De delar livets berättelser

Anders Nilsson

Frilansjournalist

Tidstypiska saker väcker minnen till liv. Foto: Anders G Wagne

Märta Engzén behöver ingen spegel. Fingrarna minns, de rullar omsorgsfullt hattens brätte och känner efter att stuket blivit rätt. Så som man vill ha det för att märkas på en dansbana. Hon poserar förtjust och möts av jubel och applåder.

Det är möte i livsberättargruppen vid Sandrinoparkens vårdboende i Linköping och dagens tema är 1950- och 1960-talen – ungdomens och det tidiga vuxenlivets årtionden för de sex damer som träffas i dag. Tillsammans med Märta sitter Siri Nybom, Margit Svensson, Ulla-Lisa Algelius, Britt Eklöf och Marianne Lohm runt bordet. Märta var först tveksam till att delta, på grund av sin dåliga hörsel. Nu skiner hon som en sol.

Att ha sociala kontakter och kommunicera med andra människor är ett grundläggande mänskligt behov. I livsberättargruppen får deltagarna tillfälle att umgås, knyta kontakter och prata om ämnen som passar dem.

Att Sandrinoparken är ett äldreboende för personer med demens blir märkbart när träffen är slut, och vissa av deltagarna behöver hjälp att hitta hem till sin egen våning. Men så länge samtalet kretsar kring 1900-talet återberättas minnen med skärpa och detaljrikedom.

– Vissa hyresgäster minns inte vad de åt till lunch och tycker att det är pinsamt att inte kunna svara på en sådan fråga. I livsberättargruppen kommer det friska fram. Det är häftigt att se hur personer som knappt brukar säga något alls börjar prata, eller släpper rollatorn och dansar när de hör Elvis, säger Christina Larsson som arbetar på Sandrino.

Hon leder samtalet i gruppen tillsammans med kollegan Monica Klang. Båda har varit med om att utveckla boendets verksamhet med livsberättargrupper som startade 2019. Initiativet togs som en reaktion på Socialstyrelsens undersökning Vad tycker de äldre om äldreomsorgen? som hade tydliggjort att ensamhet är ett stort problem för många äldre som flyttat till vård- och omsorgsboende.

Foto: Anders G Wagne

Konceptet utgår från den amerikanska psykiatern Robert Butlers tankar om reminiscens – att stimulera sinnen för att väcka slumrande minnen till liv. Det sker i livsberättargruppen med rekvisita som letats fram på Myrorna och Erikshjälpen samt musik, filmsnuttar och inte minst tidstroget fika.

Mest iögonfallande bland de prylar som hämtats upp från förrådet för dagens träff är den enorma, antika radion. Intill den ligger pärlhalsband, en handväska, ett par gamla kameror, någon grammofonskiva, en båtmössa från en uniform, nylonstrumpor, två damhattar samt en trave svartvita foton med tidstypiska motiv, kläder och frisyrer, generöst uppdragna till A3-format och laminerade.

Monica Klang, undersköterska, berättar att träffarna kan dra igång mycket känslor. Foto: Anders G Wagne

Christina Larsson och Monica Klang växlar mellan att leda samtalet framåt och att ge deltagarna utrymme att berätta. Eftersom tonåren står i fokus i dag blir det mycket prat om musik och kläder, killar och folkparker. Om den smått berusande känslan att faktiskt få hålla i någon för första gången på ett dansgolv – eller om besvikelsen när det visade sig att en kille som hade verkat intressant inte kunde dansa.

Gruppen hinner också prata om mycket annat, som hur det var att följa med mamma till sömmerskan eller att flytta till en annan stad för arbete eller studier. Om försäljningssuccén Ullastrumpan som tillverkades just här i Linköping och om en lång rad kärleksbrev över Atlanten. Ja, de finns kvar. Med sidenband om.

Alla runt bordet minns knuttarna, och även vad en spätta var. »Det var hon som satt på bönpallen!«. Foto: Anders G Wagne

Stämningen är hög runt bordet, det skämtas och skrattas. Men minnen rör inte alltid bara upp positiva känslor, betonar Monica Klang. De första åren med livsberättargrupper hände det att andra i personalstyrkan ville hålla vissa hyresgäster borta från träffarna eftersom de blev oroliga efteråt. I dag finns en samsyn om att träffarna är värdefulla även om det händer att någon blir ledsen.

– Vi har lärt oss att mottagandet efteråt är viktigt, när de kommer tillbaka till sin våning. Träffarna väcker känslor och en del behöver prata av sig. Men den helt dominerande responsen vi får från hyresgästerna är att träffarna är det trevligaste som hänt och att de vill att alla dagar ska vara så här. Och känslan av att ha gjort något positivt dröjer sig kvar även för dem som inte kommer ihåg att de varit med, säger hon.

Det finns två hattar som provas på träffen. Här får den gröna hatten pryda Siri Nybom. Foto: Anders G Wagne

Hela programmet består av sju möten med olika teman. Konceptet har skapats i ett samarbete mellan boendet, kommunens verksamhetsutvecklare och Linköpings universitet. Efter sjösättningen 2019 har Christina Larsson och Monica Klang fortsatt att fila på upplägget.

– Man märker vad som fungerar. Sex till åtta personer är lagom många, då vågar alla prata. En timme och en kvart är en lagom tid som de flesta orkar med, säger Monica Klang.

Grupperna sätts samman efter vilka deltagare som kan tänkas ha utbyte av varandra. Hyresgästerna har generellt svårt att ta initiativ till att lära känna sina grannar på boendet, men med den här typen av hjälp så kan de hitta likasinnade, konstaterar hon.

Christina Larsson, undersköterska och samordnare ser det friska hos deltagarna på träffarna. Foto: Anders G Wagne

Christina Larsson och Monica Klang har ibland varit ute och presenterat konceptet för andra, bland annat vid Demensdagarna 2024. De möter både stort intresse och mycket reaktioner av typen ”det skulle inte funka hos oss”, säger de.

Resurser krävs förstås. Rekvisitan var inte helt gratis, men framför allt blir det tydligt att det krävs både kunniga medarbetare och en verksamhet som fungerar bra i övrigt och inte präglas av kriser. De två samtalsledarna är alerta och pålästa och fångar elegant upp diskussionsämnen som dyker upp under samtalet.

– Det underlättar om man är lite historieintresserad. Ibland får vi sitta och googla i smyg under samtalet, ler Christina Larsson.

Det börjar bli dags att runda av dagens möte, vilket sker med Ann-Louise Hansons Vita rosor från Aten samt fika med radiokaka. Flera kan texten och sjunger eller mimar med. När musiken tystnar glider samtalet snabbt in på radiolegenden Lennart Hyland och hans program Karusellen. Christina Larsson får ta i för
att göra sig hörd när hon ska förklara att träffen är slut för den här gången.