Lena är expert på ensamhet

De senaste tio åren har artiklar i media om äldre personers ensamhet nästintill exploderat i antal, särskilt efter coronapandemin. En av experterna som medier vänder sig till är Lena Dahlberg.

Hon är professor i socialt arbete vid Hög­­­skolan Dalarna och har forskat om äldre per­soners levnadsvillkor sedan mitten av 1990-talet med särskilt fokus på ensamhet, social exkludering och informell omsorg. 2004 lade hon fram sin avhandling om hur ideella ­organisationer och kommuner kan stötta anhöriga i Sverige.

Vi ses i Widerströmska huset, som tillhör Karolinska institutets campus i Stockholm. Lena Dahlberg är nämligen anknuten till lärosätet som forskare vid Aging research center, ARC, vid sidan av sin professorsroll vid Högskolan Dalarna.

Några gånger i månaden pendlar hon från Falun, där hon bor, till huvudstaden. Den här gången stannar hon i ett par dagar innan det är dags att åka hem igen. Och på den korta tiden är det mycket som ska göras, berättar hon på väg till kaffemaskinen. Men hon skulle inte vilja ha det på ett annat sätt.

–  Här på ARC är det en väldigt bra och stor forskargrupp, vilket bidrar till intressanta diskussioner och man får utmana sig själv. Sen är arc så stort att man knappast kan lära känna alla här, men det finns ett enormt forsknings­fokus och många olika kompetenser.

Lena Dahlberg trivs med bäst med natur runtomkring sig. Här syns hon på den grusväg som leder till hemmet. Foto: Privat

Högskolan Dalarna är betydligt mindre än Karolinska institutet. Där har Lena Dahlberg lite andra roller också, som ordförande för Högskolans forskarutbildningsnämnd och lärare på socionomprogrammet.

–  Jag trodde inte att jag skulle fortsätta pendla fram och tillbaka på det här sättet i över 15 år, men jag trivs så bra på båda ställena.

Lena Dahlberg är lätt att prata med och det märks att hon brinner för sin forskning. Flera gånger under intervjun ursäktar hon sig för att hon är orolig att hon maler på om äldre personers ensamhet och sociala isolering.

–  Jag får ofta samma frågor från journalister och i nio av tio fall behöver jag förklara att det finns olika typer av ensamhet och hur det skiljer sig från social isolering. Det finns också ett antagande att ensamheten bland äldre personer i Sverige har ökat väldigt mycket –  vilket inte är fallet.

Lena Dahlberg förklarar att andelen av äldre personer som upplever känslor av ensamhet ofta eller nästan alltid har legat runt tolv procent, sedan 1992. Stabiliteten i förekomsten gäller både svensk och internationell forskning, med en ökning under coronapandemin.

–  Folk blir ofta förvånade och jag tror det är för att man har en bild av att var och varannan äldre person upp­lever ensamhet.

Olika föreställningar om äldre personer kan spilla över på ensamhet, vilket är tråkigt, eftersom äldre personer själva kan få den bilden om sig, påpekar Lena Dahlberg.

–  Om man tror att ensamhet är en naturlig eller ofrånkomlig del av åldrandet kanske man inte heller tycker att det går att göra något åt det.

Men Lena Dahlbergs forskning visar ­ock­­så att det finns personer som befinner sig i risk­gruppen för ensamhet. Det handlar bland annat om änkor eller änklingar och de som vårdar sin partner.

Lena Dahlberg är i grunden statsvetare och i början av 1990-talet var det demokrati­frågor hon brann för. Hon nämner specifikt den stora makt­utredningen som presenterades 1990, vars uppgift var att fördjupa kunskaperna om den svenska­ ­de­mokratins villkor och medborgarnas möjligheter att påverka dem.

– Det bubblade många spännande per­spek­tiv i samhället på den tiden. Så jag läste fri­stående kurser och sydde ihop min kandidatexamen på Stockholms universitet, säger Lena Dahlberg.

Den första kontakten med forskning och äldrespåret fick hon på forsknings- och utvecklingsenheten Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum. I mitten av 1990-talet arbetade Lena Dahlberg där ett kort tag som forsknings­assistent och hon pratar varmt om forskarna Mats Thorslund och Lars ­Andersson.

– Lars Andersson var en av dem som byg­­gde­ det svenska forskningsfältet om ­äld­res ­en­samhet och Mats Thorslund var bland annat med och initierade befolk­ningsstudien Swe­old. Vi har haft en hel del kontakt under åren.

Lena Dahlberg har varit professor vid Högskolan Dalarna i tre år. Foto: Ulrika Lundholm Ericsson

Efter sin grundutbildning och tjänsten som forskningsassistent i Stockholm valde Lena Dahlberg att åka hem till Dalarna. Väl där an­slöt hon sig till det som kallades för Dalarnas forskningsråd, en FoU-enhet som finansierades av regionen och kommunerna.

Ett tag bodde Lena Dahlberg i England ­och arbetade på Sheffield Hallam university. Det var kärleken som lockade henne dit. Hon hade träffat psykologen Kevin McKee som ­senare kom att bli hennes sambo och även han är äldreforskare. Tillsammans har de arbetat ihop i olika projekt vid Högskolan Dalarna under årens gång.

Hur är det att vara tillsammans med en annan äldreforskare?

– Vi har ju ganska olika perspektiv. Kevin är psykolog och jag är statsvetare i grunden och håller nu på med socialt arbete. Han är mer individfokuserad, medan jag tänker mer på policy och praktik. Men vi kompletterar varandra väl, även metodmässigt, och det är så klart väldigt roligt när vi någon gång får skriva en artikel ihop, säger hon och ler.

Lena Dahlberg berättar dock att hon och Kevin McKee försöker att inte prata om arbetet för mycket vid middagsbordet hemma för att inte tråka ut sin son för mycket.

När det väl var dags att lämna England bestämde de sig för att bosätta sig i Falun för att få vara närmare familjen och det kära Dalarna.

Det finns två saker som driver Lena Dahlberg som forskare. Den ena handlar om att för­bättra samhället och ta fram ny kunskap. Framför allt vill hon att det ska bli bättre för äldre personer och deras anhöriga, som ofta får ta ett stort omsorgslass. Den andra drivkraften är mer personlig.

–  Det är klart att jag får ut något personligen av att få se mina resultat användas, i exempelvis policydokument. Att ge avtryck är väldigt roligt.­ Jag tycker också att det är kul att utvecklas och utmanas lite hela tiden. Jag träffar väldigt många olika personer som jag oftast lär mig något av och jag hoppas självklart att jag kan bidra med något i utbyte.

Hennes forskning har bland annat använts som underlag för nationella strategier mot ensamhet.

–  Allt är såklart inte bara tack vare mig och mitt arbete, utan det pågår forskning om ensamhet på flera svenska lärosäten. Men det är kul att känna att man bidrar till förändring.

Sitt eget åldrande är inget hon aktivt tänker på, förutom att hon har noterat att ergonomi har blivit allt viktigare för henne.

–  Jag kan inte sitta på en vinglig stol hela dagen, eller ha en dator i knät utan att känna av det fysiskt. Man kommer inte undan med dåliga fysiska vanor längre. Men så länge jag är glad och frisk kommer jag inte att gå och gräma mig över det.

Samtidigt tror hon att hennes erfarenheter och arbete kan göra henne bättre förberedd.

–  Jag har kanske mer kunskap om informell omsorg än gemene man och vet vart jag kan vända mig för att få hjälp. Men det är inte säkert att situationen blir lättare bara för att man har kunskap om det.