Osynliga män

En nyutkommen bok uppmärksammar att forskningen i större utsträckning behöver visa intresse för mäns erfarenheter av att bli äldre.
Rec.
RECENSION

Men, masculinities, and aging. The gendered lives of older men.
Av: Edward H Thompson
Förlag: Rowman & Littlefield 2019

– Sebastian, det är lite pinsamt, men jag tror jag börjar få rynkor. Du har inget tips om en salva eller något?

– Men Stig. Du har ett vackert ansikte som visar att du har levt, precis som John Wayne och Hemingway och Gert Fylking. När den här ger utslag, då kan vi prata rynkor, säger Sebastian i ICA-reklamens minisåpa.

Då han drar varuscannern över Stigs ansikte ger den utslag. De vänder sig förvånat mot displayen som visar priset för soltorkade tomater.

Reklamfilmer har en minut på sig att fånga tittarens uppmärksamhet, och lockar till engagemang genom känslor som appellerar till aspiration eller identifikation, ofta med humor och det drastiska som metod. Inte minst därför är de en tacksam utgångspunkt för att undersöka samhälleliga och kulturella fenomen, här om manligt åldrande. Scenens ordval ”salva” markerar distans från det feminiserade i att ägna sig åt skönhetsarbete. Finurligt anspelas på hur manliga filmhjältar tillåts åldras och fortfarande ses som erotiskt tilldragande. Mäns ansikten kan visa livserfarenhet, medan kvinnor i ändlösa annonser uppmanas investera tid och pengar genom krämer, serum, lotioner, som utlovar magisk förvandling, som vrider klockan tillbaka och utplånar alla spår av ett levt liv.

Och filmen lockar till skratt genom att framställa Stigs ansikte som så fårat att det är att likna vid en skrynklig, torkad tomat. Kunde reklamarna ha jämställt en äldre kvinnas hy med soltorkade tomater? Knappast, det hade varit för negativt, för hotfullt, implicerande ett moraliskt förfall i försummelsen av det egna yttre – och det hade inte lockat till köp eller positiva associationer till reklamens avsändare.

Kvinnor görs äldre tidigare i livet än män, ofta med klimakteriet som utgångspunkt. Forskning och samhällsdebatt har intresserat sig för övergången från menstruerande och fertil till fri eller osynlig. I mindre utsträckning har den riktigt gamla kvinnan representerats i medierna. Snarast är det medelålderns platå som brer ut sig, med en viss bevakning av tredje ålderns ungdomlighet: den andra frihetsperioden, som konsultbolaget Kairos future formulerat det, stipulerandes en person med ekonomiska tillgångar och fri tid att disponera. Den gamla kvinnan figurerar i den mån hon alls syns i medierna representerad med en anonym bräcklig hand vilande på täcket, en smal kropp som skjuter en rullator.

Att kvinnors åldrande görs problematiskt tidigare i livet än mäns hänger samman med genuskontraktets över- och underordning: en dikotomisering och maktbalans som underordnar kvinnor, och där samhälleliga normer för iscensättande av kvinnlighet och manlighet betonar relationer, omsorg, utseende, respektive prestationer och offentlighet. I medier positioneras kvinnlighet som ett ständigt pågående gör om mig-projekt, den yttre kroppen i behov av omformning och bearbetning, sminkning: kvinnligheten som en mask, medan män adresseras med så kallade allmängiltiga frågor, hårda frågor, där mannen experten uttalar sig: manlighet(er) blir osynlig och omarkerad norm.

Vad det betyder att åldras som man är i mindre grad utforskat. Är vikande hårfäste ett första ålderstecken? Kunde inte likaväl mäns åldrande problematiseras tidigare i livet, till exempel utifrån vikande hårfäste? ”50 % av alla män är skalliga vid 50. Förebygg håravfall med kliniskt bevisat effektiv hjälp. Beställ genuina läkemedel enkelt och diskret – leverans inom 24 timmar” utlovar reklamen. Appellen görs genom att anspela på ett löfte om att förhindra och avvärja, men framförallt ordet diskret vittnar om en känsla av skam kring ett naturligt biologiskt fenomen.

