Ett lyft för hjärnhälsan

I en cirkel runt träningsledaren Helena Levin står sju seniora Sollentunabor och värmer upp till musik.

»Dansa loss, sing along, rena rama ding dong!« sjunger Eva Rydberg och Ewa Roos från högtalaren mitt på golvet, medan alla i ringen försöker hänga med när Helena byter rörelse och övergår till boxningsslag i luften.

Det är fredag förmiddag på Edsbergs träffpunkt och här står Hjärnhoppets deltagare och kör ett träningspass för att hålla sina hjärnor i form.

Hjärnhoppet, som Sollentuna kommun driver i samarbete med Region Stockholm, är ett program för att förbättra hjärnhälsa och förebygga kognitiv svikt och demens hos äldre kommuninvånare. En tredje samarbetspartner är Karolinska institutet som står för forskningen i projektet.

Hjärnhoppets projektledare Liberta Mehmedi är kvalitetsutvecklare i Sollentuna kommun. Foto: Anders G Warne

–  Hjärnhoppet bygger på den så kallade FINGER-modellen, förklarar programmets projekt­­ledare Liberta Mehmedi, kvalitets­utveck­lare på Vård- och omsorgskontoret på Sollen­tuna kommun.

Förkortningen FINGER står för The Finnish geriatric intervention study to prevent cognitive ­impairment and disability – en inflytelserik forskningsstudie som pekat ut fem livsstils­områden som särskilt viktiga för hjärnhälsa på äldre dar: hälsosam mat, fysisk aktivitet, hjärngymnastik, sociala aktiviteter och hjärthälsa.

Tanken är att deltagarna i Hjärnhoppet ska få hjälp att skaffa sig goda vanor på dessa områden –  vanor som förhoppningsvis blir bestående efter att programmet avslutats.

–  Programmet pågår i nio månader och är upp­delat i två faser. Först ett halvår med strukturerade, schemalagda aktiviteter där vi jobbar nära deltagarna för att de ska få allt stöd de behöver för att göra bra livsstilsförändringar. De tre sista månaderna ligger fokus på att integrera vanorna i vardagen, säger Liberta Mehmedi.

Träningsledaren Helena Levin visar Margareta Ritenius hur hon ska lyfta hantlarna. Foto: Anders G Warne

Målet är att Hjärnhoppet på sikt ska bli en del av kommunens och regionens ordinarie verksamhet för äldre. Just nu är det ett pilotprojekt.

–  Att få in forskningsresultat i praktisk verksamhet är en välkänd utmaning och tar ofta lång tid, säger Liberta Mehmedi.

Det är så många frågor som uppstår, förklarar hon.

Vem ska göra vad? Vilka mätmetoder är realistiska i verkligheten? Är programmets längd och upplägg tillräckligt flexibelt uti­från människors olika livssituationer? Hur får man det ekonomiskt och praktiskt hållbart? Vad behöver deltagarna efter programmets slut för att behålla sina goda vanor?

–  Något som jag tänker mycket på är jämlikheten – hur vi ska nå ut i alla grupper i samhället och inte missa dem med störst behov, säger Liberta Mehmedi.

Hur FINGER-modellen kan införas i offentlig verksamhet på ett hållbart sätt är också huvud­intresset för Karolinska institutets forskning i Hjärnhoppet, förklarar hon.

–  Den övergripande frågan för forskarna är inte om interventionen har effekt, för det vet de redan, utan just hur den kan anpassas och fungera i verkligheten för kommun och region.

Bo Waljemoth rör sig med en skivstångsvikt i famnen. Passet som Helena Levin satt ihop tränar styrka, rörlighet, balans, kondition och koordination. Foto: Anders G Warne

I försök med FINGER-modellen på andra håll ­i landet har det bland annat uppstått problem i kontaktytan mellan kommun och region.

Därför har det varit viktigt i Hjärnhoppet att redan från början få med primärvården som jämbördig part och komma överens om hur ansvar och roller ska fördelas, förklarar Liberta Mehmedi.

