Närvarande om åldrandets vardag

Den senaste boken av Merete Mazzarella, I skrivande stund, följer ett år, från november till oktober. Berättandet kretsar kring dagliga rutiner: morgon­motion, tidningsläsning, frukost med den ­äls­kade maken. Årstidsmässigt följer vi med från Helsingfors snötäckta gator till simturer i skärgården och åter. Vardagliga rutiner ­skapar mening och samhörighet.

I skrivande stund av Merete Mazzarella. Förlag: Schildts och Söderströms

Skildringen inkluderar reflektioner om lästa böcker och om nyhetsintag. Hon läser bland annat Äldre i centrum! Mazzarella skriver om Ukraina  –  där finländare kan identifiera sig med tillvaron i skuggan av Ryssland; Gaza och den humanitära katastrofen där; om klimat- och miljö­frågor … Inslagen om samtidsfrågor blir en påminnelse, samtidshistoria om vad som skedde nyss  –  hissnande skeenden som förändrat världen.

I bokens gestaltning finns drag som påminner om autofiktionens dagböcker, som de av ­Lundell till exempel, i serien Vardagar.

Det finns också skillnader. Mazarellas berättarstil är litterär, vårdad, mer genomarbetad än i de böcker som ska ge känsla av autentisk dagbok – men som förstås är väl så redigerade som andra fiktionstexter. Mazzarella har ett lätt anslag, hon är den goda krönikören, essäisten och berättaren, samtalar lågmält och närvarande med läsaren, ofta med en underskruvad lekfullhet där innebörden i en mening får relief och blir humoristisk genom kontrasten till nästa mening.

Centrala motiv i boken är relationer: vänskap och kärlek, samt åldrande.

Den djupa innerliga kärleken som genom­syrar Mazzarellas och makens relation är ett av bokens starkaste teman. Skildringen gör att jag asso­cierar till den underbara romanen av Kerstin Strandberg, Solnedgång omfamning (2025) som handlar om livslång kärlek och om huvudpersonens försök att besvärja döden: hitta ingången till dödsriket och blockera den, avvärja hotet att behöva leva ensam, utan den älskade. Kärlek på gamla dagar har andra utmaningar än kärlek tidigare i livet: oron att bli lämnad kvar. »Det är och förblir outhärdligt att tänka på« skriver Mazzarella.

Mazzarella konstaterar redan i inledningen att hon skrivit om åldrande sedan hon själv var medelålders. I skrivande stund utforskas åldrande, med fokus på existentiella aspekter, av en författare som nu själv är 80 år.

Äldre är inte en homogen grupp, framhåller hon, olikheterna är så stora att det inte är rimligt att tala om ett vi. Själv känner hon sig oftast inte gammal, men hur andra uppfattar en har också betydelse.

Hon skriver om åldersdiskriminering och stereotyper: om den underskattade tanten och om gubben, som får vara besvärlig och över­skrida gränser, om bruna åldersfläckar som hennes morfar kallade gravrost och som hon tror kan väcka fysiskt obehag bland unga.

Mazzarella reflekterar över om det kanske är lättare att bli gammal för den som aldrig varit särskilt vacker eller förlitat sig på sitt utseende. Hon undrar om förändringarna i utseendet rentav känns mest påtagliga tidigare i livet, mellan fyrtio och femtio, snarare än mellan sjuttio och åttio.

Mazzarella diskuterar kroppens åldrande: artros i en höft, trötthet i benen, sämre balans – förändringar hon och maken håller stången med ivrigt gymnastiserande. Hon frågar sig varför hörapparat är mer pinsamt än glasögon – är det för att det förknippas med ålder, funderar hon.

Hon undersöker generationsbegreppet. Varje generation ser yngre generationer som mer bortskämda, säger hon och diskuterar uppfostran och hur normer förändras över tid. Hon fick lära sig disciplin och tålamod, vett och etikett, hennes generation var den sista som inte fick en fri uppfostran, hävdar hon.

Hon beskriver också sin generation som världshistoriens mest priviligierade: uppväxt med medicinska framsteg, vaccinationer, välfärd, anställningstrygghet, egen kultur: ungdomskultur och ungdoms­mode. Köttberg, boomer, snöflingor, tillmälen om andra generationer, liksom hur generations­växlingen sker allt snabbare. X, Y, Z, Alfa, avhandlas, tillsammans med en fundering om vem som tjänar på generationsbeskrivningarna. Kommersiella krafter och techjättar, svarar hon.

Mazzarella är själv ännu inte så gammal, inte i behov av omsorg och hjälp av andra, inte i fjärde åldern. I ett av bokens starkaste avsnitt beskriver hon rädslan för åldrandets sista fas.

Men, säger hon, det är inte främst att vara beroende av andra som gör mig rädd. Rädslan handlar i stället om att vara utlämnad åt andra, men inte få omsorg, att inte få vård, utan ligga övergiven bland blöjpaket, i andras händer. Hon beskriver hur hemtjänsten rationaliserats, effektiviserats och medikaliserats. Vi har blivit räddare för åldringsvården än för döden, skriver hon.

Kapitlet September, avslutas med funderingar om evigt liv, vilket inte är något Mazzarella önskar sig. Däremot är det ens skyldighet att förvalta sitt liv och sin stund på jorden.

Hur gör man då det, frågar hon sig. Alltmer i det offentliga samtalet om åldrande handlar om muskelstyrka, balans, minnesträning. Gamla blir kroppar, snarare än själar, säger författaren, och betonar existentiella aspekter: vishet och erfarenhet som ger perspektiv, empati och en känsla för rättvisa. Egenskaper som äldre kan ha utvecklat genom att ha levt länge.