Gamlebo – en plats för äldre missbrukare

I söderförorten Stureby utanför Stockholm ligger vård- och omsorgsboendet Gamlebo. När man promenerar den korta vägen från tunnelbanestationen till boendet passerar man det ursprungliga Gamlebo, ett tiotal tjugotalsklassicistiska byggnader som en gång upp­fördes som äldreboende men nu omvandlats till bostadsrätter.

Dagens äldreboende med samma namn ligger alldeles intill det ursprungliga, i ett lågt vinkelbyggt hus i rött tegel. Här bor äldre människor i behov av omsorg som lever med ett aktivt missbruk. Gamlebo är ett av de tjugotal boenden i Sverige som riktar sig specifikt till gruppen äldre med missbruk.

Tove Harnett, docent i socialt arbete. Foto: Sandra Jeppsson

För några år sedan kart­lades dessa boenden av Tove Harnett, docent i socialt arbete, och hennes kollega Håkan Jönsson, professor i samma ämne. När kartläggningen genom­fördes hittade forskarna 23 boenden utan krav på nykter­het och drogfrihet för äldre med lång­varig missbruksproblematik.

–  Kommunerna har hanterat frågan om omsorg för äldre med missbruksproblem på olika sätt. I många fall står man ganska handfallen. Det skulle behövas fler äldreboenden för målgruppen, och det är också viktigt att verksamheterna följs upp, säger Tove Harnett.

Gamlebo grundades för drygt tjugo år sedan för att kommunen ville hitta en boendeform för äldre som tidigare pendlat mellan hemlöshet­ och akutboenden. De som inte klarade att bo i egen lägenhet, stöd­boende eller på vanliga äldreboenden skulle kunna landa här.

Nu bor här 29 personer på två plan, där de egna rummen kompletteras av gemensamma utrymmen som matsal och sällskapsrum. Det ser ut som vilket ”vanligt” äldre­boende som helst.

–  Verksamheten har samma syfte nu som när den startade, men målgruppen ser lite annorlunda ut. Det är fler blandmissbrukare och fler yngre äldre (ned till cirka 55 år) som bor här i dag, säger Nikolay Minkin, enhetschef på Gamlebo.

Enhetschef Nikolay Minkin tycker att de relations­skapande aktiviteterna med de äldre är viktiga. Foto: Jens Sølvberg

I rapporten Specialiserade boenden för äldre med långvarig missbruksproblematik presenteras­ både kartläggningen av boenden för äldre med missbruk, och tidigare forskning på området.

Studien visar att boendena skiljer sig åt på många sätt. Det finns till exempel omsorgs­boenden som erbjuder ett omfattande socialt och medicinskt omhändertagande med personal på plats dygnet runt.

Det finns också så kallade stödboenden där hyres­gästerna till stor del ska klara sig själva med visst stöd och tillsyn. En del måltider kan ingå och personal finns på plats under delar av dagen för att stötta med till exempel matinköp och läkarbesök. Upp­lägget där de boende ska klara sig själva kan fungera för en del, men kan också föra med sig problem, enligt Tove Harnett.

–  En person med en omfattande beroendeproblematik prioriterar ofta inte mat utan lägger i stället pengarna på alkohol och narkotika. Att erbjuda lagad mat tre gånger om dagen kan därför vara särskilt viktigt för den här gruppen, säger hon.

Verksamheterna som forskarna kartlagt befinner sig på en skala från typiska omsorgs- till typiska stödboenden. Gamlebo är ett typiskt omsorgsboende med personal dygnet runt, alla dygnets måltider, sjuksköterska på plats från måndag till fredag och där man också kan få palliativ vård.

Omsorgsbehovet varierar mycket.­ En del av de boende ­behöver mest psykosocialt stöd medan andra är vårdnadskrävande.

–  Vi erbjuder tak över huvudet och möjlig­heten att leva ett värdigt liv. Här kan äldre som inte lever upp till kraven som ställs i andra verksamheter landa, återhämta sig och få det stöd de behöver, säger Nikolay Minkin.

Undersköterska Cathrine von Walden tillsammans med enhetschef Nikolay Minkin. Foto: Jens Sølvberg

Boendena för äldre med missbruk har enligt forskarna harm reduction, som kan översättas till skadereducering, i fokus. Det innebär man i första hand försöker minska skadeverkningarna av missbruk och reducera problem som är förknippade med det, inte att få de boende att sluta missbruka.

Internationell forskning visar på tre huvud­argument för harm reduction. Ett är pragmatiskt,­ att man ger hjälp utan villkor för människor som far illa om stödet skulle var villkorat. Ett annat handlar om människors rätt till autonomi, självbestämmande och värdighet. Det tredje handlar om att goda relationer, trygghet och större kontroll över det egna livet kan resultera i att missbruket avtar.

