Hur gick det sen, Sophie Jörgensen?

Kommer du ihåg titeln på din avhandling?
– Ja, absolut! Older adults with long-term spinal cord injury.

Vad gör du nu?
– Jag kombinerar forskning med kliniskt arbete som specialistläkare inom rehabiliteringsmedicin. Det gör att vi kan införa rutiner baserade på vetenskap som utvecklar verk-
samheten. Kombinationen hjälper mig att ställa forskningsfrågor som är viktiga för personerna själva.

Hur har din forskning fortsatt sedan disputationen?
– Jag har fortsatt att studera hur det är att åldras med en ryggmärgsskada och följer upp de personer som deltog i studierna i min avhandling. Trots att de fått kroppsliga försämringar är många nöjda med sitt liv. Nu driver jag fortsatt projektet och vi planerar för ytterligare uppföljningar och en nationell nyrekrytering. Jag har också påbörjat flera nationella och internationella samarbeten inom ryggmärgsskadeforskning.

Har dina forskningresultatlett till nytta för de som är drabbade?
– De ingår i ett avsnitt i ett vårdprogram om ryggmärgsskada som jag är medförfattare till. Jag föreläser på olika arrangemang som vänder sig till personer med ryggmärgsskada och till professionen. Våra studier presenteras fortlöpande i den kliniska verksamheten och exempelvis läggs nu större fokus på psykiskt mående, smärta och levnadsvanor i den livslånga uppföljningen efter ryggmärgsskada.

Saknar du doktorandtiden?
– Det enda jag saknar är att fokusera i princip uteslutande på en sak. Som mer senior forskare behöver man ha många fler bollar i luften samtidigt och kunna ställa om sitt fokus snabbt.

Rekommenderar du andra att doktorera?
– Ja, det är en fantastisk möjlighet att verkligen få djupdyka i ett ämne som man har ett stort intresse för. Det krävs mycket arbete men ger också mycket tillbaka. Forskning ger en möjlighet att faktiskt kunna göra skillnad och åstadkomma förändring.