortsätter fråga om berättelser som berördes i pjäsen och ibland kommer något helt nytt på tal.
Mats Sundblad hade tagit med sig vackra träföremål hit som han fick visa och berätta om. Den lilla spinnrocken och en gungstol i miniatyr, har han tillverkat själv.
– Det var så roligt det här. Jag är ny här, flyttade in för några veckor sedan bara. Det är trevligt att få visa lite vad jag har gjort. Det var också kul att sjunga lite, gamla låtar man kände igen.
När Äldre i centrum lämnar Kristinehamn är fikat och samtalen fortfarande i full gång på Kolgården. Minnen är helt uppenbart en ständigt rinnande källa att ösa ur.