Harm reduction har dock varit ifrågasatt som policy. Kritikerna menar bland annat att den kan låsa fast människor i en oönskad situation.

–  Den risken finns och boenden för äldre med missbruk är förknippade med stora utmaningar. Den ständiga tillgången till alkohol och droger på boendena kan till exempel vara ett problem för den som skulle vilja minska eller sluta, säger Tove Harnett.

Enligt Nikolay Minkin får de boende på Gamle­bo stöttning om de själva har en ambition att minska sitt missbruk. Han menar dock att det är en process som många av dem har varit involverade i hela livet; att försöka om och om igen, bland annat för att det ställts som villkor för hjälp.

–  Vissa av de boende får hjälp med portionering och vi försöker motivera dem att fördela alkoholintaget över tid, för att de ska kunna hantera missbruket bättre, säger Nikolay Minkin.

Forskarnas kartläggning visar att boendena även skiljer sig åt när det gäller vilka regler som tillämpas. Det gäller bland annat var man får dricka, och var det är tillåtet att vara påverkad. På vissa boenden försöker man undvika konflikter genom ett förbud att ta med alkohol och droger in. Då blir det personalens uppgift att ”vakta” de boende och vad de tar med sig in i lokalerna.

På Gamlebo hindras de boende inte om de tar med sig alkohol och droger in och om de ­använder det på sitt rum. De allmänna utrymmena, som matsal och sällskapsrum, hålls däremot i möjligaste mån fria från missbruk och det är inte meningen att de boende ska vara påverkade­­ när de vistas där.

Reglerna på boendet har förändrats över tid och utvecklingen har gått mot färre och mindre strikta regler. Tidigare var det till exempel förbjudet att langa, men i dag har den regeln tagits bort.­ De boende klarade inte av att följa de striktare reglerna och i vissa fall upplevdes de som skadliga för relationerna mellan de boende och omsorgspersonalen.

–  Det fungerade inte och det är inte meningen att vi ska vara poliser. Vi arbetar ­relationsskapande och då kan vi inte leta igenom de boendes väskor eller muddra dem, säger Nikolay Minkin.

Måltiderna betyder mycket för de boende, men även de personliga relationerna. Foto: Jens Sølvberg

På Gamlebo tillämpas lågaffektivt bemötande­ för att hantera de hotfulla eller våldsamma situa­tioner som uppkommer. Personalen för­söker vinna de strider de kan vinna men backar undan­ när de riskerar att hamna i en konfrontation eller i en hotfull situation.

–  Vi hade en sådan situation i går när det var mycket aggression i luften. Då gäller det att vara lugn och sansad. Vi som jobbar här känner de boende och vet hur de fungerar. Skulle det gå över styr kan vi larma väktare eller i värsta fall polisen, säger Cathrine von Walden, undersköterska på Gamlebo.

Cathrine von Walden har jobbat på Gamlebo i ett år. Hon har tidigare jobbat på ”vanliga” äldreboenden och menar att skillnaden mellan arbetsplatserna är betydande. Bland annat är omvårdnadsbehoven mindre omfattande på Gamlebo, vilket gör att det blir mer tid till umgänge med de boende.

–  Det bästa med jobbet är relationerna med de som bor här, vi får väldigt mycket tillbaka från dem, säger Cathrine von Walden.

Enligt forskarna är det viktigt att erkänna boendena som utmanande miljöer, som varken ska idylliseras eller utmålas som förskräckliga platser. För att skapa så bra och trygga boenden som möjligt ser de behov av uppföljning både på individ- och verksamhetsnivå.

På den individuella nivån behövs enligt studien ett tydligare engagemang från socialtjänsten, som i dagsläget har det ansvaret. Det finns en tendens att man anser ärendet som avslutat när någon flyttar in på ett boende. Forskarna­ skulle vilja se en återkommande dialog som inte behöver vara fokuserad på minskat missbruk utan kan handla om den enskildes situation i allmänhet.

–  Det finns personer som vill något annat, inte minst kan det gälla de som flyttar in redan i 50-årsåldern. De boende ska känna att de kan bo kvar om de vill, men också få hjälp om de vill komma vidare, säger Tove Harnett.

Tove Harnett betonar också att en flytt till ett boende utan krav på nykterhet och drog­frihet behöver ske i sista hand, när behandlingar och drogfria alternativ redan har prövats.

Den låga tröskeln, för ett så kallat lågtröskelboende, bör handla om att visa tolerans för dem som inte kan eller vill sluta använda alkohol och narkotika, men som ändå har rätt till ett tryggt boende.

När jag är på besök på Gamlebo är det tidig måndagseftermiddag. Vi ser bara till några få av de boende i de allmänna lokalerna. Lunchen har passerat, matsalen är tom och det är lugnt i korridorerna.

En man stannar och pratar en stund när vi möts utanför matsalen. Han säger att han trivs bra. Nu är han på väg in till sig för att lägga sig att vila.