Han lyfter existentiella frågor

Ensamhet kan påverka oss alla, men det finns grupper i samhället som kan uppleva känslan som särskilt påfrestande. En sådan grupp är äldre migranter.

I åtta års tid har Jonas Olofsson, Malmö universitet, undersökt deras ensamhet ur ett existentiellt perspektiv. Hans avhandling har fått namnet The silent journey: Existential loneliness from the perspective of older migrants.

–  Jag kallar den för den tysta resan för att existentiell ensamhet är något som många av de äldre migranterna inte hade pratat om tidigare. Men ensamheten fanns där och det blev tydligt att den påverkar deras liv, säger Jonas Olofsson.

Det är en rätt lågmäld person som dyker upp på skärmen vid den digitala intervjun, några månader efter disputationen. Men snart märks det att han har nära till skämt.

Han säger, med ett skratt, att han inte längre behöver tvätta bort den skånska dialekten när jag berättar att jag har bott i Skåne.

Jonas Olofsson lyfter sedan datorn för att visa omgivningen utanför. Genom fönstret syns en pa­stellgul husfasad med höga fönster. Hans kon­tor ligger i närheten av universitetssjukhuset.

–  Vi har sjukvårdsutbildningarna, så det är ganska rimligt att vi ligger nära sjukhuset.

I grunden är Jonas Olofsson sjuksköterska och har till stor del arbetat inom äldreomsorgen och demensvården. Hans intresse för existentiella frågor har alltid funnits där.

– Jag påbörjade min första vårdutbildning på 1980-talet och då pratade vi mycket om att se hela människan. Men då var det större fokus på de fysiska behoven och ­till viss del de sociala, men de existentiella behoven pratade man inte mycket om.

När Jonas Olofsson arbetade som adjunkt vid Malmö universitet dök möjligheten upp till en doktorandutbildning inom området. Han tvekade inte en sekund till att söka tjänsten.

–  Jag är en väldigt nyfiken person. Det fanns en tid då man behövde göra en satsning för att höja kompetensen på universitetet. Vår dåvarande chef gjorde det möjligt för att fem kollegor kunde påbörja doktorandstudier samtidigt. Och eftersom jag bor i Malmö, en mångfaldsstad, var det naturligt att koppla ihop äldre migranter och existentiella frågor.

I fyra studier har Jonas Olofsson intervjuat äldre personer, både migranter och icke-migranter,­ och vårdpersonal om hur de upplever eller ser existentiell ensamhet. I en av delstudierna har han använt data från äldre personer som bott på äldreboenden i Sverige och Hong Kong i mer än ett år.

–  Dels har vi ett samarbete med ett univer­sitet i Hong Kong, dels ville vi också ha ett globalt perspektiv på hur existentiell ensamhet visar sig, förklarar Jonas Olofsson.

Jonas Olofsson i samtal med kollegan Catrin Kudo, i universitetets kliniska träningscentrum. Foto: Nathalie Olofsson

Deltagarna i de andra studierna var enbart bosatta i södra Sverige. Han har träffat äldre migranter i Malmö som bor på äldreboenden eller besöker träffpunkter för äldre personer. Några av dem var arabisktalande äldre kvinnor, ursprungligen från Irak och Syrien.

–  Det finns ett etablerat hälsofrämjande arbete i Malmö där framför allt de arabisktalande kvinnorna har lyft problematik med ensamhet. Därför var de intressanta att inkludera i den här avhandlingen.

Slutligen har han också in­ter­vjuat vård­personal som ­arbetar nära äldre personer, bland annat undersköterskor, specialistsjuksköterskor och pedagoger.

Resultatet visar att äldre migranters upplevelser av existentiell ensamhet ofta är komplexa och uppstår tidigt, ibland redan i migrations­processen. För vissa kan identiteten som migrant leva kvar länge och förstärka känslan av att inte vara en del av samhället man befinner sig i.

