Jag har en sällsam kärlekshistoria med Brasilien. Det här gigantiska landet med alla sina motsägelser som jag besökt många gånger, har aldrig slutat fascinera mig på djupet.
I slutet av förra året fick jag besöka landet i min yrkesroll för första gången, och jag var precis så nervös som kan förväntas inför en dejt med den stora kärleken.
Mitt distriktssköterskehjärta och min yrkeserfarenhet kommer från vårdcentraler och hemsjukvård i västra Stockholm. Som doktorand på Stiftelsen Äldrecentrum och Karolinska institutet studerar jag livssituationen hos personer som beviljas äldreomsorg i Sverige för första gången.
Syftet med resan var att bättre förstå hur villkoren för att åldras och må bra påverkas av faktorer som etnicitet, religion, språk, kön, klass och livsstil. Eller som en klok antropolog en gång sa: »Besöka en främmande kultur med öppet hjärta är att besöka sina egna uppfattningar om världen, men i ny ljussättning.«
Det är tyst och låst när psykolog Eri Rodrigues Leal, sjuksköterska Karine Penedo de Azevedo och lokala folkhälsofrämjaren Danielly Reis da Conceição kommer för hembesök. I stället får man ringa släktingar och den lokala boendeföreningen för att ta reda på om patienten är hemma. Foto: Pernilla Alencar Siljehag
Bostadsområdet Rocinha klättrar högt upp på Tijucabergens branta sluttning, just sydväst om Rios mest fashionabla kvarter och stränder. Med 80 000 invånare och hus som byggts på hus i över hundra år räknas det som Sydamerikas största favela.
Betongen fångar in värmen mellan husväggarna och steker på den till en ny nivå. Som säkerhetscurlad svensk måste man tänka en medveten tanke i nästan varje steg för att inte snubbla.
Tidigt en lördagsmorgon fick jag följa med den ideella organisationen Favela compassiva och utbildad sjukvårdspersonal som arbetar volontärt här tillsammans med frivilliga lokalbor, ut i området för att stödja personer i livets slutskede.
Det var exotiskt förstås, att ta sig långt in genom vindlande passager med enorma höjdskillnader.
Jag är inte van att åka motorcykeltaxi och klättra på husväggar för att komma förbi den parkerade sopbilen på väg till mina patienter. Eller att emblemet på min t-shirt och det faktum att jag inte tar upp mobilen ur fickan för att fotografera, är min viktigaste livförsäkring.
Favela compassiva stöttar personer som har kort tid kvar att leva, liten mobil förmåga eller svagt närståendestöd. Det volontära engagemanget går ofta hand i hand med egen bearbetning av sorg och ensamhet efter någon närståendes bortgång.
En mil norr om Rocinha, i hjärtat av Rios gamla, centrala kvarter, ligger den statligt finansierade vårdcentralen i Benfica.
Samtidigt var det precis som att komma hem. För en mycket svårt sjuk man i en överbelamrad trerummare för fem personer är det samma omvårdnadsfrågor som är viktiga, där som här.
Man känner samma ödmjukhet inför hur myriader av omständigheter tar en människa fram till livets sista tid. Hur varje enskilt symptom existerar i ett kosmos av tänkbara orsakssamband och varje behov kräver en skräddarsydd lösning.
Maria da Paz stoppar sjuksköterskan Isabel Andrade Ferreira och lokala folkhälsofrämjaren Fabiana da Silva Figueiredo, på deras väg mellan hembesök, för att få hjälp att tolka sitt röntgensvar efter mammografi. Foto: Pernilla Alencar Siljehag
»Lokala folkhälsofrämjare«, en slags community health workers, ingår i det statliga primärvårdsteamet över hela Brasilien och har en roll som påminner lite om svensk hemtjänst. De följer upp mycket av vården till sårbara grupper som bor hemma.
De lokala folkhälsofrämjarna rör sig frekvent ute på distriktet och fångar upp befolkningens behov. Exempelvis gör de över 4 000 hembesök på en månad i ett område med 30 000 listade patienter. Läkare gör omkring 35 besök och omvårdnadspersonal cirka 50 besök under samma period.