I nyutkomna boken Men, masculinities, and aging lägger professor emeritus Edward H Thompson vikt vid gamla mäns osynlighet – i bemärkelsen att mäns åldrande och män som gamla osynliggjorts. Kulturella normer och föreställningar om manlighet och ålder beaktar pojken och den unge mannen, men inte den gamle mannen. I en gedigen översikt går Thompson igenom forskningen om gamla män, främst från västvärlden och med flera referenser till svensk forskning. Han uppmärksammar att det saknas empiri om vad åldrande betyder för män.

I litteraturöversikten behandlas inledningsvis begreppsapparat och teoretiskt perspektiv. Thompson ansluter sig till användningen av Bourdieus begrepp fält och habitus. Han poängterar betydelseglidningen mellan det relativiserande äldre man, och gammal man.
Thompson utgår vidare ifrån Spector-Mersels begrepp ”never-aging” scripts. Kulturella scripts är normativa föreställningar människor förmedlar och agerar i relation till. Dessa, menar Spector-Mersel, beaktar inte tid, temporal förändring över livet, när det gäller genus. Åldrande finns inte med trots dess centrala betydelse. Kulturella scripts om manlighet förhåller sig därmed inte till vad det innebär att åldras eller bli gammal som man. Män har i gerontologi gjorts könlösa: de har marginaliserats och osynliggjorts. Men, poängterar Thompson, maskuliniteter har alltid en ålder. Att vara man och gammal är också att göra manlighet.

Thompsons bok har som mål att synliggöra hur ålder, åldrande och manlighet är sammanflätade, med syfte att synliggöra äldre mäns liv. Hur navigerar män sitt kroppsliga och sociala åldrande under livets senare skeden, frågar han. Bokens kapitel inriktar sig på att ge svar på detta. Thompson vill lyfta vad just åldrande betyder i relation till maskuliniteter.

I tematiska kapitel avhandlas till exempel kroppen: män framställs som mindre bekymrade om sitt yttre än kvinnor, mer fokuserade på hur kroppen fungerar eller inte fungerar. Mäns kroppar är påtagligt frånvarande i representationer av äldre män. Vidare diskuteras forskning om hälsa, även med fokus på frågor om depression, självmord och mentalt välbefinnande.

Thompson skriver om sexuell hälsa: om att hantera eventuella problem med erektion genom alternativ till penetrerande sex. Forskning om relationer, att ge och få omsorg som att vårda sin partner, och att bli änkling med möjliga faser av sorg och återhämtning behandlas. Han använder ordet convoy för att beskriva hur människor är inbäddade med andra och att vi vandrar igenom livet genom våra relationer; ett tankeväckande och suggestiv begrepp om livets färd. Han skriver om ensamstående, frånskilda, omgifta, änklingar, par, särbos, sambos, om hetero- och homosexuella relationer. Att bli mor- eller farförälder är en allt viktigare övergångsmarkör, vid sidan av pensionering, framhåller han. Boken avslutas med ett kapitel om livets slutskede och det han kallar fjärde ålderns kultur.

Thompson är kritisk till studier som förstår åldrande i termer av sekventiella steg eller i termer av förfall kontra framgång. Han understryker att så kallat framgångsrikt åldrande är genomsyrat av ojämlikhet och klasskillnader. Det saknas, skriver han, undersökningar av mäns erfarenheter av kroppsligt åldrande i ett samhälle som ofta är åldersdiskriminerande.

Forskningsöversikten är imponerande, och genom den kan boken bli en ingång för den som vill orientera sig på fältet. Samtidigt är det just forskarröster som hörs i boken, snarare än äldre män. Detta kan vara en tillgång för den som vill sätta sig in i aktuell forskning, men den generaliserande tonen blir samtidigt en svaghet.

