Träffsäker kändisspaning visar sprickor i omsorgen

Moa Bengtsson är tillbaka! Första gången läsarna mötte vårdbiträdet Moa var i romanen Jag ska egentligen inte jobba här (2012). Då var hon 19 år och arbetade på vårdboendet Liljebacken. Moa har som många andra hamnat i yrket av nödtvång snarare än av intresse, då hon flyttat från landsorten till Stockholm med storslagna drömmar om att bli en känd skådespelare. Debutromanen, som hämtade stoff från Sara Beischers egna erfarenheter som vikarie inom äldreomsorgen, fick stor uppmärksamhet när den satte fokus på problemen i äldrevården ungefär samtidigt som Carema-skandalen briserade.

I den fristående fortsättningen Jag ska egentligen inte prata om det här har Moa hunnit bli 23 år. Hon bor i en andrahandslägenhet i Farsta, vårdar demenssjuka äldre på Liljebacken och drömmer om ett annat liv. Skådespelar­drömmarna har omvandlats till författar­ambitioner. Ett refuserat filmmanus ska bli bok. Det är en roman, absolut, verkligen ingen självbiografi intalar Moa sig själv och andra, även om både händelser, kollegor och kunder – som de gamla kallas enligt vårdboendets nya terminologi – är tagna direkt från Liljebacken.

Moa och hennes kollegor Eva, Martina och Leena kämpar på med att hinna allt som ska göras under ett arbetspass: byta blöjor, tvätta rumpor, mata, torka upp kräks, lyfta någon som fallit ur sängen, hitta någon som rymt, ge medicin, natta och trösta. Vaka över den som är på väg att dö. Kanske hinner man ge en klapp på kinden, kanske inte.

Man får inte ha favoriter bland kunderna, men visst tycker Moa mer om Olle än om den aggressive ”dansken”. Långa arbetspass med delad tur. Det är för långt att åka hem under uppehållet mellan arbetspassen. Varje ledig dag öronen på helspänn om man blir inringd för att en kollega blivit sjuk eller vabbar. Någon låter bli att svara. Någon stänger av mobilen för att inte kunna bli nådd. Ständig trötthet.
Det är vardagen för personalen på vårdhemmet Lilje­backen. Trots trötthet och brist på tid finns ibland glimtar av oväntad omtanke. Någon som tar sig tid att på en ledig kväll baka semlor för att ta med till de gamla.

En dag kallar Liljebackens chef till personalmöte. En skandal har uppdagats på ett vårdboende i samma kommun. Media har fått nys om brister i omvårdnaden, någon anställd har berättat hur det verkligen går till och anhöriga har anmält boendet för vanvård. Budskapet från Liljebackens chef Annika är tydligt: Har ni problem kommer ni till mig. Prata inte med media. Här håller vi ihop!

Som om någon i personalen skulle ha någon tanke på att prata med pressen. De har fullt upp. Moa också. Samtidigt lever romanmanuset, som hon har skickat till alla förlag hon kunnat komma på, sitt eget liv. Till en början haglar refuseringarna in i mobilens mejlapp med hårda pling. Men plötsligt – boken är antagen! Omtumlad och lycklig kastas Moa Bengtsson in i en värld hon har drömt om i åratal. Att boken hårdlanseras som självbiografisk och att beskrivningarna av tillvaron på vårdboendet uppfattas som sanningar är något hon väljer att blunda för.

Den nya tillvaron som författare visar sig ställa krav som är svåra att passa ihop med Lilje­backens arbetsschema. Det är bara personalbristen som gör att Moa inte blir avskedad när hon bryter alla tabun: sjukskriver sig och ljuger för att få kolleger att ta hennes pass eller bara låter bli att gå till jobbet. Chefen jagar henne, de tidigare stöttande kollegerna, som länge dunkat Moa i ryggen för hennes ambitioner att ”bli någon”, de vilkas egna ambitioner att ta sig vidare har kvästs av det tunga arbetet och av livet, är plötsligt kyliga. Moa har svikit dem. Varken Eva, Martina eller Leena säger något till Moa och de arbetar tillsammans under tystnad. Deras blickar säger allt.
Moa är plötsligt prisbelönt ung arbetarförfattare – hett byte som talesperson för vårdyrket i alla debattprogram, på Bokmässan i Göteborg och på obskyra litteraturläsningar över hela Sverige. Hon tappar fotfästet. Kändisskapet är vad hon har drömt om, men nu har hon ingen kontroll. Livet verkar gå så fort. Under Bokmässan hamnar hon på fyllan i säng med en äldre, etablerad författare. Hon vill egentligen aldrig se honom igen, särskilt inte som hon försöker lappa ihop sin relation med pojkvännen. Om det inte vore för att den där författaren visar sig känna alla filmregissörer och skådisar som Moa skulle vilja få kontakt med för att göra film av sin bok…

Det går inte att undvika paralleller till reaktionerna efter Sara Beischers första roman. Precis som Moa i boken sågs Sara själv som en auktoritet från golvet när man ville ha någon som uttalade sig om omsorgens tillkortakommanden. Men att det här är en roman och ingen självbiografi kan vara viktigt att påpeka, eftersom så många kända personer figurerar i bokens träffsäkra beskrivningar av olika kulturevenemang: Gudrun Schyman, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, Göran Greider – listan fortsätter. Martina Haag har en central betydelse, eftersom Moa ser henne som en stark förebild, en skådespelare som blir författare med en bok som blir film. Moa följer till och med efter Martina för att få prata mer, och hon blir den som hjälper Moa i säng när hon fått i sig lite för mycket.

Det blir en balansgång för författaren när hon ska skriva om verkliga kändisar som romankaraktärer. Det är förstås inte meningen att vi ska tro att ”detta har hänt” och man kanske inte behöver krångla till det så mycket, utan bara ta berättelsen till sig som en modern askungesaga med flera teman och åtminstone en sensmoral: att framgång, berömmelse och rikedom kan ha ett högt pris.

Jag ska egentligen inte prata om det här är välskriven, underhållande, tankeväckande – och snabbläst. Inte djupsinnig, men varm. Beskrivningarna av situationen för boende och personal på äldreboendet Liljebacken behöver inte vara helt sanna för att ändå få oss att reflektera över den mörka baksidan av det faktum att vi blir allt äldre. Vi vet att med stigande ålder följer skröplighet, och ibland demens, även om vi kanske inte som Moa i alla lägen behöver fantisera om på vilket sätt vi själva och alla vi möter kommer att åldras och dö. Vi anar att om vi blir tillräckligt gamla kommer vi att bli beroende av välviljan och kompetensen hos andra.

Boken påminner oss om arbetsvillkoren inom äldreomsorgen och det viktiga och engagerade arbete som många vårdbiträden och undersköterskor utför varje dag. Kanske har Sara Beischer den här gången helt medvetet skrivit en bok som kan fungera som debattinlägg i frågan om hur vi skapar en mänskligare äldreomsorg. Utan att skriva oss på näsan vad vi ska göra pekar hon lite försiktigt ut boven i dramat: bristen på tid. Men hon visar också att det finns ljusglimtar.