Mellan filantropi och offentlig finansiering

En skickligt berättad dansk historie­skrivning visar både likheter och skillnader jämfört med svensk omsorgs­verksamhet.
Rec.
RECENSION

Gamlesagen. Mellem filantropi og velferdsstat – Ensomme gamles vaern 1910–2020.
Ida-Elisabeth Andersen & Dorrit Pedersen
Fonden Ensomme gamles vaern 2020

Vi har i Sverige dålig kännedom både om vår egen och våra grannländers sociala historia, inklusive hur äldre haft och har det. Vanligen antar vi väl att det mesta är ganska lika, runtom i Norden, men studier av Svein Olav Daatland och anmälaren, Marta Szebehely med flera har visat betydande skillnader i de äldres villkor och hur offentlig äldreomsorg organiseras. Möjligen känner man till den danska pensionärsorganisationen Aeldresagen, som har en mycket bra tidskrift med samma namn. Den granskar, ofta och skarpt, tillkortakommanden i den offentliga försörjningen av och omsorgen om de äldre.

Mindre känd hos oss är Ensomme gamles vaern, EGV, som förra året firade 110 år och då gav ut jubileumsskriften Gamlesagen, rikt illustrerad. Den berör enbart danska förhållanden, men är så skickligt skriven att jag oavlåtligt finner likheter och intressanta skillnader jämfört med svensk privat och offentlig verksamhet under epoken. EGV:s utveckling är lärorik även för svenskar. Författare är två fristående, pensionerade forskare.

EGV startades alltså 1910, av den unge pastorn Hermann Koch (1878–1941), hängiven just de äldre. Han växte upp på en stiftelseinstitution för ”bättre” äldre, där fadern var inspektör, men ogillade det patriarkala i omsorgen. I Köpen­hamns fattigkvarter såg han mängder av oförsörjda och ensamma äldre, och just distinktionen mellan den världsliga, materiella försörjningen och omsorgen, att åtgärda ensamhet och isolering, var central för honom: Det offentliga borde stå för försörjningen, men omsorgen sköttes bäst av civilsamhället. Detta är fortfarande levande frågor även hos oss, liksom förebyggande insatser och kvarboendeprincipen, tidigt lanserad också i Danmark.

Köpenhamn (och Stockholm) hade under 1800-talet en väldig inflyttning av utfattigt folk – en majoritet kvinnor – från landsbygden, Danmark hade nyss avskaffat stavnsbåndet, närmast en feodal livegenskap för lantbor. Bostadsnöden och eländet i Köpenhamns hyreskaserner var fasansfull. Man gjorde undersökningar av detta, snarlika de som af Geijerstam gjorde vid samma tid i Sverige.

Först samarbetade Hermann Koch med en kristen organisation av filantropiska damer, men dessa ogillade att man hade alltför livlig underhållning och annat glädjespridande på tillställningar för de äldre, därav hans initiativ med EGV som han betonade skulle vara politiskt och religiöst fristående. I samarbete med studenter och skolbarn samlade man in pengar och ordnade träffpunkter och arrangemang i stor skala om vintern (vinterstuer), på många platser i Köpenhamn – och sommarvistelser genom insamlingsaktionen De gamles dag.

Sverige hade en bortglömd motsvarighet i De gamlas dag, som drev ett sommarhem i Huddinge; det finns minnesbilder av damer som sett bättre dagar och som kom dit ännu på 1930-talet och vederkvickte sig med promenader under parasoll. (I hembygdsföreningens bok om fattigvården.)

EGV gav också visst ekonomiskt stöd till behövande. Heltäckande pensionssystem fanns ännu inte och dröjde längre i Danmark än här. Dock var de svenska pensionerna i början (1914) inkomstprövade och helt otillräckliga ända till 1948, om än med viss förbättring på 30-talet.

En intressant vinkel i boken är betoningen på de tusentals frivilliga som engagerades i vinterstuene med mera. Det var mest kvinnor, liksom att de flesta av de äldre också var kvinnor, många av dem ogifta och om de hade haft barn, kunde dessa vara döda eller försvunna. Fallbeskrivningar höjer läsvärdet. Ledningen av EGV växte snart, Hermann Koch var duktig på att finna viktiga personer ur borgerligheten med kontakter, inledningsvis med kvinnlig majoritet, något mycket ovanligt (även då). De frivilliga kom däremot oftast från något lägre samhällsskikt. Författarna betonar med rätta att detta innebar viktig förkovran och lärdomar för dessa kvinnor, både i ledningen och de frivilliga, trots att de ofta förhånades eller misstänkliggjordes i media. Detta var ju hemmafruepoken, många gjorde samtidigt eller senare viktiga politiska insatser.

Detta liknar ganska mycket utvecklingen av det svenska Centralförbundet för socialt arbete, CSA, som numera främst lever som en fond man kan söka anslag från. Men efter starten 1903 tog den många viktiga initiativ, bland annat den stora fattigvårdskonferensen 1906 som snart satte spår i pensionerna, bygge av ålderdomshem och på annat sätt. I CSA och i andra sammanhang var många märkeskvinnor aktiva, varav en del har uppmärksammats först på senare år. Gamlesagen har intervjuer med personal som var med när det begav sig, det borde göras även i Sverige, innan det är för sent. (Några sådana gjorde Margareta Grafström och jag för Daretorps äldreomsorg.) Hermann Koch själv gör ett sympatiskt intryck, men man kommer honom inte nära, omnämnandet av ett kort och misslyckat äktenskap förbryllar.