Ibland anknyter Thompson till äldre mäns röster via en forskare, medan han andra gånger lyfter fram egna samtal med gamla män. Eftersom forskningen bygger på empiri från många olika håll – om än främst från västerländska länder: Sverige, Finland, Storbritannien, och framförallt amerikansk forskning – blir resultatet ibland förenklat på bekostnad av nyanser: ”Gamla män navigerar det sena livets (o)välkomnade störningar och övergångar, och de flesta män har förvärvat kapacitet och socialt kapital för att möta dessa utmaningar. / … / Hur de gamla männen klarar sig kan variera från att ompröva prioriteringar; att ”bromsa ner”; till akuta episoder av tyst lidande och orolig sömn; från andligt sökande; att utmana sig själva att lära något nytt, kanske bygga om en gammal sportbil; till att tillbringa så många morgnar och kvällar som vädret tillåter på en veranda eller uteplats tyst bekräftande ännu en god dag.”

Gamla män framstår här som en monolitisk kategori, närmast anekdotiskt presenterad. Formuleringen är generaliserande och samtidigt undanglidande. Å ena sidan lyfts äldre män, vilket i grunden är sympatiskt, å andra sidan drunk­nar nyanserna. Vilka män bygger om gamla sportbilar och har en veranda att tillbringa ledig tid på? Slagsidan mot välbärgat västerländskt åldrande är uppenbar.

Det blir också fallet i kapitlet om fjärde åldern, då författaren beskriver palliativ omsorg och hur den gamla mannen fortsatt har aktörskap: verklig ålderdom är inte enbart förfall och förlust, ett svart hål inför döden, gamla män har återhämtningsförmåga: de bjuder motstånd och accepterar döden. Thompson framhåller: om gerontologer vidmakthåller en negativ inbillad fantasibild av fjärde åldern ignoreras de riktigt gamla männens aktörskap och den återhämtningsförmåga som finns också i fjärde ålderns livsstilar. Han lyfter fram resiliens som en viktig dimension i förståelsen av åldrande.

Diskurser om livets slutskede förskjuts i dag från gamlas beroende av andra till frågor om personliga vårdbehov, bland annat genom framväxten av nya vård- och boendeformer. Tidigare generationer var utlämnade till det begränsade utbud som fanns, nu öppnas för konsumentval gällande ett acceptabelt beroende av andra, såsom i exempelvis usa eller Australien, skriver Thompson.

Att få behålla handlingsutrymme med respekt för en själv som fullvärdig människa låter som kännetecken på god omsorg. Här är kostnaden för en sådan viktig: privat amerikansk palliativ vård kan kosta 300 000 kronor – per månad. Vilka kan utöva det konsumentvalet?

Det ska erkännas att Thompson är försiktig då han skriver om detta, han ställer frågor om hur den framtida utvecklingen kan komma att se ut. Det är angeläget att lyfta gamla mäns återhämtningsförmåga och aktörskap – men också angeläget att skildra resursbrist och vanmakt som kringskär människors handlingsutrymme. Jag hade ännu tydligare velat se kritiska studiers grundläggande antagande att sociala relationer handlar om makt genomsyra forskningsöversikten. Vad händer om äldrevård blir en konsumtionsfråga – där den som är stadd vid kassa kan köpa sig en annan omsorg än den som har att förlita sig på allmän omsorg? Aktörskap måste beaktas i relation till strukturfrågor om samhälleliga ekonomiska överföringar som möjliggör ett värdigt livets slutskede för att inte riskera att fungera individualiserande.

Forsknings­översikten är infor­mativ. Här finns användbara begreppsdefinitioner. Genom referenserna kan den som intresserar sig för mäns åldrande få ingångar till forskning. Det behövs forskning som undersöker vad åldrande betyder för män. Vad är det att bli gammal som man; hur upplevs och erfars detta? Vilka drivkrafter och farhågor har den gamle mannen gällande kroppens åldrande, handlingsutrymme och vardag? Jag är enig med Thompson om att det behövs empiri – analys och forskning – om detta. Hans översikt kan ses som ett steg i att rikta ljuset mot denna kunskapslucka.

Mäns berättelser om att åldras är en viktig resurs; berättande är ett sätt att skapa ordning och göra sig själv och omvärlden begriplig, mäns berättelser är ett medium för att förstå ålderdom. Människor använder berättelser och berättande för att navigera i tillvaron. Mäns egna röster behövs om de angelägna frågorna om att åldras och bli gammal. Och forskningen behöver i större utsträckning visa intresse för mäns erfarenheter av att bli äldre och för mäns åldrande i relation till olika maktordningar.