–  En deltagare som hade bott i Sverige i 60 år sa »Jag blir aldrig riktigt svensk«. Det finns alltså en form av utanförskap där avsaknaden av den kultur och livsvärld man tidigare varit bekant med, påverkade ens känsla av trygghet i det nya landet.

Jonas Olofsson har identifierat fem faktorer som påverkar äldre migranters existentiella ensamhet: meningsfulla relationer, tillhörighet, mening med livet, spiritualitet och stöd.

För de arabisktalande äldre kvinnorna kunde känslor av att livet inte hade någon mening ut­lösa existentiell ensamhet. Den största hjälpen för att hantera de här känslorna fick de genom att vända sig till sin tro eller religiösa gemenskaper.

Jonas Olofsson. Foto: Henrik Grönnemark

Men något som kan påverka känslor av ensamhet är anledningen till att man migrerade.

– De som hade flytt undan krig hade accep­terat sin nuvarande situation för att de inte hade något annat val. Men de som har flyttat hit för jobb eller kärleken reflekterade mer över hur deras liv hade kunnat vara om de inte flyttat, särskilt om man upplever att man hindras från att åka tillbaka till sitt hemland och hade någon form av ohälsa. Då kan man nästan känna en skuld över att man har flyttat.

Även för vårdpersonalen som Jonas Olofsson träffade var det ibland tydligt att äldre migranters ensamhet bottnade i ett utanförskap och hemlängtan. Samtidigt visste personalen inte hur de skulle agera för att hjälpa till.

–  Man kanske känner att man är begränsad i tid och kunskap. Därför vet man inte hur man ska bemöta den existentiella ensamheten. Men det var en deltagare som sa »Ja, men det handlar om att vara en vän«, vilket jag tyckte var fint uttryckt. När man lyssnar på patienten, då är man kanske mer av en medvandrare. Ibland är det viktigare att lyssna i mötet snarare än att säga något.

Något som har varit utmanande för Jonas Olofsson under avhandlingsarbetets gång är den emotionella närheten till deltagarna.

–  Jag försökte vara noggrann i samtalen ef­ter­som det berör känsliga saker. Jag tror inte att någon uttalat säger »I dag är jag existentiellt ensam«. Ensamheten kan yttra sig på många olika sätt. Ibland har deltagare börjat gråta och då är det svårt att inte följa upp och lämna en person som behöver mer samtal.

Försiktigheten hos Jonas Olofsson som fanns i början av intervjun försvinner när jag frågar honom vad han hoppas att hans avhandling leder till.

Reaktionerna har varit positiva och han hoppas att äldre migranter, vårdpersonal och beslutsfattare läser hans slutsatser.

–  Framför allt vill jag att äldre migranter och vårdpersonal ska få någon form av igenkänning och hjälp om de tar del av resultaten. Efter att jag disputerade skrev Sydsvenskan en artikel där de lyfte min avhandling och intervjuade äldre arabisktalande kvinnor. De fick berätta sin livshistoria och vara i fokus och då kände jag att »Ja, det är här man vill att det ska landa«, berättar han med ett litet leende på läpparna.

Själv kommer Jonas Olofsson att bära med sig alla möten med intervjupersonerna.

–  Jag känner mig så rik att jag har fått ta del av en del av deras liv och se vad det betyder för de här personerna när de får lov att ­berätta. Många har sagt »Det här har jag ­inte berättat för någon och det känns skönt att få prata om det«.

Jonas Olofsson har kommit i mål med sin avhandling. Men nu finns det mycket som samhället kan göra, enligt honom.

–  Jag hoppas att avhandlingen bidrar till ökad medvetenhet om existentiell ensamhet hos äldre migranter. Det är en del av livet och om vi menar allvar med att vi ska ha en god äldreomsorg där människan är sedd med alla behov, då måste det vara mer än tomma ord.

Till beslutsfattare och politiker har han följande budskap:

–  Det handlar inte bara om att ha en så ef­fektiv äldreomsorg som möjligt, utan vi måste fylla de äldre personernas vardag med något som också är betydelsefullt.