Hur gick det sen, Beata Ferencz?

Mindes du titeln på din avhandling?

– Jag googlade, men mindes inte helt måste jag erkänna. Men det handlade om genetik, livskvalitet och Alzheimers sjukdom.

Vad gör du nu?

– Jag jobbar på bioteknikföretaget Roche med patientfrågor och policy inom neurologi och sällsynta hälsotillstånd.

Ser du dig nu, som yrkesperson, som forskare?

– Jag ser mig inte som forskare. Däremot är jag väldigt nära forskningen då vi utvecklar innovativa behandlingar för patienter med neurologiska och sällsynta sjukdomar.

Har du nytta av din forskarutbildning där du är?

– Absolut, jag har stor nytta av min bakgrund i mitt arbete.

Har dina forskningsresultat bidragit till kunskaps­lyft eller på andra sätt påverkat vården, omsorgen och situationen för äldre?

– Jag hoppas att det bidragit till att man även fortsättningsvis lyfter vikten av fysisk aktivitet.

Andra effekter av forskningen och forskarutbildningen ?

– Jag har inte följt sen jag lämnade men jag hoppas det har bidragit till mer kunskap och utveckling inom området.

Har du några fortsatta forskningsplaner?

– Jag har inga fortsatta planer på att forska.

Saknar du doktorandtiden?

– Nej, det gör jag inte. Det var en väldigt intressant tid och jag lärde mig mycket. Men jag brinner för patienter och vill jobba mer patientnära. I dag får jag jobba med de som själva har eller är anhöriga till en person med till exempel Alzheimers sjukdom eller ögonsjukdomar. Att få en större förståelse för deras situation och vara med och bidra till en mer jämlik hälso- och sjukvård ger mig mycket glädje.