EGV växte snabbt och kunde redan 1911–1915 öppna tre mindre äldreboenden för rörliga äldre, finansierade av det fattigstöd dessa fick.
egv:s hem hade en uttalat humanistisk inriktning och kunde tjäna som korrektiv för de offentliga inrättningarna. De alltför fåtaliga offentliga och privata institutionerna var ofta stora och skrämmande inrättningar där man särade på värdiga och ovärdiga äldre, vilket förekom även i Sverige i form av arbetsinrättningar för de senare, nedlagda på 1960-talet.

Men när 110 svenska fattigvårdsfunktionärer hade haft årsmöte i Landskrona och söndagen 28 juli 1929 tog ångbåten till Köpenhamn för att studera äldreomsorgen, var det inte EGV:s verksamhet, utan De gamles by och arbetsinrättningen Sundholm som besöktes.
Man mottogs hjärtligt av borgmästaren och var mycket imponerade av verksamheten och gästfriheten. De gamles by var ett tiotal stora byggnader, bland annat ett ombyggt gammalt sjukhus, med 1 500 gamlingar inhysta i fyra­bäddsrum och massutspisning. Sundholm hyste tusen arbetslösa, försumliga försörjare och tvångsarbetare, sysselsatta i en textilfabrik, en jättelik tvättinrättning om fyra miljoner kilo tvätt årligen, tusentalet svin och en stor handelsträdgård, där arbetskraften ”utnyttjas på ett fullt produktivt sätt” (Svensk fattigvårds- och barnavårdstidning 8/1929).

I Sverige hade kretsen kring CSA ivrat för just de mindre, ”familjära” ålderdomshem som EGV etablerade, men i Sverige byggdes de i kommunal regi och beskrevs noggrant i nästan varje nummer av nyssnämnda tidskrift. EGV kom att få en vida större och framför allt mer handfast roll i Danmark än CSA i Sverige, som mest agerade genom att så att säga bakom kulisserna påverka den offentliga politiken på bland annat äldreområdet.

Detta gjorde även EGV, men blev en byråkratiserad storentreprenör med välbetalda direktörer i bygge och drift av äldreboenden med huvudsakligen offentliga medel. Gamlesagen visar att EGV nog ägnade sig för mycket och för länge åt detta.

Sextonvåningars kollektivhuset Peder Lykke-centret 1971 med underdimensionerade hissar och brandrisker var visserligen initialt en succé, men illavarslande, och intresset svalnade hos kommunerna för EGV som också involverades i dubiösa markaffärer och bygge av luxuösa ägarlägenheter. Bokföringen av privata och offentliga medel var länge ogenomskådlig för de kommunala avnämarna och EGV fick svår kritik i Ekstrabladet och mer seriösa tidningar. Först delade man på 1980-talet upp verksamheten i olika grenar – då man också startade Aeldre­sagen (1986) – men efter självrannsakan och betydande ekonomiska förluster på 1990-talet avvecklade man äldreboendena: åter till EGV:s ursprungliga mission, de ensamma gamla. Kontoret flyttade från överklassadressen till innerstaden och EGV är i dag en välskött stiftelse som initierar och stödjer forskning i hithörande frågor.

EGV:s ansträngningar att humanisera den offentliga omsorgen var framgångsrika, men affärsmodellen var skadlig för en i grunden frivillig verksamhet: Ett alltför nära samarbete med och beroende av marknaden och staten har ett pris för civilsamhället, som till slut kan bli för högt, trots goda avsikter. Författarna avslutar boken med historien om Aeldresagen, som blev en stor framgång med över hundra tusen medlemmar och från 1998 helt fristående. Danmark saknade tidigare en pensionärsrörelse motsvarande SPF Seniorerna (startade 1939) och PRO, som direkt kunde föra pensionärernas talan.

Ref.
REFERENSER

Thörn, Kerstin (2013). Filantropins kvinnor bereder väg för socialpolitik och välfärd. I Vägar till välfärd (red. H. Swärd, P.G. Edebalk & E. Wadensjö). Liber.

Sundström, Gerdt (2018). ”Nödvändigt att hjälpa åldrade gamla”. Från fattigvård till offentlig äldreomsorg i Huddinge. Huddinge hembygdsförenings småskriftserie nr 17 (www.hembygd.se/huddinge).

Fler lästips

Redaktionen tipsar #3/21

Redaktionen tipsar. Tipsa tillbaka: press@aldreicentrum.se!

Filmiska föränderligheter

Hur gestaltas äldre personer på film i dessa tider av ungdoms- och hälsohets i vår västliga del av världen? Jo tack, de lever både på…

Vår bästa tid är inte nu

Milt kåseri snarare än vilt raseri karakteriserar två science fiction-författares essäsamlingar om åldrande. Läsvärda, personliga, roliga och angelägna är de också.