Att kommunen väljer att lägga resurser på programmet är lätt att motivera både mänskligt och ekonomiskt, menar hon. Kommuninvånarna vinner i hälsa och livskvalitet samtidigt som kommunen, som står inför en demografisk utmaning med en åldrande befolkning, får bättre kostnadsutveckling.

Uppvärmningen är slut och deltagarna sprider ut sig på de olika träningsstationerna i rummet. Det går snabbt och utan tvekan, så här vid fjärde träningstillfället kan gruppen sina övningar.

–  Vi tränar styrka, rörlighet, balans, kondition och koordination. Det är stor spridning i gruppen, men det har gått bra att sätta ihop ett program som alla kan göra med mindre anpassningar, säger hälsopedagogen Helena Levin som leder träningen.

Bland deltagarna finns allt från tidigare elit­idrottare till personer som aldrig tyckt om att träna. Men i dag verkar alla gilla att anstränga kroppen.

Träningsledaren Helena Levin är hälsopedagog i Sollentuna kommun. Foto: Anders G Warne

Övningarna genomförs med stort engagemang och ingen stannar upp för att småprata med grannen. Sådant blir det tid för efter passet.

Intresset för att delta i Hjärnhoppet har varit både stort och litet. Det är en liten andel som nappat på de digitala inbjudningarna, men de som velat vara med är å andra sidan desto mer positiva och intresserade.

En av dessa är Bo Waljemoth, 81 år, som står på ett ben på en tjock, mjuk matta och försöker hålla balansen. I tonåren följde han kroppsbyggaren Arne Tammers brevkurs, efter det har det inte blivit så mycket uttalad träning.

–  Men jag har rört på mig i jobbet och burit tungt, säger han.

När han fick höra talas om Hjärnhoppet såg han till att komma med.

–  Man kommer ut, det är skoj. Jag går rätt mycket på kommunens träffpunkter också.

Av de sju deltagarna i rummet är fem kvinnor.­ Kanske är män lite mer inåtvända och inte lika benägna att komma ut och träffa andra män­niskor, funderar Bo. Men de kommunala träffpunkterna har sina knep för att locka gubbarna också.

–  Det finns till exempel ett snickeri, där jag har byggt en ny fönsterkarm till stugan. Dit kommer det män!

Ett par stationer bort kämpar Margareta Ritenius med tunga hantlar.

–  Jag är nog äldst här, jag är född 1938, säger hon.

Har du gymmat förut?

–  Nej, jag är en latmask. Fast när jag var ­yngre, så där 60–70 år, då tränade jag en del.

Hennes sambo Nils är också med i gruppen.

–  Det är han där borta. Vi fick en inbjudan från kommunen och båda kände att det här vill vi vara med på. Det är så himla roligt här.

Vad är det som är roligt?

–  Kamratskapet, rörelserna, musiken. Man får en kick av det!

Margareta skulle gärna fortsätta med träning när Hjärnhoppet avslutats, men säger att hon skulle behöva en organiserad grupp med ledare, ungefär som här. Hemma, på egen hand, lär det knappast bli av.

–  Då skulle det bli latmasken igen, ler hon.

Efter träningen blir det en stunds snack i sofforna på Edsbergs träffpunkt. Foto: Anders G Warne

Musiken tystnar och det enda som hörs i rum­met är tung andhämtning. Gruppen har gått varvet runt på de olika tränings­stationerna och passet avslutas med gemensamma övningar i lugnare tempo.

Sedan blir det en stunds efter­snack i sofforna. Vikten av sociala aktiviteter betonas i FINGER-­modellen, men det gäller att hitta rätt former, konstaterar Helena Levin.

– När vi körde en testomgång i fjol märkte vi att en del satt som på nålar vid de renodlade sociala aktiviteterna. Nu integrerar vi det sociala med träningen i stället på det här sättet, det funkar mycket bättre, säger hon.

Innan alla går passar Helena Levin på att gå igenom nästa veckas schema med gruppen.

På tisdagen en föreläsning om hälsosam kost, på fredagen samtal med dietisten Emma. Och så de två träningspassen förstås.

Planen var att fredagsträningen skulle utgå på grund av dietistens besök, men Helena har fått backa på den punkten. Nu blir det båda programpunkterna, så att alla blir nöjda.