I Benfica, liksom i Rocinha, har upptagningsområdet stor socioekonomisk variation, på skalan mellan välfungerande arbetarklass till extrem fattigdom och misär.
Sjuksköterskan och doktoranden Marcela Teixeira de Souza (nummer fyra från vänster) leder Vårdlag 2 på vår färd genom Rocinha. Foto: Pernilla Alencar Siljehag
Trångboddheten får man en känsla av ute i den meterbreda gränden när någon harklar sig, bara decimeter bort på andra sidan en yttervägg. Myggorna, kackerlackorna och spindlarna trivs här. Ibland behövde vi ficklampan på mobilen för att se var vi satte fötterna på vår hembesöksrunda.
Hjälp med förflyttningar, toalettbesök, ätande och personlig hygien är en tung och ibland integritetskänslig del av den omvårdnad som en person med funktionsnedsättningar kan behöva.
Saknar man nära relationer eller bor långt från familj och vänner kan det vara särskilt svårt att få hjälp med detta. Inte minst när det också, som i Brasilien, saknas formell hemtjänst.
Staden Salvador har testat en hemtjänstverksamhet (Programa maior cuidado) i mycket utsatta områden och jag fick möjlighet att träffa det universitetsteam som drivit projektet.
För att rekrytera deltagare tillfrågade man äldre personer som enligt hemsjukvården och socialtjänsten hade stora ouppfyllda behov. Bland dessa personer var fattigdom och alkoholism utbredda problem och våld förekom ofta både i bostadsområdet och i nära relationer.
En del äldre personer hade förblivit sängliggande dagarna i ända trots att de egentligen kunde gå och andra hade helt övergivits av närstående, eftersom omvårdnadsbehoven var så stora.
En del äldre hade levt i misär utan att ha ansökt om statligt ekonomiskt bistånd. De kände helt enkelt inte till sina rättigheter.
Familjer som har det bättre ställt köper plats på ett privat omvårdnadsboende eller anställer en egen sjuksköterska. Här tar anställd vårdpersonal en äldre kvinna till Flamengos strandpromenad. Foto: Pernilla Alencar Siljehag
Projektet, som nu ska övergå i permanent kommunal regi, har redovisat många positiva resultat. De äldre deltagarna har blivit mer mobila och förbättrat sin hälsa, livskvalitet och sociala liv. Även närstående har beskrivit att de återfått ett eget socialt liv och tid att också ta hand om sig själva.
Mina fina studiebesök och många fler upplevelser möjliggjordes genom att Rosane Härter Griep, epidemiolog på Oswaldo Cruz-stiftelsen, bjöd in mig till sitt forskarteam och delade många viktiga kontakter.
Till mitt doktorandprojekt tar jag med mig inspiration från deras forskning på multisjuklighet, en stärkt erfarenhet av undervisning i internationell miljö och diskussioner om fortsatt akademiskt samarbete.
Rosane Härter Griep på Oswaldo Cruz-stiftelsen tillsammans med Pernilla Alencar Siljehag. Foto: Pernilla Alencar Siljehag
En viktig förväntning jag hade var att resan skulle bredda mina perspektiv för hur äldreomsorgen är organiserad i en verklighet där den formella vården inte är lika utvecklad som i exempelvis de nordiska länderna.
Jag tror att vi i Sverige kan lära oss mycket av hur civilsamhället, närstående och formella vårdgivare mobiliserar sig, delar ansvar och samordnar sig när förhållandena inte är så gynnsamma och lösningarna på problem inte är givna.
Min forskningsvistelse gav mig flera exempel på hur.
Jag har fortfarande en sällsam kärlekshistoria med Brasilien. Så utmanande förutsättningar och så många som lever ett hårt liv.
Men också många möjligheter. Det är något med fingertoppskänslan för inkludering som ligger i luften i det där landet tror jag. Den spontana solidariteten mellan människor är fin.
Pernilla Alencar Siljehags forskningsvistelse har finansierats genom resestipendier från Karolinska institutet, Svenska sällskapet för medicinsk forskning och forskarskolan Sweah.
